Blogg

Djungeltelegrafen

”Jag i första och sista person” igen: Idag blir det en ganska kort dikt av Agnieszka Wolny-Hamkało, för (det silverskimrande) blänkets skull och för rakbladets, det lättas skull. Och för resan och kanske för askan. Jag ska inte glömma att säga vem som gjort översättningen: Det är David Szybek.

Djungeltelegrafen

En människoskugga, en resenär man drömt om,
boken han längtar efter. Lika bra
att slänga nycklarna, även vi världsliga vet
att det inte finns något att återvända till.
Maj är som ett rakblad (lätt). Tåget
tappar fart, vi förlorar höjd
och lärkskogen sväljer oss som ett blänke.
Därifrån tänker jag på dig, jag somnar
i askan, förgår hängivet.

blänke

Il piacere – The Picture of Dorian Gray

Jag läser en liten bok av Barbara Siviglia vars innehåll är uppbyggt kring en rad jämförelser mellan ”Il piacere” och ”The Picture of Dorian Gray” – två böcker som på många sätt är besläktade med varandra.

bok

Gabriele D’Annunzio (1863-1938) lät publicera sin i vår tid mest kända roman ”Il piacere” 1889 och Oscar Wildes (1854-1900) mest berömda verk ”The Picture of Dorian Gray” kom ut 1891. Både verken har rötter i Joris-Karl Huysmans’ ”À rebours”, men fler trådar verkar löpa mellan dessa två än från Huysmans till någon av dem. De dekadenta ”hjältarna” Andrea Sperelli och Dorian Gray verkar formade av samma materia med liknande handgrepp. De lever med njutningen och sensationen som livsinnehåll och mål. Människor som kommer i deras väg är reducerade till medel. De skapar sig själva och sina liv som förfinade konstverk, som dock inte blir till mycket mer än yta. Den mest mänskliga sidan hos dem är smärtan över att inte nå dit de drömmer sig. De är esteter och kännare av konsterna, så länge det inte handlar om djup eller om något som går utanför den egna elfenbensindividen.

Läste de då varandras verk? Är den ena romanen påverkad av den andra? ”Il piacere” kom ju först, så den kan knappast vara påverkad av ”Dorian Gray”. Åt andra hållet då? Troligen inte – Wilde kunde inte italienska och översättningen av ”Il piacere” till engelska kom 1895 (till franska 1894). D’Annunzio läste senare i livet ”The Picture of Dorian Gray” i fransk översättning, medan Wilde förmodligen aldrig läste D’Annunzios berömda roman. De träffades förmodligen aldrig, men de hade gemensamma vänner och troligen hörde de talas om varandra. Deras verk uppstod liksom ur en gemensam mylla – fast ”mylla” är väl inte ett riktigt rätt ord här; ur en gemensam ambra kanske. I de båda romanerna glider vi ut och in genom nyanser och skiftningar hos färger, ytor och doftstråk. Vi rör vid utsökt mjukhet som liksom smälter och faller sönder vid beröringen. Vi ser skönheten i sin fullaste mognad just i det ögonblick då den lutar sig över gränsen till förfallet. Så här skönt börjar ”Il piacere”:

L’anno moriva, assai dolcemente. Il sole di San Silvestro spandeva un non so che tepor velato, mollissimo, aureo, quasi primaverile, nel ciel di Roma […]. Le stanze andavansi empiendo a poco a poco del profumo ch’esalavan ne’ vasi i fiori freschi. Le rose folte e larghe stavano immerse in certe coppe di cristallo che si levavan sottili da una specie di stelo dorato slargandosi in guisa d’un giglio adamantino, a similitudine di quelle che sorgon dietro la Vergine nel tondo di Sandro Botticello alla Galleria Borghese.

Och så här ”The Picture of Dorian Gray”:

The studio was filled with the rich odour of roses, and when the light summer wind stirred amidst the trees of the the garden there came through the open door the heavy scent of lilac, or the more delicate perfume of the pink – flowering thorn.

De tunga nästan bedövande dofterna omger oss och våra blickar vandrar över dyrbara tyger, skimrande hud, utsökta konstföremål. Världen är alabaster, rikedom, ungdom och skönhet. Det folkliga och enkla, fattigdom och nöd är oestetiskt, ja, brottsligt, allt sådant hålls på avstånd:

All crime is vulgar, just as vulgarity is crime […]. Crime belongs exclusively to the lower orders […]. I should fancy that crime was to them what art is to us, simply a method of procuring extraordinary sensations.

Sotto il grigio diluvio democratico odierno, che molte belle cose e rare sommerge miseramente, va anche a poco a poco scomparendo quella special classe di antica nobiltà italica, in cui era tenuta viva di generazione in generazione una certa tradizion familiare d’eletta cultura, d’eleganza e di arte.

Kvinnorna i de båda böckerna blir ofta till rena objekt, till konstföremål, som man har att betrakta med kännarmin under långa serier av jämförelser:

Ed ella aveva appunto le estremità un po’ correggesche, le mani e i piedi piccoli i pieghevoli, quasi direi arborei come nelle statue di Dafne in sul principio primissimo della metamorfosi favoleggiata.

