Blogg

För någon dag sedan fick jag mig Hufvudstadsbladets bilaga om litteratur, ”Bokextra”, tillsänd.

Mittuppslaget i den 36 sidor tjocka bilagan innehåller det svenskspråkiga programmet från Helsingfors bokmässa 22-25 oktober. De två scenerna som alltsammans utspelade sig på heter ”Edith Södergranscenen” och ”Tottiscenen” (efter en av Edith Södergrans katter, väl?). Jag plockar lite självsvåldigt bland programpunkterna:

”Edith Södergranscenen”:

torsdag 11.30: Hur kan det hända så tokiga saker? Elever och läraren Anna-Karin Brunberg från Boxby skola i Sibbo intervjuar Carina Wolff-Brandt. (Rubriken är obetalbar, tycker jag.)

fredag 14.00: Bokens bäst före-datum? När blir en bok gammal? Vart försvinner halvgamla böcker? När uppstår de som rariteter? Birgitta Boucht, Mari Koli och Andrew Eriksson diskuterar.

fredag 18.00: Topelius och kvinnorna Merete Mazzarella och Janina Orlov gör en djupdykning i Topelius kvinnosyn.

lördag 16.30: Nyttiga idioter? Var man minoritetskommunist på 1970-talet för att göra revolution eller var det helt enkelt så att taistoiterna ordnade de bästa festerna? Camilla Berggren, Marianne Lydén och Björn Månsson samtalar.

söndag 14.30: S:t Henrikslegenden Om S:t Henriks status som nationalhelgon i Finland, det första korståget och hans mångomtalade död samtalar Rainer Knapas och Tuomas Heikkilä.

”Tottiscenen”:

torsdag 11.00: Kom och träffa businnan Möt mjukishunden Businnan, en riktig diva i tygmundering, och hennes skapare Annika Sandelin och Linda Bondestam.

fredag 13.30: Sköna gröna öar En del längtar dit, andra därifrån, men har man rötterna i Åland är det alltid förknippat med längtan. Britt Marie Trensmar och Ann-Gerd Steinby om åländskhetens väsen.

fredag 16.00: Kärlekspoesikarusellen Märta Tikkanen, Birgitta Boucht, Bengt Berg och Heidi von Wright snurrar i ett lekfullt samtal om kärlek, lyrik och kärlekslyrik. Karusellmästare: Katarina Gäddnäs.

lördag 16.00: Graffiti i Tel Aviv I sin nya bok levererar Karmela Bélinki färgstarka minnen från ett liv som journalist i bland annat Indien, Ukraina och Kina.

Men detta var nu bara mittuppslaget. Bilagans mest omfattande inslag är ett reportage om författarparet Hannu Raittila och Leena Lander. Texten där är Pia Ingströms och bilderna Cata Portins. Så här lyder den lilla ingressen:

Hannu Raittila och Leena Lander bor vid Saimen, ute på en udde avskuren från fastlandet av en kanal. Vi besökte dem för att prata om romanens död och författarens överlevnad, om text och sex och marknadsyra.

Bilderna till reportaget är vackra och suggestiva (den ena kan ni förresten se på omslaget) och så här kommenterar Pia Ingström Raittilas promenad in i bilderna: ”Sen går han ut på gården för att bli fotograferad i olika rustika poser och steka mujkor, medan grannens kossor står och glor på honom bakom staketet.”

Dessa båda författare skriver alltså på finska förstår jag efter att ha läst mig ett stycke in i reportaget och det går också upp för mig att samtalsspråket måste ha varit finska. Eller var det tvärtom? Det är det här som är det ”dolda främmande” med finlandsvenskarna för mig. Jag vet ju att de bor i Finland och att deras värld till stor del är finsk, men när jag läser deras texter eller talar med dem glömmer jag ibland bort att de har den här ”större utblicken” över språkens hav och – att deras svenska är utsatt för faror på ett helt annat sätt än vår är här. I slutet av artikeln läser jag något som förtydligar detta med Finlands dubbelspråkighet för mig (ur EN synvinkel):

Lander berömmer generöst sina översättare, och särskilt Camilla Frostell som står för de svenska utgåvorna. Leena Lander själv är uppvuxen med världslitteraturen i finsk översättning – och definierar sin författaregenart från ett helt annat håll än Raittila. Den finska prosans honnörsbegrepp hyvä lause, den snygga och avskalade, syntaktiskt hyperekonomiska meningen, är inte hennes forte.

