Blogg

Det bästa med DDR var slutet – 1. Köer framför valbåsen

Snart är det den 9 november 2009 och under dagarna fram till dess tänker jag i fyra delar publicera Freya Kliers senaste essä om DDR i min översättning:

klier_150-1

Berlin i augusti 2009

DET BÄSTA MED DDR VAR SLUTET

Köer framför valbåsen

Hösten 1989 bragte modiga medborgare DDR-regimen på fall, fredligt och utan någon som helst förebild i den tyska historien. Vem minns inte de hisnande veckorna och månaderna, som nu ligger två årtionden tillbaka? Fredlig revolution – det väckte beundran världen över. För en del var revolutionen snarare den logiska avslutningen på en skrotfärdig diktatur.

Diktatur – var det överhuvudtaget det? Denna fråga drar en skara partikamrater från förr med envis regelbundenhet in i det offentliga rummet. För dem har händelserna under hösten 1989 aldrig varit något annat än förkroppsligandet av kontrarevolutionen. Knappast av en tillfällighet var de flesta av dem under DDR-tiden i hög grad inblandade i förtrycket av sina medmänniskor; sådant svetsar samman. Tvärs över landet bildar de nätverk, i vänsterpartiet favoriserar man kommunistisk plattform. I sina publikationer, där också Karl-Eduard v. Schnitzler till sin död var med som författare, smutskastar de demokratin och förhärligar av alla krafter det undergångna DDR. Hur många par rosa glasögon ovanpå varandra skulle man behöva för att varsebli verkligheten så som den målas upp i deras plattformar för kommunister och socialister*?

Året 1989 måste ha varit en ändlös mardröm för gårdagens människor. Bara detta att valfusket i maj – som i över fyrtio år praktiserats med självklarhet – plötsligt inte accepterades längre, måste ha pinat dem på samma sätt som det demokratiska uppbrottet i Iran idag pinar mullorna. Hade de över huvud taget något spelrum kvar 1989? De hade ju ingen som helst erfarenhet av hur det känns när den makt man fäst sig så vid glider en ur händerna. 1950, när Ulbricht-regeringen för första gången piskade igenom riksdagsvalet via en enhetslista, var deras värld ännu som den skulle. För den övervägande majoriteten av befolkningen var den däremot inte det, här härskade ihållande förfäran. Herre, skänk oss ett femte rike, det fjärde är det tredjes like! stönade många inför den brutalitet, som efter nationalsocialismen nu föll över dem med socialismen. Vid det första uppenbara valfusket år 1950 haglade protesterna och det blev uppståndelse. Det blev det också i Werdau i Sachsen, där nitton elever i protest mot alla paraderna och de förljugna slagorden kastade stinkbomber vid FDJ-möten och tillverkade flygblad som de stoppade i alla brevlådorna i den lilla staden. Flygbladstexterna talade klarspråk. Och de var fulla av det naiva hoppet om att på demokratiskt vis kunna tvinga de av Moskva tillsatta funktionärerna till återtåg: ”Säg nej till Stalins trogna tjänare!” stod det på ett flygblad, ”Rösta mot SED-pamparna och för frihet från fruktan och nöd!” på ett annat och ”Gör uppror mot den sovjetiska diktaturen!” på ett tredje…

Deras förhoppning om en väg mot demokrati var förgäves, DDR befann sig redan i Moskvas järngrepp. Och därför reagerade partifunktionärerna 1950 med en våg av arresteringar. Den träffade alla dem som protesterat mot valfusket, bland annat de nitton eleverna från Werdau: För att avskräcka andra gav man dem sammanlagt 130 års fängelse. Med denna rättsvidriga dom i Freisler-stil** förstörde man resten av livet för unga människor. Var DDR kanske inte något orättsstat? Från och med 1952 fick – för att också säkra denna ”rättning i ledet” juridiskt – bara den som kom från ett politiskt pålitligt hem läsa juridik vid landets universitet. Rättegångar mot politiska ”brott” förkroppsligade under de följande årtiondena raka motsatsen till rättvisa…

Valfusket 1950 resulterade i officiellt 99% ja-röster till den socialistiska kursen. Och så förblev det också under fyra årtionden – tills de där kommunalvalen i maj 1989, då många DDR-medborgare till sist fick nog.

Plötsligt bildas det köer vid valbåsen som dittills knappast någon vågat sig fram till. Åtskilliga ringer till valbyrån de hör till för att meddela att de inte tänker komma – något som tidigare varit otänkbart. Och rösträkningen? Den övervakas denna gång över hela landet av oppositionella och så kommer bedrägeriet äntligen i dagen.

