Blogg

Snöblommor

Snöblommor

I dag är luften blå,
och genomskinligt faller
ett fång av snökristaller
som blommor då och då.

En alf på andevis
små vinterblommor sänder
att söka sina fränder,
som sova under is.

Och jag är nästan viss,
jag märker det rätt ofta,
att parkens drivor dofta
violer och narciss.

I skogens svarta svalg
når mig en doft om kvällen
från gamla kända ställen
av gömd liljekonvalj.

Erik Blomberg

snöbl

Karl Kraus om Else Lasker-Schüler

![bok](/wp-content/P1/P1030670_01.jpg @alignright)I Sigrid Bauschingers Else Lasker-Schüler-biografi intar Karl Kraus naturligtvis en betydande plats. Det var han som hennes mytiske Dalai-Lama. Om dikten ”Ein alter Tibetteppich” skriver han bland annat så här:

Das hier aus der Berliner Wochenschrift ”Der Sturm” zitierte Gedicht gehört für mich zu den entzückendsten und ergreifendsten, die ich je gelesen habe, und wenige von Goethe abwärts gibt es, in denen so wie in diesem Tibetteppich Sinn und Klang, Wort und Bild, Sprache und Seele verwoben sind.

Den dikt som här citeras ur den berlinska veckotidskriften ”Der Sturm” hör för mig till de mest hänförande och gripande som jag någonsin läst och det finns endast få från Goethe och nedåt, där innebörd och klang, ord och bild, språk och själ är så sammanvävda med varandra som i denna tibetmatta.

Och i ett något komplicerat psykoanalytiskt-ekonomiskt sammanhang skriver Kraus – med en underbart egensinnig logik – så här om Else Lasker-Schüler:

jene Dichterin, die wiewohl sie weit mehr für die Menschheit leistet, mit ihren eigenen Träumen auch nicht annähernd so viel verdient als ein Psychoanalytiker mit fremden.

den poet, som trots att hon med sina egna drömmar gör långt mer för mänskligheten, inte tjänar tillnärmelsevis så mycket som en psykoanalytiker med främmande.

I samma kapitel frågar sig Bauschinger, varför Kraus hållit Else Lasker-Schüler högst av alla samtida lyriker. Och hon svarar sig själv så här:

Sie war für ihn wohl die einzige, die eine neue Sprache gefunden hatte.

Hon var för honom nog den enda, som hade funnit ett nytt språk.

Kraus

Efter smällen

Jag går omkring här i huset och dagen blandas med natten. Ibland rasar jag uppåt över gräsvallen igen, krockkuddarna, de där gråvitt skimrande jätteblåsorna spänns ut på nytt med en smäll. Jag skriker till för jag ”vet” att det är bråttom, allt kan brinna upp. Sedan är jag ”vanlig” igen, bara ovanligt saktfärdig. Jag försöker hinna igenom morgonrutinerna innan det blir kväll igen. Jag gläder mig åt och förundras över människors omtanke och hjälpsamhet. Jag tar mina tabletter. Och emellan varven finns det sömnvarv, ibland snäva, ibland vida. Jag läser i Sigrid Bauschingers Else Lasker-Schüler-biografi – långsamt, som om det vore den enda boken jag tänker läsa någonsin mer. Jag häller vatten i Londis skål. Ibland kommer grannarna och hämtar henne på promenad. Nej, det är inte så att jag inte kan gå, det kan jag, fast inte så långt och nu är det lite halt. Jag funderar över det här med kulturkonservatism, vad det är och vad det är för mig och vad det är i förhållande till Else Lasker-Schülers dikter. Kanske ingenting alls, fast kanske är det bara ordet som blivit nedtyngt och meningsberövat av all babblande användning.

Jag ligger stunder på soffan och följer med blicken linjer av skugga och ljus i taket. Jag både letar och gömmer med mina tankar, men det finns ingen väg som för till att göra detta oskett.

himmel

Meddelande

Nej, vi reste inte till Litauen och till Greifswald kom vi inte heller. Vi höll på att komma mycket längre bort, men vi överlevde alla tre och ingen har ha fått några bestående men, verkar det som. Inga fysiska i alla fall. Tror vi.