Nå – vad innehåller tidningen mera då? Jo, där finns essän ”Sibirien” till exempel, en text av Kristina Rotkirch om tre moderna sibiriska författare: Jevgenij Griskovets, Roman Sentjin och Olga Slavnikova. (Jag ser själv fram emot att läsa Griskovets’ roman Floder i Rotkirchs översättning – kanske kommer den ut nästa vecka.) Sedan finns två intervjuer som Pia Ingström gjorde under bokmässan i Göteborg, en med den tjeckiske författaren Jáchym Topol och en med den transylvansk-ungerske författaren György Dragomán (som här säger helt andra saker än dem han sa till mig i min intervju för Salongen).

Ett stråk som löper rakt igenom hela denna litteraturbilaga heter ”Årets bok”, där:

Våra kritiker berättar om minnesvärda läsupplevelser: klassgnissel, Yogasutror, lysande noveller och härligt oansenliga och griniga karaktärer.

Jag gör nu en liten lista över vilka böcker som valdes, men jag tar inte med något om varför och hur, för det här håller redan på att svälla ut till något alltför våmligt:

Henriette Zorn – Carole Seymore-Jones: En farlig förbindelse
Anna-Lena Brunell – Helle Helle: Ner till hundarna
Henrik Jansson – Eva Adolfsson: En liten historia
Ola Wihlke – Gellert Tamas: De apatiska – om makt, myter och manipulation
Måns Broo – Edwin Bryant: The Yoga Sutras of Patañjali
Oscar Rossi – Horacio Castellanos Moya: Sanslöshet /György Dragomán: Den vita kungen
Michel Ekman – Johanna Holmström: Camera Obscura
Erik Bergqvist – Peter Cornell: Mannen på gatan. Prostitution och modernism
Merete Mazzarella – Henrik Meinander: Finland 1944. Krig, samhälle, känslolandskap
Pia Ingström – red Charlotte Sundström & Trygve Söderling: Obs! Klass
Julia Tidigs – Anne Carson: Röd självbiografi
Annika Hällsten – Jörn Donner: Bergman:PM
Claes Andersson – Lars Norén: En dramatikers dagbok
Bodil Zalesky – Péter Nádas: Egen död

Det finns också två texter om läsplattan (av Philip Teir och Lisen Sundquist) och faktiskt också något om ätande invid den. Så här skriver Pia Ingström i ledaren om detta:

”Att äta går alltid att göra samtidigt” bedyrar en av våra experter, men vad händer om man smetar marmelad på sin elektroniska läsplatta?

Sedan bjuds läsaren på – och det är här "äta går samtidigt" har sin egentliga spelplan – en enkät eller en ät-och-läsgallup. I tidningen ryms också ett samtal om poesi och politik mellan arbetsminister Anni Sinnemäki och Claes Arvidsson. Men, nej, jag kan nog inte ta upp allt som finns i detta ”Bokextra”, fast jag vill ändå till sist berätta att på det sista uppslaget finns frågespalten ”Fråga doktorn” och den presenteras så här:

Får du fysiska besvär av Runeberg? Blir du sjösjuk av Proust? Oroa dig inte. Våra doktorer svarar på allt du ville veta om klassiker men inte vågade fråga. Här är Bokextras klassikerklinik.

För några veckor sedan beställde jag mastodontverket Minnesanteckningarnas bok av Péter Nádas från ett antikvariat. Boken kom och av en helt naturlig slump hittade jag ett eller snarare två tidningsurklipp i den. På svenska kom romanen 1994 – originalet kom 1986 – och 1995 fick Nádas Leipziger Buchpreis für europäische Verständigung (Leipzigs bokpris för ömsesidig europeisk förståelse) till stor del motiverat av just den här romanen, för att den kan ses som ”en analys av vårt av ideologier präglade århundrades inre historia”.

Vad innehåller då de här tidningsurklippen, undrar ni kanske nu (om jag lagt upp det här rätt). Det rör sig om urklipp ur SvD från den 25 och 26 mars 1995. Under vinjetten ”Samtider” finns här – i Ervin Rosenbergs översättning – det tacktal Nádas höll i Leipzig efter att han mottagit priset.

Min första reaktion, innan jag alls hade börjat läsa talet, var förvåning: Tänk att man i en svensk tidning publicerar en sådan här europeiskt angelägen text! Min nästa tanke, fortfarande utan att ha läst texten, var ungefär den här: Men det är nog inget man vill upprepa… (Numera är det bara Salongen som ger sig på sådant.)

