Blogg

Syren och banan är också ett par

Kanske undrar ni varför jag ägnar mig så mycket åt väderlek och växtlighet här. Svar: Jag försöker hålla kvar något av denna tids svindlande skönhet innan maj, juni, juli, augusti och september staplas på varandra och tränger bort det mesta av blomsterprakten med sitt heta rus.

Från Sverige har jag med mig en särskild kärlek till syrenen. Snart är dess blomning över här, men än prunkar buskarna.


tyvärr ingen riktig bondsyren, men vacker ändå

På andra sidan gränden i trädgården mitt emot den blommande syrenen ser man bananplantornas ljusgrön vingar breda ut sig:

Solen steker redan under morgonpromenaden och Londi sneglar mot skuggan och på andra sidan den här bilden är hon där.

Ljumma kvällar vid lekplatsen

Det är något särskilt med de här ljumma kvällarna, när livet samlas vid lekplatsen här strax intill. Människor i alla åldrar är här, barnen leker, föräldrar tittar på och pratar med varandra, ungdomar står i klungor, gamla sitter på bänkarna och minns och småpratar, hundmänniskor slår lovar runt de olika grupperna, låter hundarna hälsa på varandra.

För mig är detta något särskilt fastän de här scenerna utspelar sig kväll efter kväll.

A tristeza lusitana – Fernando Pessoa


nej, detta är inte Portugal, men en hamn och ett hav

°°

A tristeza lusitana

Embala-a o choro do mar

E às vezes tem um sorriso

Irmão-gémeo de chorar.

Tristeza antiga

Tristeza amiga

Do nosso luar.

Tristeza de Portugal

Baixo e terno soluçar

A tristeza que é só nossa

Tristeza nossa

Nem por flores, nem riquezas,

Nem por prendas sem igual

Ninguém trocar-te quisera

Tristeza de Portugal

Nossa somente

Doce mal

Só de quem sente

Mais suavemente

Que outro qualquer.

Tristeza como a tristeza

D’algum leve passarinho

Que chora co’o coração

E aos pobres diz «coitadinho»

Tristeza imensa

Terna e intensa

Do Algarve ao Minho.

Tem saudade, e saudades

Só as sente e mais ninguém

Quem tem aquela palavra

Para dizer que as tem

O povo de Portugal

Doa ou não ao seu mal

Só ele o conhece bem.

Ó mar que morres na praia

Acasos mortos no mar

Talvez que cantar cuideis

A alma do nosso penar.

Não sabeis, não o sentistes

Lágrimas, dores e tristezas

Só nós sabemos chorar,

A tristeza lusitana

Ninguém fala nela, não

Senão nós que a sentimos

Em lugar do coração.

O nosso amor

O nosso ardor

Tristeza são.


In Poesia 1931-1935 e não datada, Assírio & Alvim, ed. Manuela Parreira da Silva, Ana Maria Freitas, Madalena Dine, 2006

°°

PS Den här svindlande vackra dikten var en av dem jag lyssnade till under Världsbokdagen på Nacionalna i sveučilišna knjižnica här i Zagreb.

Himmel blå

Vi har stigit in i stadssommarens geometri: blåhimmel, ljus, skarpa vinklar, hård skönhet, men denna hårdhet ogiltigförklaras och plockas isär av värmen.

Till Världsbokdagen – igår i Zagreb

Igår var det Världsbokdagen och här i Zagreb firades den på en rad av stadens bibliotek, bland annat på Nacionalna i sveučilišna knjižnica. Mellan elva och ett på dagen var det läsning av littertur på främmande språk. Bland de språk som var representerade var spanskan med Cervantes, tyskan med Goethes Faust och portugisiskan med Pessoa. I sista sekund kom också svenskan med och jag valde då att låta en studentgrupp läsa ur Hjalmar Bergmans pjäs Herr Sleeman kommer. Ni undrar varför just Bergman, varför just Sleeman? Ett möjligt svar (men det finns andra förstås) är att vi ändå håller på och repeterar pjäsen för ett annat evenemang, en internationell festival ledd av utlandslektorerna vid universitetet här som ska hållas i oktober. Än så länge är allt bara planer, men planer blir eller kan bli verklighet.

Men nu tillbaka till gårdagen. Före oss läste en rad personer från spanska ambassaden, från Cervantes-sällskapet och av studenter som läser spanska vid Filozofski fakultet här. De läste de första kapitlen i Don Quijote. Här ser ni en av Cervantes-läsarna:

Och efter det långa Cervantes-inslaget var det de fyra svenskstudenternas tur att läsa ett avsnitt ur Herr Sleeman kommer:

Här kan ni själva läsa denna suggestiva enaktare.