Blogg

Snart…

Hårda nordostliga vindar och snö förde tillbaka vintern hit efter en vecka av vår, men nu har de mojnat igen och snart, snart vänder det på allvar. Alla talar om att denna vinter har varit för lång.

Ännu igår bet kylan i händerna när man gick på skuggsidan, men barnen på skolans solbelysta idrottsplats levde vårliv med bollar, lätta kläder och språng.

Träden i parken stod i väntan på det som nu inom kort ska komma.

Och några av buskarna har redan klätt sig i små ljusa löv.

Idag är imorgon och idag är det vår.

På spårvagnen

Mina spårvagnsfärder är för mig många gånger något mer än bara detta att ta sig från en plats till en annan. Ofta ser jag ett slags små ”scener ur livet” utspelas framför mig där i trängseln eller halvträngseln. Härom dagen fick jag syn på en pojke på kanske sjutton år som stod någon meter ifrån mig. Jag la märke till honom för att han var så vacker. Hans rena drag stack på ett märkligt sätt av från den brutalt kortsnaggade frisyren. Han var klädd som pojkar i den här åldern är mest, jag kan inte säga riktigt vad han hade på sig, men jag vet att allt satt perfekt så där helt av sig självt. I högra handen höll han ett litet papper med en prydligt präntad text på. Hans mörka halvslutna ögon försökte mödosamt fixera den och han rörde på läpparna i sina ansträngningar att memorera den. Gång på gång avbröts läpprörelserna av en stor, barnsligt öppen gäspning. Under hela färden iakttog jag detta förlopp som upprepades om och om igen: ögonens läsning, läpparnas rörelser och så den stora lejonungegäspningen som kastade all möda över styr rakt ner i glömskan, en ljuvlig sömnig glömska i livets gryning.

°°

PS Salongen bjuder på en ny Herr Sleeman-text, en text med en temperamentsfull slutkläm.

Elizabeth Costello – om grodorna i Victoria

Jag fortsätter lite till med min ”öppna” Elizabeth Costello-läsning. Den här gången vill jag bara visa ett mycket vackert avsnitt i ”At the Gate”. Elizabeth Costello befinner sig i en gränsstad och ska försöka passera genom en öppning som för till den andra sidan. Mycket här påminner om Kafkas Vor dem Gesetz, som ju slutar med att mannen, som under lång tid försökt få inträde, dör. Då säger dörrvakten: Hier konnte niemand sonst Einlaß erhalten, denn dieser Eingang war nur für dich bestimmt. Ich gehe jetzt und schließe ihn. (Här kunde ingen annan bli insläppt, för den här ingången var bara avsedd för dig. Jag går och stänger den nu.) Elizabeth får också veta att den ingång hon väntar vid bara finns där för henne. För att komma in måste hon säga vad hon tror på, men hon säger att hon inte tror på något. Hon blir då tillbakaskickad för att förbereda sig för ett nytt försök. (Lennart berättar om detta kapitel på ett annat sätt här.) Men nu vill jag visa det vackra jag funnit, det här stället, där Coetzee är poet. Elizabeth säger till sist att hon tror på grodorna och så berättar hon vad hon menar med det. Hon börjar med att säga att hon växte upp på landet i Victoria, i ett område där extrem torka och svåra översvämningar avlöste varandra. Och så fortsätter hon så här – och nu kommer det:

‘When the waters subsided – I am speaking of the waters of one river in particular now, the Dulgannon – acres of mud were left behind. At night you would hear the belling of tens of thousands of little frogs rejoicing in the largesse of the heavens. The air would be as dense with their calls as it was at noon with the rasping of cicadas.

‘Where do they suddenly arrive from, these thousands of frogs? The answer is, they are always there. In the dry season they go underground, burrowing further and further from the heat of the sun until each has created a little tomb for itself. And in these tombs the die, so to speak. Their heartbeat slows, their brething stops, they turn the colour of mud. Once again the nights are silent.

‘Silent until the next rains come, rapping, as it were, on thousands of little coffin lids. In those coffins hearts begin to beat, limbs begin to twitch that for months have been lifeless. Te dead awake. As the caked mud softens, the frogs begin to dig their way out, and soon their voices resound again in joyous exultation beneath the vault of heavens.

Och så avslutar Elizabeth, vänd mot sina domare, den lilla berättelsen med de här ord: the life cycle of the frog may sound allegorical, but to the frogs themselves it is no allegory, it is the thing itself, the only thing.

Katt på nätbädd

Hamnen i Duino är ”minuscolo”. Innerst finns i en oregelbunden halvcirkel raden av pinjer som lutar sig en aning ut mot vattnet och säkert kastar en skön skugga sommartid. Längs kajerna ligger några fiskebåtar och några nöjesbåtar. Platsen har en lugn andning och lite påminner den mig om en av hamnarna vid någon av de små städerna på Krk.

En katt har ro att vila på näten.

Revir

Jag tycker om de här små oregelbundenheterna som på ett närmast organiskt sätt växer fram utmed de gråa huskropparna i kvarteren här omkring. Min senaste upptäckt är det här lilla ”reservat”.

Den tillhör dem som bor i en av lägenheterna i den mörka och vintertid antagligen kalla och fuktiga bottenvåningen. Fönstren är gallerförsedda som i ett fängelse, men gallren här skyddar mot intrång i stället för att hindra någons utbrytning.

Jag går nu lite närmare, så att ni kan se det hela lite bättre:

Med några stolpar och ett ståltrådsnät har människorna här skapat sig ett litet frirum att hänga tvätt i, att ställa cyklar och andra mer skrymmande ägodelar. På sommarkvällarna kommer det kanske sedan ut stolar här och möjligen får grinden stå öppen ibland – för gäster eller folk som passerar förbi…