Blogg

Samma stigar, andra tider

I söndags var Londi och jag ute på bergstigarna ovanför Samobor i trakten av Japetić tillsammans med Draženka, Predi och Buba igen. Vi gick samma väg som i slutet av mars, upp till ruinen Lipovec grad och så ner ett stycke och sedan utmed bergskammarna tills vi kom till Oštrc och matstället där ”i sadeln”.

Då var landskapet kalt och grundfärgerna var ljusbrunt eller lättgrått med små färgglatt lysande blomknappar utströdda över marken. Nu var allting så skönt grönt och solljuset strömmade över detta gröna med full kraft. I mars var det också sol men av en helt annan sort. Nu fick vi tacka vinden för att vandringen inte blev ett ändlöst flåsande svettbad.


ingången till Lipovec grad med Draženka, Predi och Londi


blick ut från borgruinen


Londi och Buba tassar fram i välgörande skugga


långt där nere i bildens mitt anar man ruinen


rast på bergskammen


värdhuset i Oštrc, sång till gitarr


grönt panorama

Greblica och mladi luk

I förrgår gjorde vi vår vid det här laget klassiska Japetićvandring. Uppe i ”restaurangen” i Oštrc åt vi våra medhavda smörgåsar och en soppa till en öl av märket Velebitsko eller tvärtom: ölen var väl till maten. Vi köpte som vanligt med oss greblica att äta nere ”i dalen”. Så här serverade jag mig min ena igår, med mladi luk:

Ser kanske inte mycket ut för världen, men…

Varats lätthet

Mitt liv tar ibland formen av en rad av glada och lätta ögonblick. De här dagarna är sådana. Lite beror det väl på att det är sommar, men säkert också på att jag sedan en tid lever innesluten i en väv av olika mänskliga sammanhang. Nyss blev Londi och jag invinkade i baren i bottenvåningen av Stanko och vaktmästaren. Och sedan satt jag där och drack kaffe och samtalade med dem om ditt och datt på tysk-kroatiska, medan Londi vilade eller lät sig klias. Lite på lek passade jag på att be om en liten lektion i kroatiska igen. ”Moram učiti hrvatski, trebam vježbati”, (jag måste lära mig kroatiska, jag behöver öva), sa jag för att styra in samtalet åt ett sådant håll. Och naturligtvis lät mig herrarna hållas, men först efter att de med varsin blinkning pekat på varandra som stiliga män. Ja, stiliga, sa jag.

Och igår gjorde Londi och jag en av dessa härliga bergsvandringar tillsammans med Draženka, Predi och Buba. Sol och vind och vida blickar och ringlande samtal och uppsluppna skratt. Vågar man berätta sådant här? Det verkar nästan för lätt, alltsammans. Och visst, det kommer andra tider, men nu är det den här.

Utan annan anknytning än till själva glädjen och ljuset vill jag nu visa en målning:


Rovinj, Istrien – nej, detta blåa passar väl inte helt till det pausträdsblåa…

Den här bilden är målad av Draško Ivezić, en av mina vänners fantastiska vänner, som jag träffade ganska ofta under Animafest här i Zagreb. Nej, jag såg inte en enda av de tecknade filmerna, men jag träffade många av deras skapare, kanske över ett glas vin utanför Kino Europa, kanske någon annanstans.

Hemmahundar

Livet har gått in i en lugnare rytm nu efter den senaste (men förhoppningsvis inte sista) Strindbergföreställningen. Visserligen finns det mycket att fixa eller ordna som blivit liggande under de senaste veckornas hets, men det är bara att tugga av bit för bit. Solen lyser vackert och hettan är inte här ännu, så det är ljust, lätt och luftigt omkring mig. Under större delen av den här dagen är både Londi och jag ”hemmahundar” och vi ska använda dagen väl har jag tänkt. Londi snarkar i ett av balkongrummets hörn och jag äter en försenad frukost och rättar lite uppsatser eller så tittar jag ut genom det öppna fönstret. Det är nästan vindstilla och man hör fågelkvitter, människoröster och lite trafikbrus.

Nyss hängde jag in lite tvätt i fågelkvittret.


Londi har hunnit flytta på sig medan jag skrev, in i "tomrummet"… nog är hon svart

°°

PS Eftersom jag eller vi har gäster ett par dagar, så får pausträdet vila lite.

Ispeci, pa reci

Jag har sedan en tid (ett år eller två) en fråga i mitt huvud som rör ordet ”baka”. Det indoeuropeiska ordet antas enligt Hellquists etymologiska ordbok vara ”bhogn-” och enligt samme Hellquist heter det på fornhögtyska ”bahhan”. Vad är det då för fråga jag har? Jag har funderat över om de germanska och slaviska ”bakorden” är direkt nedstigna ur indoeuropeiska eller om det har skett lån mellan dessa språkgrenar i någon riktning. Min första tanke var att de kroatiska orden ”pekar” och ”pekarnica” (bagare, bageri) skulle vara lån från tyskans ”Bäcker” och ”Bäckerei” (det finns liknande ord på andra slaviska språk: tjeckiska, polska, sorbiska vad jag kan komma på), men kanske är detta sätt att tänka ett slags germansk hemmablindhet. Lånen kanske har gått i en annan riktning eller så har alltsammans runnit ner från indoeuropeiskan direkt till såväl de germanska som de slaviska språken. Sedan några veckor vet jag att ”baka” på kroatiska heter ”peći” och denna nya kunskap har fått mig att tänka bort från den där ”lånbanan”. Det här ordet verkar ju vara mer hemma i kroatiskan än ett lånord. Min granne Stanko som ibland bjuder mig på kroatiska sentenser (och kaffe) i baren i bottenvåningen här, lärde mig en dag den här lilla ramsan:

Ispeci, pa reci!

Vi brukar ju använda tyskan som hjälpspråk i våra samtal (Stanko har glömt nästan all sin tyska, men några smulor finns kvar). ”Backen im Kopf” försökte han förklara, ”dann sprechen”. Jag blev lite ställd inför det där bakandet i huvudet men sedan förstod jag. ”Tänk först, tala sedan!” måste det väl betyda. I alla fall verkar verbet ”peći” (med sina olika böjningsformer, imperativen ”peci” exempelvis) finns djupt inne i språket.