Blogg

Kanske borde jag säga något om vari min ”russofobi” består. Då och då tycker någon att jag har för lite förståelse för ryssarnas belägenhet eller sätt att vara. Jag får höra att ryssarna i århundraden varit förtryckta, manipulerade, vilseledda. Och jag svarar att ja, så är det eller så verkar det vara. Om det ger mig impulser att vara överseende med deras vedervärdiga handlingar i Ukraina eller deras stöd hemifrån för folkmord och ödeläggelse? Inte i någon högre grad. Vad skulle det innebära om jag visade förståelse för ryssarnas krigsförbrytelser eller stöd för krigsförbrytelser? Å ena sidan väl att jag anser att ryssar inte är helt tillräkneliga, att de inte är kapabla att ta ansvar för sina handlingar, att de är själsligen undermåliga. Å andra sidan skulle en sådan förståelse innebära att jag – i någon mån – väljer att ignorera deras offers lidande.

Kanske hoppar jag över något viktigt i det här resonemanget. Kanske är jag alltför dömande, kanske glömmer jag den ryska propagandans räckvidd och malande gnagande. Kanske ser jag förbi möjligheten att det är så att en del, kanske ganska många, ryssar som inte vågar säga vad de tycker, som bara låtsas att de stödjer landets brutala politik. (Men denna brist på mod lämnar spelrum för ondskan.)

Om man är russofob då känner man skräck eller avsky för det ryska, läser jag någonstans. Jag vet inte om jag kan känna igen mig i det, inte helt i alla fall. Jag är misstänksam, ja, men jag tror att det mest utmärkande för mitt förhållande till det ryska i allmänhet och det ryska som utspelar sig i Ukraina rör sig längs en linje som i ena änden utmärker sig för ren avsky när det handlar om direkta reaktioner på vad ryssarna gör i Ukraina, men tyngre väger detta att för mig är det Ukraina som står i centrum, ukrainarnas oförskyllda lidande. Ukraina kommer i första rummet, i andra rummet, i tredje rummet…I ett rum långt därefter kommer resten av världen (bortsett från de delar som vill Ukraina ont) och sedan ännu mycket längre bort finns en plats där jag möjligen kan vilja fundera på det här med ryssarnas förhållande till det ryska förtrycket. Jag kan egentligen inte alls intressera mig för det ryska så länge folkmord, lemlästning och ödeläggelse pågår i Ukraina för rysk hand. Om detta är russofobi, så är jag russofob.

Ryssarnas folkmord i Ukraina fortsätter. Också här i den fria världen har vi nu rätt många som villigt arbetar för putin. Jag har gjort det till en av mina uppgifter att undersöka texter skrivna av den här sortens människor. En vän visade mig nyss på en text från ”Bevara alliansfriheten”, en text skriven av Anders Björnsson. Kanske känner någon av er igen namnet. Eller uppsynen.

Låt oss nu först läsa igenom hela texten, den är kort och okomplicerad:

Systemskifte på gång?
(3 maj, 2022)

Ett kuriöst argument mot en folkomröstning om en svensk Nato-ansökan är, att Ryssland skulle kunna intervenera och desinformera i kampanjen, oklart hur. Ständigt dessa ryssar! Andra intervenerar och desinformerar ju aldrig, inte sant? Annars har man trott, att den fria debatten och åsiktsbildningen, den kritiska journalistiken, den obestickliga ämbetsmannakulturen eller kort sagt: det personliga kuraget skulle utgöra ett värn mot sådana fasoner.

Men tydligen är den svenska demokratin, bergfast förankrad i det nationella medvetandet och i medborgarsamhällets praxis, som vi trodde, ändå så skröplig, att den inte är kapabel till självförsvar. Vi får tänka oss, att skribenter, byråkrater, förtroendevalda, tjänstemän, fackföreningsfolk med flera är så genuint korrupta eller genomkorkade, att de skulle vara beredda att gå främmande makt till handa i en vital politisk fråga. Det stämmer inte med empiri. Det stämmer inte heller med vår föreställning om att svenskar slåss för Sverige, inte för annat land.

