Blogg

Härom dagen läste jag några avsnitt ur Stiernhielms Herkules tillsammans med en studentgrupp. Först läste vi om Fru Lusta som trippade fram ”blomerad i margfals-färgade kläder”, ”fyllig och frodig” och med ”gull-gåhl-blänkiandes håår” och funderade lite över hur hon kunde se ut. Sedan läste vi ett tyngre avsnitt om tidens gång:

Sidst du wille betrackta den aldrig-hwilande Tijden.

Ungdomens åhr uti brunst rasa fort, som en ijlande hwirfvel,

Åldren i miugg, omärckt, sacht-smijlande, smyger i ställe.
Hwarföre gif god acht opå glaset, at Tijden i hwimsku,

Ey löper hän: men Lär, och Gör hwad gott är i tijda.

Jag sa något kanske rätt självklart om att tiden förstås ser annorlunda ut för dem som är unga än för diktaren här eller för mig som är i en helt annan ålder. Men då hände något märkligt bortom det banala eller självklara; vi liksom stannade upp och såg på tiden från olika punkter i livet och vi visste att de varken ville eller kunde veta hur det såg ut från min plats, men de anade ändå något om att den ser annorlunda ut och rinner fortare. Och jag mindes. Det var inget mekaniskt över detta, utan det var ett djupt känt anande. Inte hos alla förstås, men hos några och detta skapade några sekunder av magi och kanske ett stråk av medlidande.

°°

Det kommer att vara lite stilla här under pausträdet några dagar, men snart kommer andra tider.

En torr och kall vår gör sommaren kort

och vintrens föda fördriver.

Gud hjälpe, som rår, si våren går bort

och liten glädje oss giver.

Sol varma, förbarma!

Hos vädret torrt

nu kölden sommaren river.


°°

Ja, en tillfällighet vill att vi ska läsa Wivallius’ Klagevisa just idag.

Wien ligger ju egentligen ganska nära Zagreb, men jag åker aldrig dit och jag planerar aldrig någon resa dit, mer än möjligen som en etapp på en sommarresa mot Sverige. Kanske inbillar jag mig att jag redan känner till Wien och att resor dit inte skulle ge något nytt. Å andra sidan känner jag väl vid det här laget till både Ljubljana och Trieste och tycker ändå att dessa städer fortfarande lockar. Det är något ologiskt i detta, men kanske beror det på att jag inte vill resa norrut, att jag tycker att jag varit så övermycket i norr. (Ljubljana är mer väst än norr.) Och ändå är det något särskilt med Wien och jag skulle gärna vara där en stund då och då. Wien är en stad som för mig finns i litteraturen på ett liknande, men kanske lite grumligare, sätt som Trieste. Och Wien har något labyrintiskt över sig i rummet men kanske ännu mera i tiden. Man kan plötsligt halka bakåt.

Nyligen fick jag mig en roman hitsänd från Wien. Det är Herbert J. Wimmer som skrivit den och den heter ”membran” för sin genomsläpplighets skull, läser jag på baksidan i en helt annan formulering.

Jag tycker särskilt om texterna om de wienska kaféerna. Här är två:

ins café hawelka geht man wie in eine alte wohnung, man trifft alte bekannte und lange schon unbekannte, die touristen schauen alle gleich wie touristen aus, fluktuation und beharrung bilden wirbel in den bewegungsmustern. bald wird der duft frisch gebackener buchteln durchs kaffeehaus ziehen. drinnen sitzen die nichtraucher, draussen rauchen die raucher; der schanigarten hat eine neue funktion bekommen.

°°

der zarte zuckerstoss in form eines tortenstücks, das rasch im mundraum verschwindet, beruhigt. dass einströmende touristen alle besucher (auch die anderen touristen) als bestandteile des historischen ambientes wahrnehmen, gehört zur lebendigen histoire des wohlrestaurierten ambientes. die geschmacksrezeptoren melden für den augenblick dobos-creme und biskuit-duft. zwischen säulen improvisiert ein klavierspieler stücke aus unvergessbaren melodien, die beim tortengenuss unter die wahrnehmungsschwelle sinken.

Det finns också ett längre stycke om Sachertorte och om kriget om sachertortsoriginalet, men det får klibba kvar mellan bokens pärmar.