She had the delicate grace of the Tanagra figurine that you have in your studio, Basil. Her hair clustered round her face like dark leaves round a pale rose.

Ornamentet som högsta värde, livet som ett sökande efter den största estetiska och sensuella njutningen, ungdomen som enda möjliga tid i livet – och ändå eller just därför ett slags nästan förtvivlad vilsenhet i tillvaron. Hos båda.

Norskens brygga – maj 2008

Den här helgen har badsäsongen vid Norskens brygga börjat – för Londi och mig i alla fall.

brygga kväll

Det har hänt ganska mycket här omkring under vintern och våren. Det som förut var ett slags risig urskog har förvandlats till något som på ett nästan oroväckande sätt börjar likna ett parklandskap. Med oroväckande menar jag att jag är lite rädd att det kommer att bli svårare att leva ett fritt hundliv här.

park

Nere vid själva bryggan ser det ut som vanligt, i alla fall så som det sett ut sedan bryggföreningen lagade bryggan för två år sedan.

bryggan

Och vi har fortfarande en botten av tegelstycken efter tegelbruket som fanns här en gång. Den här taggiga botten är väl kanske något som talar emot att det blir till en allmän badplats. När jag skriver det här känner jag fortfarande tegelstenshörnen i fotsulorna.

tegel

Londi simmar outtröttligt efter käppar och pinnar. Jag badar och simmar jag också, men inte lika hängivet; det blir några simtag fram och tillbaka och sedan kastar jag pinnar från bryggan. Ännu är det inte tid för de långa simturerna på två-man-hund.

bad

Roccolodikt

![ord](/wp-content/PICT2/PICT2495.jpg @alignright)”Med ord och utan” är i första hand en lyrikantologi med dikter av fyra italienska poeter, Luciano Erba, Guido Oldani, Daniela Marcheschi och Maura del Serra. På vänstersidorna i boken finns originaltexten och på högersidorna finns dikterna i svensk tolkning. Direkt efter dikterna kommer en kort presentation av varje författare. Sedan följer ett avsnitt i boken som bär namnet ”Vid ordets gräns” och som rymmer några mycket korta texter, ett slags bilder i text. Allra sist kommer avsnittet ”Utan ord” som innehåller avbildningar av fyra mer eller mindre abstrakta konstverk. Tanken med sammanställningen är enligt förordet att visa hur nära varandra ord och bild befinner sig. Bokens utgivare är förlaget Tranan.

Jag väljer att läsa en dikt av Luciano Erba här och mitt främsta skäl till detta val är att den bär titeln ”Il roccolo”. Under förra sommaren hade jag mycket med roccoli att göra och jag skrev bland annat den här texten om roccolofenomenet.

roccolo

Il roccolo

Su uno sperone di monte cresceva
un’erba né gialla né nera
un casotto neppure si vedeva
verde tra faggi e betulle
né lontani né troppo vicini
finché da una feritoia partì un colpo
e apparve un lungo essere nero
a raccogliere un uccellino caduto da un ramo secco
un essere come quei magri che nei western portano un cilindro
e fabbricano casse da morto sulla main street:
ma questo era bergamasco e coadiutore
e se vado ancora per preti
è più che mai per una questione di equilibri
direi qui per un gusto di colori
di verde di polenta e di nero.
Che se poi volete saperne di più
andate a trovare il Pfarrer Johann Hämmerle
che in una certa valle delle Alpi
coltiva fiori di altissimo stelo
di petali azzurri e stellati:
devo dire che il miele delle sue api ha un sapore sui generis.
Pare che questi fiori
(ma chi si fida dei preti)
siano stati trapiantati
da non so qual pianoro dell’Asia Centrale.

Översättningen till svenska är gjord av Andreas Sanesi:

Fågeltornet

På en bergskam växte
ett gräs varken gult eller svart
ett skjul syntes där knappt
grönt bland bokar och björkar
man var varken för långt bort eller för nära
till slut sköts ett skott ur en springa
fram kom en lång svart varelse
att plocka upp en liten fågel, fallen från en torr gren
ett väsen likt de magra typer som i Vilda Västernfilmerna bär cylinder
och tillverkar likkistor på main street:
men den här var Bergamo-bo och adjunkt
och om jag fortfarande går och letar präster
är det mer än någonsin en fråga om balans
här närmast ett sinne för färger
grönt majsgrötsgult och svart.
Vill ni så veta mer om detta
skall ni besöka Pfarrer Johann Hämmerle
som i en viss dal i Alperna
odlar blommor på mycket hög stjälk
med blå stjärnlika kronblad:
hans bins honung har en säregen smak måste jag säga.
Dessa blommor lär vara
(fast vem kan lita på en präst)
inplanterade
från någon höglandsslätt i Centralasien.

Översättarens anmärkning:
Titeln: it. roccolo betecknar ett torn eller skjul från vilket man förr bedrev numer förbjuden småfågelsfångst eller -jakt; då termen saknar en verdertagen sv. motsvarighet och inte heller är känd för en oinsatt italienskspråkig läsare har jag valt att översätta den med ”fågeltornet”, som kan vara passande tvetydigt i sammanhanget.

PS Annars har Bengt O. också tangerat roccolofrågan i någon av sina texter; jag kommer bara inte på vilken.