Blogg

Nu har Londi och jag korsat Europa med tåg för sjätte gången. Ja, med ”korsa Europa” menar jag att resa från Kroatien till Sverige eller tvärtom, men det vet ju de flesta av er som läser det här. Sommarens resor blev hårdare än hittills, för Londi orkar inte riktigt längre, hon är tolv och ett halvt och för en labrador är det en hög ålder. Inte utan sorg måste jag nog inse att detta var sista gången, sista gången på just det här sättet i alla fall.

Visst fanns äventyret där ändå, men det vilade en skugga över det, en skugga som i och för sig fördjupade upplevelsen och gav en stor närhet till existensens kärna. Naket liv.

Nu är vi i alla fall – i stort sett – helskinnade tillbaka i Zagreb och vi vilar och jag kan sortera mina bilder, både fotografierna och de inre bilderna och bit för bit kommer jag väl att berätta ett och annat om vad som hände, om vart vi kom, vad vi såg och vad som gav oss glädje eller smärta.

Varberg, strax intill Subbe fyr

i Hästhagabergen

Under färden söderut genom Lika tangerade vi nationalparken Plitvička jezera, men man mer anade än såg de många vattnen. Här är i stället en bild av en mer ”konventionell” sjö lite söder om Korenica:

Resan mellan Zagreb och Primošten tar närmare åtta timmar och en del undrade om jag var riktigt klok som ville göra den två gånger. Det finns ju snabbare bussar, man kan åka bil med någon… Jag kunde inte svara på detta om ”riktigt klok”, men jag var säker på att mitt val var rätt för mig. Jag färdades långsamt, bussen stannade här och där och jag blev mer och mer förtrogen med landskapet, skönheten, de stora vidderna, bergskammarna och längst i söder – havet.

Spåren av kriget är på många ställen mycket tydliga, särskilt i Lika.

Vid Maslenica, där floden Zmanja mynnar ut, var det dags för en blick ut mot havet.

Och sedan var allting hav, stenig kust och en och annan by eller stad i det mindre formatet.

Den här sommaren ser jag genom en lycklig serie tillfälligheter mer av Kroatien än någonsin tidigare. Nu har jag två resor till Istrien, en till Zadar och öarna Ugljan, Pašman och Murter och så denna fjärde och nog bästa (hittills) med buss utmed landsvägar genom inlandet och ner till Zadar igen och sedan vidare utmed kusten till Primošten i Dalamtien.

Se här några bilder från första hälften av nedresan.

På landet någonstans söder om Karlovac:

Jag lutar mig i fantasin över räcket ovanför ett av vattnen i Slunj och i mitt inre öra ekar titeln till Heimito von Doderers Die Wasserfälle von Slunj:

Någonstans här börjar nog Lika, ett område som det senaste kriget slet upp stora, ännu inte läkta sår i:

Korenica – här rastade vi både på vägen söderut och på tillbakavägen. En fascinerande, hopplös plats:

Landskapet talar med mäktig och allvarlig stämma här i Lika:

Den första anblicken av den lilla kuststaden Karlobag fick mig att associera till ett inte alltför modernt stationssamhälle någonstans i ett vattenfattigt inland. Jag tyckte att räckan av hus utmed havet såg ut som en korsning mellan en järnvägstation och kaserner. Och så många fler anblickar blev det inte. När jag sedan i efterhand letade fram staden i Wikipedia fann jag bland annat de här raderna (Lägg särskilt märke till sista meningen!):

The town of Karlobag is first mentioned in 1387, as "Bag", founded by the Holy Roman Emperor Charles IV, Holy Roman Emperor in the 14th century, and is thus named after him (Karlo being the Croatian variant of Charles.) It has such strong connections with the interior that its town centre is completely different from other Mediterranean settlements.

Och havet utanför Karlobag är asfaltmörkt och verkar gömma på stora djup:

Bakom staden höjer sig det vilda bergsmassivet Velebit och vägen inåt landet är som en orm som ringlar sig uppåt uppåt. Och från höjden ser man över havet ön Pags karga klippformationer.

≈≈≈

PS Så här i sommartorkan/sommarvilan kanske det varken gör från eller till, men jag säger det ändå: Jag blir borta några dagar igen.