Blogg

Redan innan jag flyttade hit visste jag att ”jug” var ”söder”, jag hade ju hört talas om Jugoslavien. Ganska snart efter ankomsten hit lärde jag mig ”zapad” som betyder ”väster”, eftersom jag ofta kom förbi en skylt som pekade mot västra Zagreb. Sedan gick det månader och månader innan ”istok” föll på plats med en skräll i mitt huvud: Vladivostok, Stora Östern, tänkte jag. Sedan hände ingenting när det gällde vädersträcken, annat hände i stället, men så en kväll förra sommaren, när jag satt på bänken och pratade med Stanko, sa han något om ”sjever” och pekade norrut mot Medvednica. Men det är egentligen först nu som ordet satt sig.

Och nu minns jag hur det var när jag försökte lära mig de åtta finska väderstrecken: norr=pohjoinen, söder=etelä, väster=länsi, öster=itä, nordväst=luode, nordost=koillinen, sydväst=lounas, sydost=kaakko. Nej, jag kan dem inte, men jag glömmer aldrig att de är åtta. Och det ger mig fortfarande lite svindel när jag tänker på det.

I vilken riktning faller min skugga?

Den här terminen leder jag bland annat en kurs i översättning mellan kroatiska och svenska. Eftersom min kroatiska är famlande och ungefärlig får jag ofta luta mig mot studenternas vetande och talang. Hela upplägget öppnar för ett slags nödvändighetens kreativitet för det går aldrig att veta i förväg var man hamnar. Slutprodukten är alltid resultat av ett samarbete, där det gäller att vara öppen och receptiv från båda hållen. Härom gången översatte vi en kort text som handlar om S:ta Barbarakyrkan i Velika Mlaka, en by strax söder om Zagreb. Så här ser originalet ut (det rör sig alltså om ett avsnitt i en turisttext om Zagrebs omgivningar):

Jedan od najpoznatijih primjera graditeljske tradicije u drvu u Hrvatskoj jest crkva sv. Barbare u mjestu Velika Mlaka, udaljenom svega nekoliko kilometara od Zagreba prema jugu. Sagrađena je potkraj 17. stoljeća od teških hrastovih greda, a unutrašnjost je u 19. stoljeću ukrašena radovima ovdašnjih pučkih slikara. Gotovo svaki centimetar unutarnjih zidova pokriven je pločama koje su oslikane prizorima iz života sv. Barbare, portretima svetaca i raskošnim cvjetnim motivima.

Och här är den åtminstone för tillfället slutliga översättningen:

Ett av de mest kända exemplen på träbyggnadstradition i Kroatien är S:ta Barbarakyrkan i Velika Mlaka, en ort som ligger bara några kilometer söder om Zagreb. Kyrkan byggdes i massivt ektimmer i slutet av 1600-talet och dess interiör dekorerades med verk av lokala folkliga målare. Nästan varje centimeter av innerväggarna är täckt med paneler som visar scener ur S:ta Barbaras liv, helgonporträtt samt praktfulla blomstermotiv.

(Tack, Karin och tack, Wuodek, för råd om översättning av ”greda”!)

Men varför berättar jag det här? Jo, igår for jag tillsammans med Draženka och Londi till Velika Mlaka för att beskåda härligheten. Under rotandet med texten hade jag byggt upp en svårstillad nyfikenhet.

Det var gudstjänst när vi kom, så det gick inte att gå in mer än mycket hastigt, för kyrkan är liten och gudstjänstbesökarna många. Men utsidan kunde vi titta på ordentligt. Det bruna träet utstrålade värme och erbjöd en vacker kontrast till himlens blåa.