En bred diskussion, omfattande hela vårt folk, människor av alla kön och etniciteter, religiositeter, politiska bekännelser, olika generationer, när det gäller nationens framtid, kan – enligt vår mening – endast förstärka och fördjupa känslan för fosterlandets väl. Här är varken romare eller grek, varken höger eller vänster. Här är du och jag. Här finns en gemenskap. Nu sätter statsmakten ned foten. Måste vi då inte också fråga oss, vilka andra ärenden, vilkas utgång påverkar vår dagliga och fortsatta existens, som måste undandras offentlighet och genomlysning?

Nato-frågan tenderar att leda till ett systemskifte av mycket obehaglig art. Så fort något viktigt är på tapeten, ska sekretess råda. Någon däremot?

OK, nu vet vi vad det står här. Dags att titta på några utsnitt. Jag vill börja med mening två och tre.

Ständigt dessa ryssar! Andra intervenerar och desinformerar ju aldrig, inte sant?

Vad? Björnsson tycker att det finns anledning att peka på andra än ryssarna efter veckor och månader av folkmord och förstörelse som går under namnet ”specialoperation”, efter lögnerna om Butja, Irpin, Mariupol, Mykolajiv, Borodjanka etc etc, efter lögnerna om koncentrationslägren, slakthusen, tortyrkamrarna dessutom dagen efter att Lavrov gjort sitt nesliga antisemitiska utfall mot Zelensky? Och inte tror jag han syftar på Nordkorea när han säger detta. Nej, det är säkert ett lugnt land på hans karta.

Jag tar den sista raden i det första stycket lite snabbt. Den lyder så här:

det personliga kuraget skulle utgöra ett värn mot sådana fasoner.

Och är kopplad till ”Annars hade man trott (att)”. Han kallar det alltså ”fasoner” att inte lita på Ryssland idag. Nej, vad ska man säga om detta? Inget, antagligen.

I andra stycket ägnar sig Björnsson åt uppräkningar av kategorier som ” skribenter, byråkrater, förtroendevalda, tjänstemän, fackföreningsfolk” för att sedan antyda att representanterna för dessa väl inte kan vara så korrupta eller ”genomkorkade” att de går ”främmande makt till handa i en vital politisk fråga”. Tja, möjligt. Tur i alla fall att han tycker att Ryssland är ”främmande makt”.

I direkt anslutning till detta kommer den här raden:

Det stämmer inte med empiri. Det stämmer inte heller med vår föreställning om att svenskar slåss för Sverige, inte för annat land.

Betyder detta att om Ryssland ändå – trots att vi inte bör vara misstänksamma mot Ryssland – skulle vilja påverka Sverige till att inte gå med i Nato, så låter vi oss inte påverkas eftersom vi har en ”föreställning om att svenskar slåss för Sverige, inte för annat land”? Men vad betyder det då? Att vi för att vi aldrig vill stödja någon annan inte kommer att lyda Ryssland när Ryssland säger att vi inte ska stödja någon annan?

I tredje stycket vill Björnsson ha en ” bred diskussion, omfattande hela vårt folk, människor av alla kön och etniciteter, religiositeter, politiska bekännelser, olika generationer”. Fick han med allt där? Vad är förresten ”religiositeter”? Men ormarna då eller flugorna? Jaså, inte människor? Sedan fortsätter han med att babbla lite och använder delvis felaktiga citat, men vem bryr sig?

Här är varken romare eller grek, varken höger eller vänster. Här är du och jag.

Påminner lite om den där sången: ”Här sitter du, här sitter jag och här sitter trallala.” Ja, det är nog trallala som sitter där och frågar sig ”vilka andra ärenden, vilkas utgång påverkar vår dagliga och fortsatta existens, som måste undandras offentlighet och genomlysning?”.

Nå, slutklämmen i det björnssonska alstret lyder så här:

Nato-frågan tenderar att leda till ett systemskifte av mycket obehaglig art. Så fort något viktigt är på tapeten, ska sekretess råda. Någon däremot?

