Om ”Lagen är en rökridå”

För en vecka sedan pekade jag på den första artikeln i Maciej Zarembas serie om mordet på den svenska skogen här under pausträdet. Idag vill jag visa på den andra artikeln och citera lite ur den.


Onsjöskogen i oktober 2008 – här fanns en gång ett av skogens största liljekonvaljställen

I ”Lagen är en rökridå” går Zaremba närmare in på de mekanismer som gör det inte bara möjligt men med få undantag tillåtet att genomföra en skogsmassaker av det slag som nyligen skett i utkanten av Storfors i Värmland.

Det finns inte mycket i lagen att stödja sig på för den som vill skydda skogen från att kalhuggas. Det enda någorlunda handfasta som finns är de här raderna i § 30 i skogsvårdslagen som Zaremba citerar i artikeln:

”Skyddszoner med träd och buskar ska lämnas kvar mot skogliga impediment, utmed hav, sjöar, vattendrag och öppen jordbruksmark samt vid bebyggelse i sådan utsträckning som behövs av hänsyn till växt- och djurlivet, kulturmiljön och landskapsbilden”, och vidare att ”hyggens storlek och form skall anpassas till natur- och kulturmiljön”, samt att ”skador på mark och vatten skall undvikas”.

Dessa rader saknar emellertid så gott som all verkan om en skogsägare bestämmer sig för att kalhugga en skog. Och ingen miljöbalk har någon som helst betydelse i sådana fall. Den svenska skogen är lämnad åt skogsbolagens och skogsägarnas godtycke på ett sätt som bjärt sticker av mot förhållandena i andra europeiska länder. Här är några citat ur Zarembas text som visar på sakernas groteska tillstånd:

Ett givet tillstånd till kalhygge kan inte tas tillbaka.

Miljöbalken upphör att gälla när skog skall huggas ned.

Skogsstyrelsens tillstånd för avverkning kan inte överklagas eftersom de saknar underskrift.

Naturhänsyn gäller bara för människor, inte för skogsmaskiner.

Vill någon hugga ned alla träden vid samma strand, har domstolen ingen talan.

Miljöbalken gäller inte om man avverkar skog.

Det finns ingen logik, ingen ursäkt, ingen förklaring.

Riksdagen har inte redovisat några som helst motiv för varför skogsbruket skall vara undantaget från miljöansvar.

Lagen behöver följas endast då Skogsstyrelsen på en direkt fråga ”gäller miljöhänsyn också mig och i så fall hur?” skriftligen och detaljerat intygar att så är fallet. Avsaknad av svar gäller för ”gör som ni behagar”.

Under samma år inkom cirka 67.000 anmälningar om avverkning till Skogsstyrelsen. Åtta av dem, kring 0,1 promille, villkorades av myndigheten med krav på hänsyn till människa eller landskap.

Chansen för att Skogsstyrelsen skulle kräva några som helst hänsyn av skogsägaren var en på 10.000.

Skogsstyrelsens beslut finns på riktigt för skogsägaren: han får frisedel att avverka. Men vill någon överklaga, finns de inte.

Skogsstyrelsen har under arton år inte anmält någon enda skogsägare till åtal för brott mot paragraf 30 skogsvårdslagen. De mest frustrerade över detta hittar jag hos myndigheten själv.

Men våra order går ut på att hänsyn till människa och miljö inte får kosta skogsbolagen någonting.

”Vi är lydmyndighet under departementet. Ytterst är det minister Eskil Erlandsson som dirigerar.”

Han vet säkert att i motsats till Sverige har de flesta länder i Europa tydliga regler till skydd för landskapet. I Lettland kommer ingen skogsmaskin nära ett vattendrag, i Tyskland och i Polen skulle ett hygge som det i Storfors vara kriminellt.

Och här är hela artikeln.

Linden är är snart bara ett parkträd eller en folksaga, en kvarbliven dröm.

4 tankar om “Om ”Lagen är en rökridå”

  1. Har du läst intervjun med den svenske jordbruksministern: Vi behöver hugga ner mer skog. ?

    Det finns nog inget hopp. ”jag tycker inte att jag ska ingripa i någons ägande.”

    En kraftfull åtgärd för att begränsa kalhyggena har man dock vidtagit: det heter numera ”trakthyggesbruk”. Orwell är bara förnamnet 😉

  2. Nu, Bengt, har jag läst intervjun med jordbruksministern, som verkar vara en förfärlig varelse, en sådan som jag verkligen önskar att jag aldrig ska behöva be om något.

    Jag kan bara säga: Lagarna måste ändras för de verkar vara helt tandlösa. Egentligen är de inga lagar i ordets verkliga bemärkelse.

  3. Bodil (och andra)
    Felet ligger i att äger man något får man själv bestämma över det. Undantaget är om ett gruvbolag hittar någon värdefull metall eller annat – då har markägaren ingen talan utan utvinning kan ske. Allt för ”landets bästa”.
    Litet av den tanken gäller också när det gäller ”virke”. För det är ju i det perspektivet ”de” betraktar en skog. Kostar förmodligen en massa pengar att ta dit en ”skördetröska” och då tar man allt på en gång. Att man sen förbjuder en markägare att ”plockskörda” sin egen skog är ju – märkligt. Tyvärr hjälper inte att blogga i ämnet utan politiska
    ”vänner” måste kontaktas, motioner skrivas åt dem (de stackarna hinner ju inte!)

Kommentera