Blogg

Håller det på att hända någonting på den europeiska språkfronten eller handlar det bara om fromma önskningar från de ”troende”? Jag läser ett upprop för en ny europeisk språkpolitik på SvD Kultur idag. Under texten står att uppropet lagts fram när ”Generalständerna för multilingvismen hade samling i Paris 26/9 2008”. Vidare står det att uppropet publicerats den 19/11 i Libération och Süddeutsche Zeitung. Och nu har det alltså nått en svensk tidning. Bakom uppropet står en samling franska (eller fransktalande i alla fall) intellektuella och författare.

I uppropet vill man slå ett slag för en tydligare politik när det gäller språk och översättning i vår världsdel. Jag läser och kommenterar:

För att inte förneka sig självt, kan Europa inte byggas utan att respektera mångfalden i dess språk.

Denna inledning följs av två förslag på vägar att gå för att uppnå detta mål. Ja, egentligen är det bara det andra som är ett allvarligt menat förslag, det första förkastas samtidigt som det presenteras:

[A]ntingen en allmän tillflykt till en ”transaktionsdialekt” för att främja utbyten, men med risk för kollektiv utarmning, eller att glädjas över den språkliga mångfalden och säkerställa den för att få till stånd en bättre ömsesidig förståelse och en sann dialog.

Den utarmande ”transaktionsdialekten”, som man väl kan föreställa sig som ett slags engelskinfluerad lingua franca för det mest basala eller mekaniska utbytet, förkastas eller beskrivs i alla fall som underlägsen ett samspel mellan de enskilda levande språkens kraftfulla röster.

Ett stycke längre ner läser jag:

Att värdesätta Europas språk kommer att bidra till att förlika medborgarna med Europatanken. Översättningen spelar här en avgörande politisk roll. För ett språk är inte bara ett instrument för kommunikation, en tjänst. Det är inte heller endast ett arv, en identitet att bevara. Varje språk är ett eget raster som läggs över världen, det existerar enbart i sin interaktion med andra. När man översätter fördjupar man sin egen och andras egenart.

Och betydelsen i översättandet understryks sedan yttterligare:

Eftersom översättandet är identitetsöverskridande och har erfarenhet av olikheter, bör det stå mitt i det offentliga rummet i Europa.

Texten avslutas med följande kraftfulla ord:

Ur översättningar kan det europeiska projektet ösa ny energi.

Bland undertecknarna finns Adonis, Julia Kristeva, Umberto Eco och Tahar Ben Jelloun.

Jag skriver också under på detta upprop. Låt oss hoppas att det når önskad effekt.

PS Här är hela texten.

Igår synade vi under rubriken ”Den ultimata sprickan skaver” delar av språkets vulgärsidor här. Riktigt grovkalibriga floskler som en del av dem som nämndes i gårdagens samtal är väl inte så svåra att identifiera och eliminera, men på många andra vis kan det ofta vara ganska svårt att hålla ordning i det egna ordstallet. Var och en har sina egenheter, som vid någorlunda balanserad användning stannar inom det vi kan kalla ett ”personligt uttryckssätt” eller en ”individuell stil”, men någonstans går en gräns och bortom den kan de här egenheterna bli till svulstighet, tjat eller skräp. Hos mig själv eller mitt sätt att skriva har jag upptäckt – ja, ganska sent har jag gjort den här upptäckten – att jag överanvänder orden ”här” och ”nu”. I och för sig förstår jag varför jag lockas så av dem: de fäster det jag säger på ett tydligt sätt i rum och tid och det känns betryggande och rejält. Dessutom är de båda till sin form små och korta och märks inte så mycket, det dröjer alltså innan de stör. Lustigt nog gör jag på samma sätt när jag skriver på tyska. Texterna vimlar av ”hier” och ”jetzt”, fast i tyskan finns som väl är varianten ”nun” och det gör den här tendensen mindre uppenbar. På italienska blir problemet ytterligare ett steg mindre synligt, eftersom det finns synonymer till båda orden. Men jag skriver ju mest på svenska och innan jag lämnar ifrån mig en lite mer genomtänkt text på det här språket, har jag på senare tid tagit för vana att som avslutning söka igenom den efter vad som tycks mig överflödiga markeringar av här och nu. Fast helt säker på om det är någon mening med denna rutin är jag inte.

Att vissa ord i ett slag blir moderna och plötsligt massförökar sig under någon mikrosekund av jordetiden är ingenting nytt och kanske ingenting att irritera sig på; inte med någon större häftighet i alla fall. Jag tål ganska bra ordet ”klockrent”, även om jag tycker att det är lite tråkigt att det blivit en sådan floskel. Om någon jag tycker om använder ordet, försöker jag att höra mig förbi det. Om någon jag inte gillar använder det, förbinder jag det raskt och elakt med den personen. Den nya (ja, ny och ny) användningen av ordet ”attityd” äcklar mig lite lätt och det där med att så många saker plötsligt har blivit ”ultimata” har ett löjets skimmer över sig: den ultimata sexguiden/ partydrogen/ soffgruppen/ lattevispen/ gråtfesten/ outleten etc etc. Jag känner mig smått ultimat när jag hör det. I en egen kategori finns den trista hälsningsfrasen ”mvh”, ett byråkratiskt inspirerat modeuttryck. Jag blir alltid lite förstämd när någon jag känner sympati för, avslutar ett brev eller mail till mig på det viset, fast jag försöker sedan genast att förtränga det, men det går oftast inte särskilt bra. Sedan har vi ordet ”kränkt” som ju för inte så länge sedan verkligen betydde något, men som nu är en kvasisociologisk gnällterm som brett ut sig som en stor såsig smet över jättelika tal- och skriftområden. Förvanskningen av det ordet stör mig betydligt mer än de småfåniga orden ”ultimat” och ”attityd” (”Om du har attityd når du framgång.”), fast å andra sidan ”attityd” har ju också haft en klart avgränsad betydelse en gång. Det kanske värsta är när själva grundorden blir floskuliserade. Jag tänker på ord som ”spricka” eller ”skava”, som jag på senare tid (något decennium eller mer) hört och sett om och om igen i texten om litteratur, i diktanalyser: ”orden skaver mot varandra”, ”det finns en spricka”. När uttrycken först användes i de här sammanhangen upplevdes de säkert som klara och innehållsdigra, men när tusentals textanalyser vimlar av sprickor och skavanden känns de bara irriterande och faktiskt sorgliga.