”Tenderar” är ju ett lite försiktigt ord men ”systemskifte” låter väl allvarligt, särskilt med tillägget ”obehagligt. Från vilket system till vilket annat, vill jag veta. Andra meningen lyder: ” Så fort något viktigt är på tapeten, ska sekretess råda.” Är detta före skiftet eller efter? Det låter som före och i så fall vore det bra med ett skifte, kanske? Den avslutande retoriska frågan kan man läsa på rätt många sätt, så den verkar inte betyda något särskilt. Kanske trallala…

Jag har läst en text av Fjodor Krasjeninnikov, statsvetare och publicist från Jekaterinburg. Han skriver texten i fråga för Heinrich Böll-Stiftung (tankesmedja för klimatfrågor, människorättsfrågor mm). Texten är en spekulation kring vad som skulle hända om putin segrade i Ukraina. (Jag bortser nu ifrån att det jag hört om Krasjeninnikov är blandat, jag tänker enbart tala om texten eller det jag ser i texten.)

Jag har läst texten noga flera gånger. Efter första läsningen kände jag mig nedslagen, närmast förtvivlad, och jag tänkte ”det är ingen idé”. Denna reaktion får naturligtvis stå för mig, mina känslomässiga reaktioner, fast ändå tror jag inte att jag är speciellt ovanlig, så den står kanske inte bara för mig. Nå, när jag hade hämtat mig lite bestämde jag mig för att syna texten, syna den noga. Och idag kommer jag här att gå igenom valda delar ur den. Textens helhet lägger jag i en kommentar så att det hela blir transparent och kontrollerbart utan att det blir för stora textmassor. Låt oss se på den första meningen:

”Könnte Putin aus diesem Krieg in der Ukraine als Sieger hervorgehen und danach noch viele Jahre lang regieren, wobei er Russland völlig unter Kontrolle hielte und den Westen immer wieder angriffe?”

”Skulle putin kunna gå segrande ur ur kriget i Ukraina och efter det regera i ännu många år till medan han höll Ryssland under fullständig kontroll och gång på gång gick till angrepp mot Väst?”

Ingen så värst bra början om man vill få med sig läsaren i sina tankegångar. Vem tror att putin kommer att regera eller alls leva ”många år till”? En småsak kanske men en störning.

I nästa stycke byter Krasjeninnikov fot eller perspektiv och pratar om hur ett nederlag för putin skulle se ut. Här citerar jag ett lite längre stycke:

”Wie müsste denn eine militärische Niederlage Putins aussehen? Eine völlige Niederlage für Putin könnte nämlich nur darin bestehen, dass die ukrainische Armee Donezk, Luhansk und die Krim befreite. Ist so etwas in absehbarer Zeit denkbar?

Nichts deutet vorläufig darauf hin. Selbst wenn es Putin auch nur gelingt, den Donbass unter seiner Kontrolle zu behalten, kann er das allein als Sieg hinstellen, denn rein formell betrachtet hätte sich die von Russland kontrollierte Zone innerhalb der Ukraine dadurch ausgeweitet.”

”Hur skulle då ett militärt nederlag för putin se ut? Ett fullständigt nederlag för putin skulle nämligen bara kunna bestå i att den ukrainska armén befriade Donetsk, Luhansk och Krym. Är något sådant tänkbart inom överskådlig tid?

Inget tyder för tillfället på det. Även om putin bara lyckas behålla Donbas under sin kontroll, kan han ändå framställa redan detta som en seger, för rent formellt skulle det av Ryssland kontrollerade området i Ukraina därigenom ha utvidgats.”

Krasjeninnikovs resonemang här är slingrigt. Han börjar med att fråga hur ett nederlag för putin skulle se ut, men han besvarar inte sin egen fråga utan börjar prata om att han inte tror på ett sådant nederlag. Modellen ser ut så här: ”Hur ser ett putinnederlag ut?” ”Jag tror inte det blir något.” Ganska halt alltså. Låt oss gå vidare:

”Unterdessen folgt aus Interviews und aus Erklärungen der ukrainischen Führung, vor allem von Präsident Selenski selbst, dass ein Befreiungsfeldzug auf der Krim überhaupt nicht auf der Tagesordnung steht. Und es redet auch niemand im Ernst davon, die Regionen des Donbass von den russischen Besatzern zu befreien, die schon vor dem 24. Februar 2022 nicht mehr von der Ukraine kontrolliert wurden.”

