Londi, REPET och jag:
Blogg
Från Ilica till Big Brother
Igår gick jag här längs Ilica i kvällningen. Jag var på väg till biografen i Tuškanac för att tillsammans med stora delar av den italienska kolonin här (och andra också förstås) se den italienska filmen ”Reality” av Matteo Garrone. Det är internationell filmfestival i Zagreb den här veckan.
Filmen handlar om Luciano, en mycket extrovert och karismatisk napolitansk fiskhandlare som lockas att vara med i en uttagning till Grande Fratello (Big Brother). Först går det – skenbart? – bra, sedan halkar Luciano undan för undan ut ur livet, familjen, vänkretsen. Han blir inte upptagen i Grande Fratellos hus, men i tankarna och drömmarna är han alltmera där och filmen slutar i ett slags transcendens, i ett ”förfärande bigbrotherparadis” som kan få hjärtat att bli till en köttbit i halsen på vem som helst.
Jag försöker nu skaka av mig – eller hosta upp – upplevelsen.
Den vinkande grenen
Härom dagen när jag vände blicken mot himlen, fick jag syn på något som sände min tanke till Semiramis’ hängande trädgårdar. Högt uppe i det blå och vitulliga, överst på skyskrapans tak här bredvid bondstugorna och de grådaskiga hyreskasernerna från kommunisttiden, såg jag en lövad gren vinka menande. Den tycktes säga: ”Du tror kanske att det är tomt och sterilt här uppe på taket bland molnen? Du misstar dig, jag är den yttersta vaktposten för en prunkande, lummig trädgård som doftar av myrra och lavendel och sorlar av tusende fågelröster!”
siebenundzwanzig
Härom dagen kom ett paket med den här tunna boken av Herbert J. Wimmer hit till Hvarska 10:
lite självsvåldigt har jag ställt Alexandras version av huvudfigurerna ur ”Det kaukasische Kreidekreis” ovanpå…
Jag läste dikterna och valde en – för att jag tycker om den, för att jag tror att den handlar om Elfriede Gerstl och för att tjugosju också är mitt speciella lyckotal (vill ni veta varför så får ni fråga):
siebenundzwanzig
dieser sonntag ist schon
der siebenundzwanzigste
sonntag ohne dich
noch immer tut es weh
siebenundzwanzig
war deine glückszahl
seit siebenundzwanzig wochen
bist du erlöst
von unglück und glück
von mir und dir
du fehlst mir
wie am ersten tag
≈≈≈
tjugosju
denna söndag är redan
den tjugosjunde
söndagen utan dig
ännu gör det ont
tjugosju
var ditt lyckotal
sedan tjugosju veckor
är du förlöst
från olycka och lycka
från mig och dig
du fattas mig
som den första dagen
Sista raden – wie am ersten tag – bär inom sig ett eko från Goethes ord i Faust I i Prolog im Himmel:
Prolog im Himmel
Raphael:
Die Sonne tönt nach alter Weise
In Brudersphären Wettgesang,
Und ihre vorgeschriebne Reise
Vollendet sie mit Donnergang.
Ihr Anblick gibt den Engeln Stärke,
Wenn keiner sie ergründen mag;
Die unbegreiflich hohen Werke
Sind herrlich wie am ersten Tag.
Liten inblick i Museum of Broken Relationships
Jag vet inte hur många gånger jag gått förbi Muzej prekinutih veza eller Museum of Broken Relationships uppe i Gradec och sagt något i stil med: ”Vem vet vad som kan finnas därinne.” Nu har jag varit där – tillsammans med Daniela på en liten söndagspromenad utan Londi, som ville vila efter lördagens stora Maksimir-runda.
Och vad finns då där? Lite kan man se här. I alla fall finns där en rad föremål och små texter som människor lämnat in som minnen av deras brustna förhållanden. En del är ganska förutsebart, något är gripande, annat patetiskt och ett och annat överraskar – kanske med ett lite distanserat och ironiskt grepp. Som detta:
° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° 
Intimshampo (för män). Efter att förhållandet tagit slut använde min mor det för att putsa glas. Hon påstår att det är utmärkt.