Tillvaron skars isär vid en plötsligt uppkommen linje – den vardagliga världen där vi undrade om vi skulle hinna i tid till färjan fanns på ena sidan, på den andra fanns de dova metalldunsarna och den fasansfulla dånande rusningen uppåt uppåt, flygfärden, rasslandet genom buskar och den slutliga marktagningen, de skrämmande stora vita bubblorna som smällde och svällde upp emot oss, brandlukt. Bältet loss, dörrhandtaget, ena handen grep handväskan på ”egen hand”, ut, till bakdörren, nej, den är fast! In i bilen igen – Londi! Hoppa! Hon hoppar, hon kommer ut. R. är också ute. Vi ligger på marken. Lever du? Ja. Ja.

Det kommer folk, sjukvårdare, ambulanser. Nej, jag åker ingenstans utan min hund! En man (en turist?) fotograferar oss, bilvraket, jag vinkar (föraktfullt nerifrån marken). Båren gungar nerför backen, ramlar jag? Nej. In i ambulansen. Var är min hund? Jag hör frasandet när det klipper sönder kläderna på mig. Nej, inte jackan! Så är huvudet låst i en ”nackspärr” (det heter något annat). Sirenerna skränar, nålar sticks in i armarna och kanske någon annanstans också. Det går inte att veta.

Lunds lasarett, akutmottagningen: Jag ser bara rakt uppåt. Jag hör R. skrika att han inte vill ha någon ”nackspärr” (han använder ett annat ord), vi har ju inte voltat. Sedan tystnar han. Någon skriker ajajajajaj. Någon annan rosslar. Jag skriker. Folk rusar hit och dit, bårar och sängar vimlar omkring. Jag ser bara uppåt. Jag åker till röntgen och åker in i ett rör, tror jag. Sedan är jag tillbaka i kaoset på akuten. Timmarna går. Jag kan inte andas, skriker jag, jag måste kissa. Nu fäur du looongna daij!! Jag sliter av mig nackspärren, så att kardborrlätet river i luften. Någon skäller. Jag hör skrik och gnissel. Timmarna går. Det kommer en läkare och jag får veta att jag har två kotfrakturer, men att det är ”stabilt”. Han ritar upp kotorna för mig. Jag får mer smärtstillande. Jag får ett recept med mera sådant. Jag får på mig sjukhuskläder, tappar receptet, får veta att R. är allvarligare skadad. Själv ska jag ut. Jag virrar genom korridorer, åker hiss, ska till djursjukhuset. Jag beställer en taxi fyra gånger och lyckas till sist fixera en taxichaufför med blicken. Vi åker till djursjukhuset, hämtar Londi, som är oskadd, men lite desorienterad. Vi tar med taxichaufförens hjälp in på Lundia, ett hotell mellan stationen och sjukhuset. Vi får ett rökrum, eftersom hundar räknas som rökare. På hotellet arbetar två av världens bästa receptionister – det vet jag nu, fast de får förstås inte bestämma över sådant som rökrum och hundrum.

Och det där med individens odelbarhet verkade under de här dagarna (vilka?) bara vara en mödosamt ihoptråcklad strumpa med massor med hål i. Ibland var den rationella framme, ibland – ofta – den förvirrade med minnet som hela tiden halkade av, ibland den panikslagslagna, ibland den sentimentala, ibland den helt apatiska, ibland några andra. Det var den förvirrade som tappade medicinreceptet (som hon tror heter ”kvittot”) på vägen ut genom sjukhusets korridorer, det var den rationella som envist provade sig igenom jacka efter jacka – i stället för den de klippte sönder i ambulansen – trots att ryggen inte alls var med, tills hon hittade en ”bra”. Det var den panikslagna som höll på att göra taxifärden mellan sjukhus och djursjukhus omöjlig.

Och tiden blev en ogripbar haltvål som gled hit och dit. Idag? Fredag? Fem timmar? På natten?

Skymningssång

bild JD

Skymningssång

Den öde slätten andas knappt,
Pilarna reser sig grå med nakna grenar,
Den så gyllene utbrunna himlen
Skälver med gnistrande, knappt skönjbara strimmor:
Blir en källa, rödaktig och rastlös,
Redo att sätta eld på hela skymningen:
Blir gulaktig – azurblå – försilvrad –
Som av de känsligaste händer frigjord
Från en lång och ond förtrollning,
Från ett dövstumt öde.
De onåbara och de nära
Som långt bortifrån renar dig – porlar.
Mörker. De första ljusen i fönstren –
Som långt bortifrån värmer dig – fladdrar.

Är det verkligen så att allt detta är mitt?

Janina Degutytė (översättning Anna Harrison)

himmel

PS Jag försvinner härifrån för några dagar men inte till Litauen…