Jag har, efter en euforisk påsk som jag tillbringade med en väninna från en avlägsen epok av mitt liv, hamnat i ett inre kaos. Nej, inte på grund av euforin eller ens dess slut, utan utan grund. Tankarna stör varandra i huvudet – ute har våren äntligen kommit så det är inte det fuktgråa täcket som pinar mig och gör mig knäpp – jag drömmer ”arbetsdrömmar”, ni vet sådana där drömmar då man inte vilar utan i stället gräver fram och tar itu med problem efter problem. Jag funderar över vad jag gör ”egentligen”, lever jag här eller befinner jag mig i en egen låda utanför alla världar? Är jag död? Blir min nya kurs Kulturk(r)amp vad jag hoppades och drömde? Det första steget på en ny väg för kultur och humaniora i Europa. Gränslöst förmätet, eller hur? Men hur långt är ett steg? Och hur ska det gå med Herr Sleeman kommer, kommer vi att hålla ut? Kommer pjäsen att spelas i vår-sommar? Vad blir det av den internationella kulturfestivalen här? En tott? Jag har försökt följa debatten kring REVA i Sverige och nu känner jag mig illamående av vissa texter jag läst. Det här slappa slängandet med tillmälet ”rasist” retar mig och gör mig samtidigt nedstämd. Jag tycker att om man vill använda den beteckningen på någon, måste man först definiera vad man menar med ordet och sedan måste man på punkt för punkt klargöra varför personen i fråga kan kallas ”rasist”. Och nyss lyssande jag via datorn till en föreläsning av Noam Chomsky under titeln ”Education For Whom and For What?” Mycket i det han sa kunde jag hålla med om, men så dök det upp underligheter som till exempel hans förklaring till varför USA inte är en del av Tredje världen. Och jag kom på mig själv med detta att jag skulle vilja kunna lita helt på någons omdöme, nej, det behöver verkligen inte vara Chomsky, som jag för övrigt har haft problem med förr, men någon. Jag inser förstås att detta är en naiv och korkad sida hos mig, en vilja att vara barn, att lägga över ansvaret på någon annan, någon jag kan fråga om allt, någon jag kan luta mig mot. Jag skäms över min brist på självständighet och försöker sammanbitet att bygga min egen världsbild, men så kommer jag att tänka på Coetzees The Lives of Animals igen och då rasar byggstenarna och det blir grusigt runt fötterna på mig.
Förlåt denna blandning av skrivklåda och skrivkramp. Jag letar efter någon detalj som jag på mitt vanliga sätt kan blänga på och rota i och dikta kring. Hindret är att allt rullar över mig i en ojämn ström. Kaos.
