Är det inte något gäckande över detta? Kan det vara en julgåta?
•••
Liten uppdatering fram emot kvällen: Här är baksidan av "Bierdeckeln":
Blogg
De hade med egna ögon sett Goethe åka skridskor
Jag har nu äntligen börjat läsa Sigrid Bauschingers Else Lasker-Schüler-biografi från 2004 ”på riktigt”. Boken har funnits här i huset i kanske två år, men hittills har jag bara bläddrat, tittat på foton och ströläst lite.
Det första kapitlet ”Kindheit und Jugend in Elberfeld” har jag precis lagt bakom mig. Tre små nedslag i texten får bli till ett första smakprov:
Alldeles i början står det att i detta diktarliv handlar det inte om ”dikt och sanning” utan om ”dikt som sanning” och så låter Bauschinger ett litet citat ur ett stycke Else Lasker-Schüler skrev om sig själv för Kurt Pinthus’ antologi ”Menschheitsdämmernung” (Mänsklighetsskymning) belysa detta:
Ich bin in Theben (Ägypten) geboren, wenn ich auch in Elberfeld zur Welt kam im Rheinland.
Jag är född i Thebe (Egypten), även om jag kom till världen i Elberfeld i Rhenlandet.
Det här är ett mycket känt textställe, som väl alla som på något sätt har stiftat bekantskap med Else Lasker-Schüler känner till, men det är en suggestiv rad som jag gärna upprepar.
Det andra lilla nedslaget jag vill göra är ett som presenterar fadern, Aron Schüler, ur en alldeles speciell synvinkel:
Der Vater bleibt in Else Lasker-Schülers Erinnerungen für immer ein Kind. Er verleitet sie und ihre Freundinnen zum Schulschwänzen und spielt mit ihnen lieber selbst in seinem Comptoir ”Schulmeister”. Nachdem viel Leckeres verspeist und Knallbonbons abgefeuert wurden, sitzen ”die tobenden Kinder” in Soldatenmützen, Turban und Matrosenhut, der Papa in einer weißen Haube, um den Tisch, dabei läßt er sie das Abc singen und stöhnt: ”Möchte lieber Schweinehirt als Schulmeister sein.”
Fadern förblir i Else Lasker-Schülers minnesanteckningar för alltid ett barn. Han lockar henne och hennes väninnor till skolk och leker hellre själv ”skollärare” med dem på sitt kontor. Efter att man stoppat i sig en massa godsaker och fyrat av smällkarameller sitter ”de stojande barnen” i soldatmössor, turban och matrosmössa, pappan i en vit kalott, runt bordet medan han låter dem sjunga alfabetet och han stönar: ”Jag skulle hellre vilja vara svinaherde än skollärare.”
Det tredje lilla citatet jag vill plocka fram berör diktararvet och modern, Jeanette Schüler:
Auch ein Spiel erfand die Mutter, das ”Einwortsagen” hieß. Dabei rief sie ein Wort, und das Kind antwortete mit einem Reim. Else Lasker-Schüler hat ihre dichterische Begabung von der mütterlichen Seite hergeleitet. Das beginnt mit den Großeltern, die Goethe noch mit eigenen Augen in Frankfurt Schlittschuhlaufen gesehen haben sollen. Die Goetheverehrung der Mutter war groß.
Också en lek hittade modern på, den hette ”ettordsleken”. Hon ropade ett ord och barnet svarade med ett rim. Else Lasker-Schüler härledde sin diktarbegåvning från mödernet. Det börjar med morföräldrarna som med egna ögon lär ha sett Goethe åka skridskor i Frankfurt. Moderns Goethebeundran var stor.
PS Här finns en längre introducerande text om Else Lasker-Schüler. Dessutom kan jag berätta att ett urval av dikter och essäer av henne i översättning av Peter Handberg kommer ut på Ersatz i januari.
PPS Kanske är någon här – lite vid sidan om detta Else Lasker-Schüler-sammanhang – intresserad av en titt på listan över m.a.o.-skribenternas ”julböcker”.
