I Sigrid Bauschingers Else Lasker-Schüler-biografi intar Karl Kraus naturligtvis en betydande plats. Det var han som hennes mytiske Dalai-Lama. Om dikten ”Ein alter Tibetteppich” skriver han bland annat så här:
Das hier aus der Berliner Wochenschrift ”Der Sturm” zitierte Gedicht gehört für mich zu den entzückendsten und ergreifendsten, die ich je gelesen habe, und wenige von Goethe abwärts gibt es, in denen so wie in diesem Tibetteppich Sinn und Klang, Wort und Bild, Sprache und Seele verwoben sind.
Den dikt som här citeras ur den berlinska veckotidskriften ”Der Sturm” hör för mig till de mest hänförande och gripande som jag någonsin läst och det finns endast få från Goethe och nedåt, där innebörd och klang, ord och bild, språk och själ är så sammanvävda med varandra som i denna tibetmatta.
Och i ett något komplicerat psykoanalytiskt-ekonomiskt sammanhang skriver Kraus – med en underbart egensinnig logik – så här om Else Lasker-Schüler:
jene Dichterin, die wiewohl sie weit mehr für die Menschheit leistet, mit ihren eigenen Träumen auch nicht annähernd so viel verdient als ein Psychoanalytiker mit fremden.
den poet, som trots att hon med sina egna drömmar gör långt mer för mänskligheten, inte tjänar tillnärmelsevis så mycket som en psykoanalytiker med främmande.
I samma kapitel frågar sig Bauschinger, varför Kraus hållit Else Lasker-Schüler högst av alla samtida lyriker. Och hon svarar sig själv så här:
Sie war für ihn wohl die einzige, die eine neue Sprache gefunden hatte.
Hon var för honom nog den enda, som hade funnit ett nytt språk.