Denna morgon nöjer jag med att helt stilla häpna inför bokarnas skönhet: de släta stammarma, det nyfödda ljusgröna lövverket…
Fast det här stillsamma betraktandet kan lätt stegras till höjder varifrån man kan störta handlöst ner i en grönskimrande mani. Hur håller man balansen i bokskogen så här strax efter lövsprickningen? Och – vill man det?
Igår var en vandringsdag, den första riktiga på länge. Det gäller att passa på nu innan sommaren ramlar in med full kraft. Vi gick upp på Medvednica och följde en välbekant vandringsväg genom bokskogens skira grönska.
Londi ser ibland lite ensam ut, när inte Buba vandrar med oss längre
Steph och Londi
Målet för vandringen var ”Runolist” (som betyder ”Edelweiß”). Där slog vi oss ner runt ett bord på varsin stubbe och packade upp våra smörgåsar och annat gott. Londi la sig på skuggsidan och väntade på det som skulle falla ner. Vi köpte öl, kaffe och lite annat i serveringen.
Efter en glad måltid bar det sedan av nerför igen.
Draženka, Predi och Steph
Och så var vi vid bergets fot igen och blickade in i de blommande trädgårdarna på dess nedersta utlöpare.
Att få följa med på en tur in i andras nostalgi ger en särskild sorts glädje. Igår kväll var jag med några vänner på Tvornica och lyssnade på Vlada Divljan från det gamla jugobandet ”Idoli”. Det nya bandet heter ”Ljetno kino”. Det blev en svettig berusande kväll. Människorna var lyckliga, alla dansade och många sjöng med i de gamla sångerna. Jag är inte säker på att allt skulle vara bra ”i dagsljus” eller ”med kallt hjärta”, men det var härligt.
Vlada Divljan i röd tröja
Och nu hittade jag på nätet Ljubavi från den gamla Idoli-tiden, en sång som jag förresten hörde förra sommaren på Cvjetni trg med just Vlada Divljan och ”Ljetno kino”. Ni får tycka vad ni vill. Med kallt öra hör man lätt något annat.
Jag bygger mig ett förflutet här, ett förflutet från tiden innan jag kom hit.
Upprepar sig livet? Eller är det bara jag som är lite trött och avtrubbad och inte lägger märke till det evigt nya i allt?
Igår kväll stod jag en ganska lång stund i det öppna fönstret, kände den ljumma luften och hörde rösterna från parken och baren välla in i balkongrummet. Jag tänkte att jag ville hålla kvar stunden, fastän den egentligen inte innehöll mer än just lite ljum luft och spridda röster. Londi låg vid mina fötter och upplevde kanske något liknande men utan att vilja förmedla det med tankar klädda i ord.
Vårvågen sveper över oss och jag försöker fånga dess blomning i bilder, men snart har den flytt, ja, plommonträden vid Slavonska har redan fällt sina blommor. Men de här träden blommar nu.
Fast lindarnas blomning har ännu inte kommit och den är det största om än inte för ögat: De där veckorna i maj-juni då människor och djur går i ett grönt rus under lindträden är en sommarsaga.