Den närsynte målaren
Den närsynte målaren
Många dårar tror sig vara generaler
och några av dem har även blivit det,
den närsynte äggmålaren kommer en gång att måla en kyrka
och det är inte uteslutet att en komet krockar med dess torn
och ropar: ”Kristus är uppstånden”
därför kommer du
som svär att du älskar mig
att kanske verkligen älska mig till sist.
dikt av Mircea Dinescu, översättning Dan Shafran
Lucia
Lucia
I natten darra
de kalla väder.
Steg hör jag knarra
på vindens bräder:
i vita kläder
stod herrgårdsflickan,
med vaxljuskrona kring håret fäst,
nyss vid mitt läger och räckte brickan
lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.
Nu upp till gamman
i mörka tider!
Med tjärvedsflamman
Lucia skrider
i däld och lider.
I dörren gläntar
med morgonglöggen min muntre värd
och bringar bud, att ung dottern väntar
sin late körsven till festlig färd.
I tidig vinter
re’n snön är fallen,
och foten slinter
på frusna vallen,
och vit står tallen
som silverstaken
för månens prunkande högtidsljus,
och stjärnbloss brinna högt över taken
på djurens fållor och mänskors hus.
Och släden redes
med fäll och täcken,
och selad ledes
från klöverhäcken
den raske skäcken.
Med fröjd vi glida
igenom sovande skogars skjul.
Ur huvan tindrar det vid min sida
som morgongryning till härlig jul.
ur Fridolins visor av Erik Axel Karlfeldt
igenom sovande skogars skjul
Om populismen
Jag slår upp ordet ”populism” i en ordbok och hittar det här: ”politisk riktning som säger sig i särskilt hög grad företräda (små)folkets intressen gentemot eliten”. Det är en definition jag någorlunda kan ställa mig bakom. Vad är det då som lockar till denna typ av hyckleri? Och vem är den typiske populisten? Kanske är det lättare att komma fram via dess motsats. Populisten är inte någon som med allvar arbetar för att nå höga mål för sig själv eller för andra. Blir man kanske populist av avund för att man inte har några verkliga mål medan man ser att det finns andra som har det? Det finns säkert de som blivit populister på den vägen, men det går nog att hitta bättre förklaringar. Populist blir man för den lättköpta och snabba framgångens skull. Man identifierar något, helst riktigt utbrett, missnöje i sin omgivning (eller i mediavärlden som ju också är ens omgivning numera), gärna av typen ”Varför får inte jag när de får?” Sedan letar man fram någon som har något som andra kan vilja ha. Nästa steg är att man på olika sätt uttalar sig om hur fel detta är, gärna i grova och braskande ordalag. En annan variant är att man letar fram en syndabock eller en väl definierad syndabocksgrupp som man ger skulden för att ”så många inte har” det den här gruppen har eller antas ha. Viktigt i båda fallen är att man ställer sig själv åtminstone lite utanför, kanske snett ovanför. Det är inte för sig själv som populisten vill uppnå det han/hon gapar om, oh nej, det är för andra, för människor som man vill visa vägen. Visst kan man sedan som populist ändå rätta in sig i det egna ledet, man vill ju inte vara för mer än någon annan, man är ju bevars folklig på riktigt.
Det som utlöste de här funderingarna var tillfälligtvis (egentligen myllrar det av den här sortens ”inspirationskällor”) Anna Larssons skriveri om Nobelfesten. Här är några gobitar ur anrättningen:
Det är vi. Och dom.
Vi som är utanför. Dom som är utvalda.
Vi som beundrar. Dom som markerar status.
Det är klart att vetenskapsmännen, och de enstaka -kvinnorna, ska hyllas. Men om man vill popularisera spetsforskning är det dags att sluta vara fisförnäm och anpassa festen efter folket, det vill säga oss dör hemma.
I mitt stilla sinne undrar hur många det egentligen kan vara som är avundsjuka på den här sittningen. Skjuter inte populisten här bredvid målet denna gång. Fast kanske hade hon helt enkelt fått uppdraget att skriva om denna fest och inte haft mod att säga nej.
PS Här är en länk till Larssons text – för den som vill gäspa lite.