Nu när ringen är sluten kan jag börja röra mig fritt längs dess rand. Vi står på zagrebsk mark igen och det känns ”riskfritt” att låta tanken upprepa än den ena än den andra sträckan. Den första delen var en repetition av vinterns resa. Vi for genom Slovenien, först utmed Sava den där speciellt vackra sträckan. Vid Zidani most togs riktningen mot Maribor (i stället för mot Ljubljana) och sedan passerade vi Graz och efter fem och en halv timmes färd var vi i Wien eller rättare sagt i Wien Meidling som inte alls är Wien på riktigt. Där köpte jag, driven av en plötslig ingivelse, biljetter till Brno och någon timme senare satt vi på tåget igen. Tidigt på kvällen var vi framme och vi letade oss fram till hotellet där vi bott vid jul, Hotel Europa, som jag nu tillåter mig att rekommendera – trevligt och prisvärt, inte långt från centrum.
Kvällen tillbringade vi med flanerande och sittande i uteserveringar och jag märkte att jag förstod tjeckiska mycket bättre än någonsin, vilket i och för sig inte betyder att jag begrep särskilt mycket. Värmen tryckte på men det var lätt att hitta skugga i gränderna.
Här ser ni det stora centrala torget, Náměstí Svobody (Frihetstorget) från olika håll och dessutom också med Londi på:
Vi gick till det gamla rådhuset och in under valvet med den sägenomspunna lindormen och när vi kom ut igen betraktade jag även denna gång med förundran det slingrande mittersta tornet:
Katedralen såg nästan lika dystert värdig ut som vid vintertid, men inte riktigt för nu hade den sol på ryggen.
På morgonen när vi klev ut på stadens gator igen stod målet för resan nästan helt öppet: Vart skulle vi? Norrut.
