Blogg

Gårdagen i korthet

morgonrunda med Londi
”fakulteten”: studenter, kung, drottning, hov etc
hundrunda
koma eller djupsömn
planer: nationalbiblioteket: ”Herr Sleeman kommer”?
hundrunda
svensk poesi på KIC
födelsedagsfest
jazzklubben Sax med v, x, y och z
hundrunda
fall ner i drömlös sömn


Christer Boberg läser ur ”Sekvensen om pappersblomman”

Kvällarna…

Kvällarna då värmen stannar kvar lite längre än ljuset är här igen. Huskropparna sträcker sig upp mot en himmel som glömt vintern. Ingen vet mera vad vinter är. Det finns bara denna, den närvarande tiden.

En lovsång till Slavonski Brod

För några månader sedan skrev andraårsstudenterna om sina hemstäder. Jag publicerade en av dem här och egentligen hade jag velat publicera en till, men vi lyckades inte hitta någon passande bild, till exempel en med glada småflickor i fina sommarklänningar som plockar blommor i parken. Nu har vi givit upp letandet och vi nöjer oss med en lånad bild. Ni får föreställa er småflickorna på promenadvägen längs Sava. Det är Dinka Nikolaš som skrivit den vackra texten:


(lånad)

Det är en underbar sommardag i Slavonski Brod, en liten charmig stad i Slavonien. Mina systrar och jag är glada sedan morgonen eftersom vår mamma sa att vi skulle ta en promenad på eftermiddagen. Det är en vana vi har, att promenera när vädret är fint, och det är också mammas lilla trick att bekanta oss med vår stad. Hon klär oss i vackra klänningar och nu kan vi gå ut. 

Vi går tvärs över gatan, det finns inte mycket bilar, och vi är redan i parken. Det är den största och vackraste parken i Slavonski Brod. Det är så grönt och lugnt där. Man kan nästan inte höra trafiken, bara fågelsång och andra människors skratt. Vi måste ta en kort paus – det finns så många blommor att plocka. Medan vi plockar blommor, sitter mamma  på en bänk och väntar på oss och blommorna som vi alltid ger till henne. Sedan återupptar vi promenaden. Vi kommer fram till stadens huvudtorg. Vad stort och vackert det är! Gamla, stora byggnader finns på båda sidor och mellan dem är stadens hjärta. Alla är på torget, unga och gamla. De dricker kaffe, äter glass, eller promenerar som vi. Vi träffar några kompisar från skolan och mammas väninnor, hälsar på dem, och går vidare. I närheten av torget finns fästningen, någonting Slavonski Brod är känt för. Det är för mycket att promenera runt på hela fästningen, men vi går åtminstone ett varv. Mamma visar oss musikskolan, gymnasiet, galleriet och andra byggnader som finns inom fästningen. Bredvid fästningen finns det en promenad längs floden Sava. Den är lång och vacker, grenar hänger från träden och vajar i brisen. Vi skuttar fram på promenaden och kommer till klostret. Framför klostret finns en annan park, mindre än den första, men tjusig. Ibland leker vi där också, men inte idag. Det finns någonting viktigare att göra. Vi promenerar lite mer och sedan kommer vi till Puslica, den bäste konditoriet i Slavonski Brod, kanske till och med i hela världen! Det har alltid varit min favoritdel av våra promenader. Där äter vi glass och pratar och skojar med varandra. Solen går snart ner och vi måste gå hem. Vi går tillbaka över torget och genom parken. Slutligen är vi hemma.

Vilken dag! Det är natt och jag ligger i min säng. Jag tänker på hur vacker min stad är. Jag vet att jag ska växa upp och allt ska förändras, men jag ska alltid minnas min hemstad som jag såg den den här dagen.

Våren stiger in i stormarknaderna…

Våren stiger nu också in i affärerna, varuhusen och stormarknaderna. Igår på Mercator inträffade en liten vårhändelse i kön till den ena kassan. En lite slarvigt elegant (min favoritform av elegans) gråhårig man som stod framför mig spred sitt glada humör åt alla håll och även jag serverades någon lustighet, tyvärr lite över min språkliga nivå, men jag svarade med en mångtydig gest, som visst blev ”rätt”. Innan han skulle betala formade han en 200-kunasedel till en strut som han sedan med en cermoniell bugning överräckte till kassörskan samtidigt som han blinkade åt mig. ”Cvijet”, sa jag skämtsamt, ”blomma” alltså. Han nickade och log generöst och jag tänkte på min son Rudolfs första skämt. Han var väl knappt två år och vi låg på en säng och slappade och trivdes, då han fick syn på pärlan jag hade på min ring. Han strök med finget över pärlan och sa ”boj” (boll) och så log han brett – ”pella”, tillade han sedan lite förklarande ifall jag skulle vara trögfattad.

°°°
PS Salongen är inte död även om dagens dikt där heter Smrt.