Igår var den riktiga premiären på ZKM för vårt Strindbergscollage och studenterna/skådespelarna gjorde sin hittills bästa insats, så kan vi alla andas ut… och samla oss för nya tag så småningom. (Vi har lite planer.) I alla fall filmades gårdagens föreställning och jag hoppas att snart kunna visa filmen här. Idag får vi nöja oss med min lite vackliga självtagna bildserie från fragmentet ur Ett drömspel. (Texten finns här.) Se här Magistern och Officern:
till Ksenija
För en vecka sedan pekade jag på den första artikeln i Maciej Zarembas serie om mordet på den svenska skogen här under pausträdet. Idag vill jag visa på den andra artikeln och citera lite ur den.
Onsjöskogen i oktober 2008 – här fanns en gång ett av skogens största liljekonvaljställen
I ”Lagen är en rökridå” går Zaremba närmare in på de mekanismer som gör det inte bara möjligt men med få undantag tillåtet att genomföra en skogsmassaker av det slag som nyligen skett i utkanten av Storfors i Värmland.
Det finns inte mycket i lagen att stödja sig på för den som vill skydda skogen från att kalhuggas. Det enda någorlunda handfasta som finns är de här raderna i § 30 i skogsvårdslagen som Zaremba citerar i artikeln:
”Skyddszoner med träd och buskar ska lämnas kvar mot skogliga impediment, utmed hav, sjöar, vattendrag och öppen jordbruksmark samt vid bebyggelse i sådan utsträckning som behövs av hänsyn till växt- och djurlivet, kulturmiljön och landskapsbilden”, och vidare att ”hyggens storlek och form skall anpassas till natur- och kulturmiljön”, samt att ”skador på mark och vatten skall undvikas”.
Dessa rader saknar emellertid så gott som all verkan om en skogsägare bestämmer sig för att kalhugga en skog. Och ingen miljöbalk har någon som helst betydelse i sådana fall. Den svenska skogen är lämnad åt skogsbolagens och skogsägarnas godtycke på ett sätt som bjärt sticker av mot förhållandena i andra europeiska länder. Här är några citat ur Zarembas text som visar på sakernas groteska tillstånd:
Ett givet tillstånd till kalhygge kan inte tas tillbaka.
Miljöbalken upphör att gälla när skog skall huggas ned.
Skogsstyrelsens tillstånd för avverkning kan inte överklagas eftersom de saknar underskrift.
Naturhänsyn gäller bara för människor, inte för skogsmaskiner.
Vill någon hugga ned alla träden vid samma strand, har domstolen ingen talan.
Miljöbalken gäller inte om man avverkar skog.
Det finns ingen logik, ingen ursäkt, ingen förklaring.
Riksdagen har inte redovisat några som helst motiv för varför skogsbruket skall vara undantaget från miljöansvar.
Lagen behöver följas endast då Skogsstyrelsen på en direkt fråga ”gäller miljöhänsyn också mig och i så fall hur?” skriftligen och detaljerat intygar att så är fallet. Avsaknad av svar gäller för ”gör som ni behagar”.
Under samma år inkom cirka 67.000 anmälningar om avverkning till Skogsstyrelsen. Åtta av dem, kring 0,1 promille, villkorades av myndigheten med krav på hänsyn till människa eller landskap.
Chansen för att Skogsstyrelsen skulle kräva några som helst hänsyn av skogsägaren var en på 10.000.
Skogsstyrelsens beslut finns på riktigt för skogsägaren: han får frisedel att avverka. Men vill någon överklaga, finns de inte.
Skogsstyrelsen har under arton år inte anmält någon enda skogsägare till åtal för brott mot paragraf 30 skogsvårdslagen. De mest frustrerade över detta hittar jag hos myndigheten själv.
Men våra order går ut på att hänsyn till människa och miljö inte får kosta skogsbolagen någonting.
”Vi är lydmyndighet under departementet. Ytterst är det minister Eskil Erlandsson som dirigerar.”
Han vet säkert att i motsats till Sverige har de flesta länder i Europa tydliga regler till skydd för landskapet. I Lettland kommer ingen skogsmaskin nära ett vattendrag, i Tyskland och i Polen skulle ett hygge som det i Storfors vara kriminellt.
Linden är är snart bara ett parkträd eller en folksaga, en kvarbliven dröm.
Gårdagens föreställning, generalrepetitionen på ZKM blev en framgång. Intimiteten som fanns på Lutkovno gledališče i Ljubljana saknade jag visserligen lite, men det är väl å andra sidan självklart att en större lokal med mera omgivande tomrum i sig skapar en annan utgångsstämning. En del saker blev bättre nu: skådespelarna fick möjlighet att ta ut rörelserna, slutscenen med Katekesen blev mer monumental och den levande musiken la till ytterligare en dimension till helheten.
Bilderna här gör ingen rättvisa åt det som spelades upp inför våra ögon, men kanske kan de ändå ge en liten idé:
ur Fröken Julie:
Jean: Och så får jag se fröken anföra dansen med skogsvaktarn. Men när hon blir varse mig, rusar hon direkt i mina armar och bjuder opp mig, till damernas vals.
ur Fadren:
Nöjd: Jo, se, det var så, att vi var på dans hos Gabriel, och så, och så sa Ludvig…
ur Spöksonaten:
Bengtsson: Ja-a, lite ovanliga, kan man säga.