Här finns för den intresserade en lista över pristagarna (1994-2009) med kort information om dessa och länkar till hyllnings- och tacktalen.

Jag läste talet med en ökande känsla av obehag och skuld. Det handlar om de starkas svek mot de svagare, de friskas och oskaddas svek mot de olycksdrabbade. Det handlar om Västeuropas nonchalans och egoistiska positioner eller positioneringar gentemot de nyfödda vacklande demokratierna i Östeuropa. I början av talet säger Nádas att han tror att vi missat en viktig chans att förstå varandra:

Det senast bortspelade ögonblicket ligger strax bakom oss. Det inträffade när ungrarna öppnade gränserna, när tjeckerna tog itu med sin sammetsrevolution, när rumänerna darrande och i vällustig glädje massakrerade de två tyrannerna, när tyskarna äntligen med sina bara händer och naglar störtade sig över betongmuren. Det var som om hoppet om ett förnuftigt formbart gemensamt liv på nytt blänkte till för första gången på mycket lång tid. Även om vi inte talar frihetens språk på samma sätt, borde vi i princip förstå det var och en på sitt håll.

Men redan i ögonblicket efter har var och en blivit upphunnen och infångad av sitt långa och mörka förflutna, var och en tystad med hjälp av sitt eget förflutna, efter sitt eget sinnelag, och på sin egen mun de nyss befriade människornas vackert ljudande kör. Den döve Beethoven skulle inte heller kunna urskilja annat än vanmäktigt och meningslöst gapande.

Lite längre ner i texten fortsätter han så här:

Det artiga och andefattiga gapandet, den traditionella europeiska skenhelighetens väl inövade stora kör, som inte ett enda ord, inte en enda suck av mänskligt lidande någnsin har kunnat överrösta. Återstod de sanktionerade skenbilderna. Spegelsalarnas tystnad, galamiddagarnas tystnad, kristallkronornas tystnad, de röda mattorna under fötterna, dessa mattor som så diskret absorberar de politiska brottslingarnas och de besökande massmördarnas steg.

Och värre blir det:

Mänskligt och andligt befinner sig Europa i ett så dåligt tillstånd att det inte längre har någon enda tänkare som vore i stånd att trovärdigt deklarera konkursen.

I det fjärde huvudstycket säger Nádas sedan så här om sig själv och sin bakgrund:

Jag växte upp bland ruiner och allvarligt skadade människor. Med största säkerhet är jag också en allvarligt skadad människa.

Och längst ner i samma stycke kommer den tunga meningen:

Det finns bara ett Europa, de skadades Europa.

I SvD delades som sagt det långa talet upp på två dagar och alldeles i början av dag två kan man läsa följande:

Om vi överhuvudtaget hade anledning att tala om ömsesidig europeisk förståelse, och inte endast om bristen på densamma, om dess meningslösa sken, då skulle den verkliga frågan i dag inte vara, varför Europas i demokratisk samhällsordning hemmastadda folk och fritt valda regeringar inte hjälpt de nya demokratierna att komma på fötter, trots att det borde ha varit deras moraliska plikt, eller varför dessa folk och regeringar för sina kortsiktiga intressens skull tvingar dem på knä.

Den verkliga frågan är varför Europas utvalda tänkare inte vaknar äntligen, varför de försummar att högt uttala en mänskligt begriplig, realistisk mening.

Här faller anklagelserna tungt över det lyckligare lottade Västeuropa, över folken, regeringarna och över ”de utvalda tänkarna”.

Talet fortsätter sedan ett bra stycke till och röstläget blir allt mer sargat och förtvivlat. Nádas ser inget hopp, inte vad jag kan gräva fram i alla fall. Jag undrar hur han ser på den europeiska frågan idag…

Här är i alla fall hela talet (på tyska).

Och Minnesanteckningarnas bok då? Jo, den läser jag. Hittills har jag läst en dryg sjättedel av de 840 sidorna. Jag känner mig ibland som vore jag blind under läsningen. Jag famlar mig fram. Samtidigt känns det som att driva runt i en sugande ström. Skeendet rör sig på något vis ”under ytan”, innanför detta att vara människa. Denna läsupplevelse är nog ganska nära något som man skulle kunna kalla obeskrivligt. Och ändå måste jag hela tiden vidare.

Och vem har översatt alla de 840 sidorna från ungerska till svenska? Ervin Rosenberg.