”Under tiden framgår av intervjuer med och deklarationer av den ukrainska ledningen, främst president Selensky själv, att ett befrielsefälttåg till Krim inte alls står på dagordningen. Och ingen talar på allvar om att befria Donbas från den ryska ockupationsmakten, som inte heller före den 24 februari 2022 var under ukrainsk kontroll.”

Jag vet inte var Krasjeninnikov hämtar sin information, men kriget i Donbas pågår hela tiden och detta knappast för att ukrainarna eller Zelensky tror att det är utsiktslöst. Och att det har funnits ryska trupper i Donbas sedan 2014 vet vi. Att det inte så ofta talas om att återta Krym beror inte på att man givit upp men på att det finns andra strider att utkämpa, folkmord att förhindra. Nå, nästa:

”So hat Präsident Wolodimir Selenski bei einem Auftritt im staatlichen Fernsehen am 4. April erklärt, dass es schon ein Sieg für die Ukraine wäre, wenn sich Russland auf die vor dem 24. Februar 2022 eingenommenen Positionen zurückzöge. Sollten die Streitkräfte der Ukraine versuchen, die 2014 besetzten Teile des Donbass zu befreien, „könnten wir auf einen Schlag bis zu 50.000 unserer kampftüchtigsten Armeeangehörigen verlieren“.”

”President Volodymyr Zelensky förklarade vid ett framträdande för statlig tv den 4 april att det redan skulle vara en seger för Ukraina om Ryssland drog sig tillbaka till de positioner ryssarna innehade före den 24 februari 2022. Skulle ukrainsk militär försöka att befria det sedan 2014 ockuperade Donbas, ”skulle vi i ett slag kunna förlora upp till 50 000 av våra främsta stridskrafter”.”

Jag vet inte vad Zelensky sa just den gången, men han håller flera tal varje dag och vill man plocka ut något av det man letar efter så går det säkert. Det viktiga är att följa vad han säger hela tiden, att se grundlinjerna i det. Och att följa hur den ukrainska kampen fortgår dag för dag. Till det här avsnittet tillägger Krasjeninnikov att han tycker att Zelenskys uppskattningar i detta fall är ”optimistiska”.

Sedan uppehåller sig Krasjeninnikov en stund vid de ryska massakrerna, morden, våldtäkterna, plundrandet. Och att detta är en image-förlust för den ryska armén. Och texten fortsätter:

”Um weitere Skandale dieser Art zu vermeiden, hat man beschlossen, einmal eroberte ukrainische Gebiete nie mehr zu verlassen – jedenfalls nicht freiwillig. Deshalb werden in den nunmehr besetzten Gebieten alle Maßnahmen ergriffen, um sie Russland möglichst schnell einzuverleiben. So gesehen ist ein sowohl militärischer als auch politischer Sieg Putins leider schon jetzt eine realistischere Perspektive als seine Niederlage.”

”För att undvika vidare skandaler (massakaern i Butja etc) av detta slag har man beslutat att aldrig lämna en gång erövrat ukrainskt territorium – i alla fall inte frivilligt. Därför vidtas i de nu ockuperade områdena alla upptänkliga åtgärder för att så snabbt som möjligt införliva dem med Ryssland. Ur detta perspektiv är en såväl militär som politisk seger för putin tyvärr redan nu ett mer realistiskt perspektiv än ett nederlag för honom.”

Det här stycket är intressant och värt att skärskåda. Det här resonemanget håller inte. Förkortat ser det ut så här: ”åtgärder vidtas för att snabbt införliva ockuperade områden i Ryssland” – ”därför är det troligt att Ryssland segrar.” Nämen!

Vi fortsätter:

”Den gesamten ukrainischen Staat in so etwas wie das heutige Belarus zu verwandeln, ist zwar nicht mehr möglich. Aber eine Verpflichtung der Ukraine zur Neutralität und ihr Verzicht auf einen künftigen Nato-Beitritt erscheinen durchaus möglich. Und das alles wird man den Bürger:innen Russlands als Resultat einer erfolgreichen militärischen Aktion verkaufen – als die berühmt-berüchtigte Entmilitarisierung und Entnazifizierung.”

