Blogg

Ena dagen i České Budějovice tillbringade vi till stor del liggande i gräset vid Vltavas vatten. Husen mittemot speglade sig tungt i vattnet och skapade en vacker kuliss till läsande och slumrande:

Vi flyttade omkring lite i gräset – efter sol eller skugga eller hälften av varje. Jag läste en bit i ”Vandrarna” av Jan Henrik Swahn, en bok om samhällets lyckliga olycksbarn. Nej, så kan man nog inte beskriva den, för den går nog inte att sammanfatta i en sådan där halvsnitsig fras. Jag försöker med några strödda citat ur bokens senare halva i stället:

Han kan inte hejda det, vill inte hejda det, och med skrattet kommer sorgen fast den tar sig inget uttryck, följer bara med på undersidan av skrattet som tjocka kokor av slem och han skrattar så att han ramlar av stolen, kommer upp igen

…

Han bastar, sitter inne i saunan och tänker att vi alla är nakna, det finns ingen större skillnad på oss, några upprättar större revir, andra mindre, ser sig ogenerat omkring, flackar, viker undan, äger, ber om ursäkt, sitter med rak, med krum rygg. Som i verkliga livet, där allt förstärks med kläder, antalet kvadratmeter.

…

Utan minsta aning om någonting rusar han iväg. Eller har han ett mål? Är det en skön känsla att springa och springa, tills alla former vältrar sig över en, i en kaskad av färger?

…

Men hon flydde åt ett håll, han gick åt ett annat, gick och gick och nu står han vid Västerbroplan, han bodde här någonstans en gång, såg alla människorna som arbetade på ett statligt verk alldeles intill komma till busshållplatsen vid regelbundna tider, så regelbundna att han tyckte sig kunna lägga hela deras liv utifrån denna enda pusselbit, ett jobb, en lön, en bostad, en busshållplats där kön av hemvändande människor plötsligt blir trettio meter lång strax före fyra och där bussarna konvulsiviskt kräks upp lika många klockan halvnio på morgonen.

…

En man som ser ut att ha förlorat allt på mycket kort tid. Sin självbild inte minst. Han verkar befinna sig över ett bråddjup. Det är en slak lina han balanserar på, men det är inte balansen som sviktar utan styrkan, han orkar nog inte så mycket mer, viljan att falla kommer snart att väga jämnt med viljan att hålla sig upprätt, och sedan, väga över.

…

Det blir grön gubbe. Det vackra paret kommer emot henne utan att se henne och hon skänker dem ett stort leende som hon inte har någon som helst kontroll över, som sliter sig loss från henne för att det vill över till kärleken.

…

En gång har jag tänkt att lugn, lugn, det finns en utväg om det skulle bli för tungt. Ett enda samtal räcker. Det är bara att lyfta luren och slå ett par tre siffror och så kommer det tre bilar. En likbil. En bil för tvångshämtning av min far. En bil från det sociala för att omhänderta min son.

…

–Ja. Jag längtar så efter en gammal buss som jag åkt med. Den körde förbi här en natt. Sen dess har jag sprungit hit ut och väntat jag vet inte hur många gånger, trots att jag inser att jag aldrig kommer att få se den igen.

…

I huvudet kasar berusade tankar hit och dit som dåligt surrad last

…

En vandrare balanserar mellan lycka och sorg, befinner sig alltid i rörelse, talar gärna om ödet men lever likväl som om det inte fanns, som om allt hängde på henne själv. En vandrare är inte rädd för att misslyckas, misslyckandet är ofta stommen till en bra historia.

…

Man skulle kunna säga att vandraren alltjämt väntar på sin Messias.

…

I slutkapitlet säger Swahn om personerna i den här romanen – dessa vingklippta, lidande människor, som visserligen för några ögonblick möter en stor glädje – att de är vandrare, att de alltid befinner sig i rörelse, men för mig är det nog snarare orden och dessas flöde här som påminner om vandrare eller kanske bussen, en huvudperson av plåt, denna buss som bildar ett slags flyktig vandrande himmel för romanpersonerna.

Nu är jag inne i den lilla bokhandeln vid huvudgatan i Vrchlabí. Jag vrider lite på stället med böcker från förlaget Vitalis, ett intressant Pragbaserat förlag som främst ger ut böcker på tyska. Deras utgivning cirkulerar kring det tysk-tjeckisk-judiska, med Kafka som ett slags nav eller hjärta.

Jag tar ner den här, en tvåspråkig upplaga av Edison av Vítězslav Nezval och börjar bläddra och läsa:

I efterordet finner man bland annat detta om bakgrunden till bokens tillkomst:

Es waren, nach Nezvals eigenem Bekenntnis, die Lichtergirlanden der Prager Brücken, die ihn von Anfang an bezauberten, schon, als er zu Beginn seiner Zeit im großstädtischen Prag noch Heimweh nach der dörflichen Idylle seiner Kindheit empfand. Sie regten ihn an, dem menschlichen Genius in der Gestalt des rastlosen Erfinders der Glühbirne, T. A. Edison, einen hymnischen Gesang zu widmen.

Det var alltså ljusgirlanderna på broarna i Prag som gav den första ingivelsen som sedan förde Nezvals tanke vidare till att skriva en hymn till ”glödlampans rastlöse uppfinnare”, Edison.

Kanske är det inte möjligt att förmedla hymnverkets suggestiva rytm och de besvärjande och nästan berusande upprepningarna med dessas glidande variationer genom något enstaka nedslag, men jag vill ändå göra ett försök och väljer början och slutet i den första sången. Början:

Trübsal ist unser Leben wie des Weinens Ton
Ein Spieler ging einst abends aus dem Spielsalon
Schnee fiel auf die Monstranzen aller Bars
die Luft war feucht nicht fern zum Frühling war’s
jedoch die Nacht erzitterte wie die Prärie
unter den Einschlägen der Sternartillerie
ihr lauschten da an Tischen schnapsbegossen
vor alkoholgefüllten Gläsern Zechgenossen
halbnackte Frauen auch im Pfauenfederkleid
Melancholiker wie stets zur Abendzeit

Doch war da etwas Schweres das zu zermalmen droht
Trauer Wehmut Bange vom Leben wie vom Tod

Och här är texten i original:

Slutet av första sången:

Ich dachte lass’ den Schatten endlich ihren Lauf
schlug langsam eine Wochen alte Zeitung auf
und leicht betäubt vom Duft der Schwärze schon
erblickte ich ein großes Bild von Edison
er saß da wie ein Priester einstmals im Talar
sie stellten seine neueste Erfindung dar
doch war da etwas Schönes das zu zermalmen droht
der Mut und auch die Freude am Leben wie am Tod

Originaltexten:

Som ni ser återkommer versraderna:

Doch war da etwas Schweres das zu zermalmen droht
Trauer Wehmut Bange vom Leben wie vom Tod

(Dock fanns där något tungt som krossar
sorg vemod rädsla hos livet och hos döden)

i ”lätt” förändrad form:

doch war da etwas Schönes das zu zermalmen droht
der Mut und auch die Freude am Leben wie am Tod

(dock fanns där något vackert som krossar
modet och glädjen hos livet och hos döden)

Den här slingan av ljus och mörker löper genom hela hymnen.

PS Skillnaden mellan den tyska och den svenska versionen här kommer sig att att jag – med hjälp – försökt mig på en översättning direkt från originalet. Dessutom har jag inte givit mig på några rim.