Johansson: Är det musikafton, eller vad ska det bli?
Bengtsson: Denna fru i huset – tyst Polly! – denna mumie har suttit här i huset i fyrtio år – samma man, samma möbler, samma släktingar, samma vänner…
Johansson: Är fröken sjuk?
Bengtsson: Visste han inte det?
Johansson: Nej! — Och Översten, vem är det?
Bengtsson: Ni får väl se! –
ur Liten katekes för underklassen:
x: Att styra är icke ett arbete. Det är bara en sysselsättning, knappt det.
Drvored spelar:
Imorgon är det premiär på riktigt och då kommer det hela att filmas av en som kan det här och så småningom hoppas jag den filmen ska bli tillgänglig ”överallt”.
Ikväll spelar studenterna Strindberg på ZKM (Zagrebačko kazalište mladih) här i Zagreb, det är en stor dag, en dag som en jättelik högt spänd båge. Idag ska också en av studenterna tala om framstående svenska skulptörer och skulptriser. Jag tänker besvara föredraget med några ord av Klara Johanson om Sigrid Fridmans oerhörda skulptur ”Kentauren” och önskar och tror att denna dag och framför allt dess kväll kommer att gå i Kentaurens tecken, att skådespelarna kommer att laddas med en besläktad kraft.
Nå, egentligen är det inte Klara Johanson som säger det som står här nedanför, men hon har valt att citera just dessa ord av Axel Romdahl om Sigrid Fridmans så omstridda skulptur, så därför är detta ändå på något vis hennes ord (som jag nu för en stund gör till mina):
Sigrid Fridmans ”Kentaur” på Observatoriekullen i Stockholm är knappast svårtolkbar som idé; han är vilja till lyftning, han är stolt och jublande uttrycksglädje. Vad betyder hans båge? – Han spänner den ej för att sända en dödande pil mot fienden eller villebrådet. Han bara spänner den, spänner den för att pröva sin styrka, för att känna sin kraft.
Ingen kan missta sig om den intensiva, omedgörligt trotsiga konstnärsvilja som brottats med uppgiften och som också meddelat sig åt verket och givit det en storhet som det må vara tillåtet att beteckna som ovanlig i nutida skulptur. Utan att besitta tillräckliga kunskaper i vare sig människors, hästars eller kentaurers anatomi för att kunna intyga att figuren är ”riktig” vill den som skriver detta för sin del bekänna att han finner den övertygande. Proportionen mellan den manliga torson och hästkroppen är den klassiskt vedertagna, samspelet mellan de disparata delarna ter sig vackert och osökt… Men den är icke i främsta rummet ett försök att arbeta ihop överkroppen av en karl med benen och bålen av en häst, den vill ge lösningen av ett invecklat och intressant kompositionellt problem. Kanske är det ej ur vägen att fästa uppmärksamheten vid ett par egenskaper hos denna figur som ur denna synpunkt äro väsentliga: den klara och bestämda positiva silhuetten och, vad man mera sällan tänker på när det gäller bildhuggeri, de vackra och väl avvägda negativa former som uppstå kring och inom skulpturverket.
”Kentauren” äger en tydlig fjärrverkan. Man kan på långt håll uppfatta dess mening och karaktär, och den kan därför stå uppställd som den gör, sedd mot rymden som en flöjel. Uppställningen är lika litet som statyn själv naturalistisk. Man behöver ej göra sig onödiga bekymmer vart ”Kentauren” skall ta vägen i nästa moment, om han liksom kavalleriskolhästarna vid franska och italienska ridskolor skall ta sig nerför branten och om man skall återfinna honom nere i trafikvimlet på gatan. Nästa moment kommer aldrig. Konstverket är tidlöst och räknar icke med det praktikabla. Det är en pelarfigur med backkrönet till sockel. Man brukar ej bekymra sig om vad Marcuslejonet skall ta sig till härnäst. Men ”Kentauren” låter samtidigt se sig från nära håll uppe på höjden. Det är ett nöje för den som uppfattat dess värden att se den även så.
Texten är hämtad ur Klara Johansons Kritik.
Mitt liv känns öppnare än någonsin förr. Det finns ingen självklar ”utveckling” kvar, inga idéer om att ”bli” något eller ”komma” någonstans. Och ändå lever jag i en rörelse. Ibland gapar skräckinjagande avgrunder under och framför mig och i vissa stunder förtvivlar jag. Men så märker jag att jag kan flyga och för den som flyger är avgrunder ju bara panoraman och vyer, det vet jag. ”Här på Jorden…”, skulle jag kunna börja en mening utan att för dens skull ha några som helst tankar på jämförelser med andra möjliga eller omöjliga världar eller himlar. ”Här på Jorden” betyder ett slags tyngdpunkt att vila i eller att spänna krafterna emot. På ett sätt är jag kanske ensammare än någonsin, men denna ensamhet är ingen brist utan ett rum som gränsar till tusentals andra rum och jag lever i en växling mellan möten, samvaro, samförstånd och avstånd från alla andra (utom Londi). Det gäller att inte försöka hålla fast något, fast egentligen ”gäller” inte heller det. Kanske är mitt liv en kryssning eller en seglats på vinden…