”Att förvandla hela den ukrainska staten till något som dagens Belarus är förvisso inte möjligt längre. Men att tvinga Ukraina till neutralitet och till att avstå från ett framtida inträde i Nato verkar fullt möjligt. Och allt detta kommer man att prångla ut till medborgarna i Ryssland som en framgångsrik militäraktion – som den berömda-beryktade demilitariseringen och avnazifieringen.”

Det är underligt men här verkar Krasjeninnikov försöka prångla ut ett scenario som får följderna av ett eventuellt ukrainskt nedläggande av vapnen att te sig närmast drägligt. Det här textstället behöver nog analyseras vidare.

Sedan går Krasjeninnikov över till att prata om att kriget kan stärka diktaturen i Ryssland. Och så kommer han in på sanktionerna och den ryska ekonomin men säger inte så mycket:

”Wie realistisch die Hoffnungen auf einen unausweichlichen Zusammenbruch der Wirtschaft und einen darauffolgenden Zusammenbruch von Putins System sind, kann man schwer einschätzen.”

”Hur realistiska förhoppningarna om ett oundvikligt sammanbrott för den ryska ekonomin och det därpå följande sammanbrottet för putins system är svårt att bedöma.”

Men så säger han i det han talar om putin:

”Allem Anschein nach hofft er, dass man nach der unausweichlichen Unterzeichnung eines Friedensvertrags zu ihm genehmen Bedingungen gewisse Sanktionen gegen ihn aufhebt (was er ebenfalls als seinen Sieg ausgeben wird).”

”Av allt att döma hoppas han att man efter det oundvikliga undertecknandet av ett fredsfördrag på för honom tillfredsställande villkor, upphäver vissa sanktioner mot honom (vilken han också kommer att utmåla som en seger).”

Här är kanske en varning att ta till sig. Här talar jag: Lätta inte på sanktionerna mot Ryssland! (Inte förrän det är besegrat.)

Krasjeninnikov fortsätter med att tala om Ryssland och att inte ens hungersnöd skulle föra till något större motstånd mot regimen. Han ser också de ryska krigsveteranerna som användbara om det skulle bli uppror trots allt. (Det här får jag kanske ta noggrannare senare.)

Sedan kommer ett avsnitt om det putiniserade Ryssland. Endast krafter utifrån kan påverka här…

”Aber auch ohne die mit Blut besudelten Veteranen des Ukrainekrieges sehen wir uns in Russland ganzen Generationen gegenüber, die unter Putin aufgewachsen sind oder zumindest einen entscheidenden Teil ihres Erwachsenenlebens unter ihm verbracht haben. Es wäre naiv zu erwarten, dass sich ohne aktives Einwirken von außen die Massen schnell enttäuscht von ihm abwenden.”

”Men också utan de blodbesudlade veteranerna från Ukrainakriget kan vi se hela generationer som vuxit upp under putin eller som har tillbringat en avgörande del av sin uppväxt under honom. Det vore naivt att vänta sig att massorna i besvikelse snabbt skulle vända sig bort från honom utan aktiv påverkan utifrån.”

Ska vi läsa detta som att det behövs ett angrepp på Ryssland? Nej.

”Daran müssen wir arbeiten, dafür müssen wir kämpfen. Und zu dieser Arbeit mit der russischen Gesellschaft müssen wir heute und morgen die talentiertesten und von deren Sinn überzeugtesten Spezialisten hinzuziehen. An Mitteln dafür dürfen wir nicht sparen. Denn hier handelt es sich schließlich um Investitionen in die Sicherheit und Stabilität Europas und der Welt in naher und ferner Zukunft.”

”Det måste vi arbeta för, det måste vi kämpa för. Och för detta arbeta med det ryska samhället måste vi idag som imorgon samla kring oss de mest talangfulla specialisterna som är övertygade om meningen med detta. Vi får inte spara på krafterna, För här handlar det när allt kommer omkring om investeringar i Europas säkerhet och stabilitet i en nära och fjärran framtid.”