För DDR-ledningen och dess maktapparat har kontrarevolutionen i maj 1989 redan gått hotfullt långt. Är interneringslägren redo? Hur länge ska de låta dessa manövrer – som självklart satts igång av ”fientligt-negativa element på USA-imperialismens uppdrag” – fortgå?

Sommaren 1989 förvärras DDR:s politiska kris genom händelserna i Polen, flyktvågen via Ungern och ambassadockupationerna och det bildas spontant oppositionella grupper. De kallar sig Neues Forum, Initiative für eine Sozialdemokratische Partei, Demokratischer Aufbruch, Demokratie Jetzt… och de kommer från en medborgarrättsrörelse, som redan i åratal kämpat för demokrati, för det mesta i skydd av kyrkan.

Och medan det i september 89 dagligen flyr en folkhop av en bys eller småstads storlek via den ungerska gränsen, börjar partikamraterna kring Gorbatjov också trycka på från Moskva…

Medlemmarna i DDR-regeringen är hypernervösa och med dem den övervägande delen av deras förtryckarapparat.

I juni 1989 hyllade de med Egon Krenz den kinesiska regeringens massaker på Himmelska fridens torg. Och de önskade sig under förhösten en liknande behandling av de uppstudsiga DDR-medborgarna om de inte slutade med sina provokationer. Neues Forum var för dem redan en ”statsfientlig plattform”…

*Karl-Eduard von Schnitzler

**Roland Freisler

Antanas A. Jonynas: Långvarigt regn vid havet

För en tid sedan talade vi under pausträdet om dikter av Antanas A. Jonynas, ja, vi läste också någon. Nu har jag hittat ett litet häfte med ett knippe dikter av tre litauiska poeter i en av hyllorna här. En av de poeterna är Jonynas.

p1060253

Vi går in i en regnig och grå tid och jag tänkte ”besvärja” denna tid och dess tröghet med en dikt som heter ”Långvarigt regn vid havet”. Översättningen är gjord av Jonas Öhman.

Långvarigt regn vid havet

långvarigt regn som varar längre än en blick
långvarigt regn ända till horisonten
långvarigt regn som stelnar vid ordets yta
långvarigt regn från ett för oss okänt horoskop

långvarigt regn av vilket illusioner vävs
långvarigt regn som en stavelse på steniga gårdar
långvarigt regn som tyr sig till svarta ögonfransar
oändligt långvarigt regn vid havet

Det skulle vara roligt att veta hur man säger "långvarigt regn" på litauiska…

Vid sjön

Om man står på en höjd och tittar ut över Vänern, är det som att blicka över ett hav. Men om man i stället tar sig till sjön över strandängar och genom vassruggar är allting väldigt insjöaktigt och nära och smått. Strax norr om Sikhall kan det se ut så här en eftermiddag i slutet av oktober eller början av november:

p1060231

Och när solen hasat ner en aning och börjar luta sig mot kvällen, ser man kanske detta framför sig, om man spanar ut över vattnet:

p1060235

Några ögonblick senare är sjövärlden ännu mindre och liksom närmare iakttagaren:

p1060236

Min DDR-dagbok i Axess

Ni som läser pausträdet något sånär regelbundet har säkert stött på mina dagboksutdrag från tiden då jag var utlandslektor i Greifswald, DDR. Nu har ett antal av de här utdragen hamnat i Axess magasin. Rubriken är rakt på sak: ”Dagbok från DDR”. Och här kan ni läsa texten.

I papperstidningen finns också några bilder med, bland annat de här tre:

p1060092
mitt tjänstepass som efter ett år var tämligen fullstämplat

p1060095

Tjejen i schaletten är Maren, en av mina svenskstudenter från den tiden. Själv har jag basker. Bilden är tagen av Burghard som läste norska vid samma institution i Greifswald som jag var anställd vid. Maren och Burghard är fortfarande ett par och de bor i utkanten av Berlin. Vi mailas vid då och då och träffas ungefär en gång om året. Mellan 1982 och 1989 skrev vi inte en rad till varandra.

p1060103
Greifswald 1981 eller 1982 – också den här bilden är tagen av Burghard

Axess magasin nr 8 2009 ha rubriken ”Tyska drömmar” och en målning av Caspar David Friedrich på framsidan. Jag vill peka på ytterligare en av artiklarna i temadelen, nämligen Jens Christian Brandts ”Storartade år i Berlin”.

Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Leopolis, Singapore

I Salongen finns sedan igår en översättning av Jurij Andruchovytjs essä om Lviv, Stadsskeppet. Jag plockar nu ut ett par ställen ur denna översättning. Här kommer – under bilden av det gamla Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Leopolis, Singapore – textens inledande stycken:

lwow-panorama

Kung Danylo av Galizien, staden Lvivs grundare, anade förmodligen inte, att de marker, som han hade utsett för den sällsammaste av alla framtida städer i den europeiska östern, uppvisar en ytterst intressant geografisk egenhet. Jag minns den andäktiga nästan barnsliga entusiasm som kom över mig, när jag fick veta det. Denna egenhet tycktes mig i hög grad symbolisk men alls inte överraskande. Den pil som avskjutits med den kungliga bågen i mitten av 1200-talet träffade mitt i prick.

Den här egenheten består i att det genom staden med dess nästan helt och hållet stenlagda och fullbyggda kullar löper en vattendelare mellan två hav, Östersjön och Svarta havet. Den högsta punkten på denna idag osynliga, vattendelande höjdrygg befinner sig några hundra meter ifrån centralstationen, dviréts, som man bör säga här i Lviv. Norr om den punkten rinner alla vattendrag till Östersjön, söder om den rinner de till Svarta havet. Skärningspunkten mellan de båda axlarna, som delar den namnlösa vidden i öst-väst och norr-söder, blev automatiskt till en knutpunkt mellan handelsvägarna och till följd av detta också föremål för olika invasioner – av andlig, politisk, militär, kulturell och språklig art. Den tyska beteckningen för staden – Lemberg – betyder inte detsamma som det latinska Leopolis eller sanskritformen Singapore.

800px-lviv_geo
vattendelaren

Här är en blick över Lvivs centrala delar av idag:

800px-lwow_-_widok_z_wiezy_ratuszowej_01

Jag väljer nu också ett stycke från essäns senare del som jag med Levs hjälp har hittat lämplig ”illustrationer” till:

När man omkring mitten av 1700-talet uppförde en praktfull barockkyrka på Georgs-kullen i Lviv, skapade man en från alla håll synlig arkitektonisk centralpunkt i stadsbilden. Det retade begripligt nog de många romerska katolikerna, eftersom Georgskatedralen var en grekisk-katolsk kyrka. Hämden kom omkring tvåhundra år senare, när den nygotiska Elisabethskyrkans höga torn sköt upp i Lvivs himmel som en raket och därmed ställde sig i vägen för utsikten mot Georgskatedralen från stationen. Efter det har vyn över Georgskatedralen för besökare som anländer till Lviv gått förlorad. Upplevelsejägarna har ett objekt mindre. Också detta är ett exempel på de här avlagringarna. Kulturella eller antikulturella? Vad väger tyngst här – religiös stelbenthet, stolthet, kreativ konkurrens, habegär? Jag har inget svar, även om jag är säker på att det inte går att föreställa sig dagens Lviv utan den nygotiska, kitschiga Elisabethskyrkan.

800px-lviv_-_cathedral_of_saint_george_01jpg
Georgskatedralen

450px-kostel_svate_olgy_a_alzbety_lvov
Elisabethskyrkan

Och här är textens slutrader, där Andruchovytj bland annat kommer tillbaka till det spännande vattendelarfenomenet:

Och endast genom barmhärtigheten hos Den som bestämmer geografin kan det någon gång hända att man lyckas förena något med något annat. Detta till på köpet baserat på direkt befängda ting – som att utgöra vattendelaren mellan två hav. Men av ingen annan orsak har vi här och nu, i början av ett århundrade och årtusende, den underbara möjligheten att vara passagerare på ett skepp, som, efter vad vi kan se, färdas i en förutsebar riktning. Kanske är det en ark, som har tagit med oss, såsom alltid skett i det gamla, eklektiska Lviv, för att rädda ett par av varje slag. Kanske finns det också andra skeppsmetaforer – bateux îvre, narrskepp, dödsskepp. Eller som hos Joseph Roth – de suddiga gränsernas stad, det flytande Trieste, det vandrande Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Leopolis, Singapore…

Översättningen har tillkommit på en omväg som kanske ändå till sist fört texten hem till sig själv. Första steget bestod i att jag översatte hela texten från tyskan och nästa i att Lev Hrysyuk läste min översättning mot det ukrainska originalet och letade reda på de trådar som genom den dubbla översättningen kommit att peka för långt ut ur väven. Sedan funderade vi tillsammans fram och tillbaka tills vi hittat vägar att lirka in vilsetrådarna i något som kom originaltexten nära.

Och här är hela texten som är en bra bit längre än de här små utdragen.