Jag undrar vad det är för ”talangfulla specialister” han talar om. Och hur ska de kunna detta?

Nu fortsätter vi:

”Europa und die gesamte demokratische Welt müssen sich ihre gegenwärtige Unduldsamkeit gegenüber dem Putinismus bewahren und dürfen Putin auch nach dem Ende des Krieges nicht die geringste Chance einräumen, in der zivilisierten Welt wieder hoffähig zu werden.”

”Europa och den samlade demokratiska världen måste bevara sin nuvarande ofördragsamhet mot putinismen och får inte ge putin den minsta chans att efter kriget ges tillträde till den civiliserade världen.”

Svårt att säga emot Krasjeninnikov, men ändå är det något jag inte kan svälja. Så här fortsätter han:

”Auch die kleinste Inkonsequenz dem Kreml gegenüber, auch die kleinsten Konzessionen an ihn nach dem Ende der Kampfhandlungen werden Putins Regime nicht nur stärken, sondern auch seine Existenz noch verlängern und alle demoralisieren, die im Kampf gegen ihn ihre Freiheit und ihr Leben riskieren.”

”Också den minsta inkonsekvens i förhållningssättet mot Kreml, också den minsta eftergift till den efter att kamphandlingarna upphört kommer inte bara att stärka putins regim utan också ytterligare förlänga dess existens och demoralisera alla som i kampen mot den riskerar sin frihet och sina liv.”

Det som stör mig är att Krasjeninnikov pressar in läsaren i ett scenario där ingen kan tänkas göra slut på putin eller putinismen. Putinismen presenteras som vårt öde. Nu invänder någon att hela artikeln handlar om vad som kan hända om putin segrar. Jag svarar att jag tycker att det är något demoraliserande över texten, något som gång på gång – väldigt ”förnuftigt” – säger att det är ingen idé.

Snart är vi framme:

”Das zwangsläufige Ende der Kriegshandlungen in der Ukraine bedeutet keineswegs das Ende der Krise auf diesem Kontinent, sondern erlaubt lediglich eine Pause vor ihrer nächsten Phase. Solange Putin in Russland regiert, ist ein neuer Krieg unvermeidlich. Und sogar nach seinem Abgang dürfen wir uns auf keinen Fall mit kosmetischen Reparaturen zufriedengeben”

”Krigshandlingarnas oundvikliga slut i Ukraina betyder inte alls slutet på kontinentens kris utan erbjuder enbart en paus inför den nästkommande fasen. Så länge putin regerar i Ryssland är ett nytt krig oundvikligt. Och inte ens efter hans avgång kan vi i något enda fall låta nöja oss med kosmetiska reparationer.”

Så Krasjeninnikov ser detta framför sig: Ryssland segrar, dikterar fredsvillkoren, startar ett nytt krig. Och vi ska vara ståndaktiga.

Här är då slutraderna:

”Europa hat das Recht und die Pflicht, von neuen Machthabern in Russland tiefgreifende demokratische Umgestaltungen zu fordern. Dazu gehören die Entfernung von politisch belasteten Mitarbeiter:innen aus dem öffentlichen Dienst, die Bestrafung von Kriegsverbrechern und die Abschaffung von repressiven Gesetzen.”

”Europa har rätten och plikten att av nya makthavare i Ryssland kräva djupgående demokratiska omstruktureringar. Till dessa hör avlägsnande av politiskt belastade offentliganställda, bestraffande av krigsförbrytare och avskaffande av repressiva lagar.”

Varför så rosenrött här på slutet? Alltså: allt går åt helvete (Ryssland ska få vinna, diktera fredsvillkoren, påbörja ett nytt krig – och vi i Väst ska arbeta med eller kräva en omstrukturering.

Det är något med den här texten som jag är oerhört misstänksam mot och den värsta komponenten jag tills vidare ser är den här droppande smygande demoraliseringsmanipulationen som viskar ”det är ingen idé, det är ingen idé…” Vi stängs in i en burk, som är en värld där putin har segrat och vi ska pyssla lite med ”efteråt”.

Jag återkommer. Och jag är beredd att bemöta konstruktiv kritik.

Pacifister för folkmord!