Blogg

Upprop för Sveriges bibliotek

Bodil Z

Detta är ett nytt försök till ett upprop för Sveriges bibliotek. Jag ber alla som vill bevara alternativt återupprätta bibliotekens kvalitet att ge sitt stöd åt uppropet och göra sina röster hörda.

Jag börjar med att läsa upp ett ställe i bibliotekslagen:

”Sveriges nuvarande bibliotekslag (2013:801) trädde i kraft 1 januari 2014, och sätter ramarna för verksamheten vid landets offentligt finansierade bibliotek.

I lagen står att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Lagen knyter på så sätt an till hur bibliotekens grundläggande uppdrag uttrycks i internationella sammanhang, till exempel i IFLA:s och Unesco:s olika biblioteksmanifest.”

Låt oss nu se hur det går till när biblioteken utökar sitt bokbestånd eller fyller på med nytt i sina hyllor: Bibliotekstjänst är ett företag med stort inflytande över de svenska bibliotekens bokinköp. Företaget har en stab av lektörer som recenserar nyutkommen litteratur. Recensionerna eller omdömena som på senare tid kommit att få sin tyngdpunkt i sifferbetyg efter en skala från 1 till 5, är en vägledning för bibliotekens inköp. Se här den beklämmande skalan:

Det här med sifferbetygen är i sig ett besynnerligt eller tvivelaktigt sätt att försöka sig på att mäta böckers värde. Jag minns att jag under min tid som recensent på Btj fick bakläxa för att jag inte hade motiverat betyget 5 tillräckligt väl för en av Andrzej Stasiuks romaner. Jag blev arg och skrev att det här är världslitteratur och jag skäms för att ge Stasiuk betyget 5. Ännu mer upprörd blev jag när jag skulle motivera betyget 5 för en diktsamling av Wisława Szymborska. Detta med sifferbetygen är ett allvarligt tecken på förflackning och till saken hör att Bibliotekstjänst inte har några betygskriterier. Så här svarar marknadschef Annika Ahlgren på min fråga om detta:

”Vi har inte kriterier definierade för de olika betygen och för de genrer som lektörerna recenserar. Det skiljer sig mycket åt beroende på vilken genre som recenseras – barn/ungdom/fack/skön.
Recensionen är ett sammantaget omdöme som sedan sammanfattas i ett betyg som bygger på helhetsupplevelsen. Vi litar till den professionella bedömning som den enskilde lektören, inom sitt specialområde, gör efter att ha läst, recenserat och sedan bedömt helhetsupplevelsen. Sambandet mellan betyg och recension ska framgå av texten, och är med tanke på längden på recensionen en mening eller två.”

På senare år har fler och fler seriösa recensenter lämnat företaget och idag är nivån på recensionerna ofta låg. När jag efter att ha läst en svag recension skrev till marknadschef Ahlgren på företaget och frågade hur man gör för att överklaga fick jag först bara ovidkommande pladder till svar:

”I vårt arbetsflöde när vi producerar BTJ häftet var 14:e dag,  jobbar erfarna redaktörer med att göra ett urval av inkomna titlar och att sedan välja specialister bland mer än 600 oberoende lektörer, som på uppdrag av våra  redaktörer tilldelas lektörsuppdrag. Detta innebär att läsa och att recensera titlar som kommit med i vårt  urval av för att ingå i inköpsvägledningen till våra kunder biblioteken. Lektören har sin fria åsikt, i egenskap av sakkunnig och med gedigen erfarenhet inom sitt specialområde.”

Jag svarade att jag inte tyckte detta var något svar på min fråga om hur man överklagar och så tog jag upp mitt konkreta ärende:

”Den recension som jag vänder mig emot behandlar en samling berättelser av den tyske romantikern E.T.A. Hoffmann (1776-1822), som inte bara är en av de allra främsta inom tysk romantik utan inom romantiken över huvud taget och man kan utan att överdriva säga att han hör till världslitteraturens stora. I recensionen som jag för in här i nästa stycke kan man bland annat läsa att ”Hoffmanns språk är litterärt men med dagens ögon en smula svårsmält”. ”Litterärt”, ”dagens ögon”, ”svårsmält”? Mot slutet skriver lektören: ”Magnetisören och andra berättelser är kanske mest intressant ur ett (skräck)litteraturhistoriskt perspektiv. Då är den å andra sidan enormt läsvärd.” Och det hela får betyget 3 även om översättningen sägs vara bra och förlaget får lite beröm för sin utgivning. Jag förstår inte hur lektören samtidigt som han har problem med Hoffmanns språk ändå tycker att översättningen är bra. Och vad ska det här med ”litteraturhistoriskt perspektiv” i kombination med ”enormt läsvärd” betyda?”

Och här är recensionen jag vände mig emot:

”Ernst Theodor Amadeus Hoffmann var både kompositör och författare. Idag är det sitt författarskap han är mest känd för. Bland annat ligger han bakom kortromanen Fröken Scuderi, från 1819, som brukar lyftas fram som litteraturhistoriens första deckare. Mest känd är dock Hoffmann för sina berättelser om det övernaturliga och han anses vara en av litteraturens tidiga skräckmästare. Han verkade inom romantiken och var mycket skicklig på gränsöverskridande berättelser. I Magnetisören och andra berättelser samlar Hastur förlag fem av dessa. Hoffmanns språk är litterärt men med dagens ögon en smula svårsmält även om översättare Bodil Zalesky gjort ett bra jobb. Därtill har hon skrivit ett läsvärt förord. Magnetisören och andra berättelser är kanske mest intressant ur ett (skräck)litteraturhistoriskt perspektiv. Då är den å andra sidan enormt läsvärd. En eloge till förlaget som ger ut gamla och i viss mån glömda klassiker.

Helhetsbetyg: 3”

Och detta oskick pågår dag ut och dag in, vecka för vecka, månad för månad, år för år och bibliotekarierna låter sig vägledas av de här ofta okunniga utlåtande och i ännu högre grad av sifferbetygen som ofta har ett oklart samband med texterna.

En av de litterära kategorier som far särskilt illa av hanteringen är klassiker och det kan till och med hända att Bibliotekstjänst inte alls vill recensera dem. Angående nyöversättningen av Georg Büchners ”Woyzeck”, som för övrigt aldrig översatts till svenska i just denna version skriver marknadschefen på Bibliotekstjänst Annika Ahlgren så här:

”BTJ recenserar inte verk som inte passar in i utbudet för Sveriges bibliotek, klassiker som redan är kända, eller titlar som inte håller tillräckligt hög kvalitet.”

Vi får här förmoda att Ahlgren räknar ”Woyzeck” till kategorin ”klassiker som redan är kända”, men resonemanget är i sammanhanget märkligt. Skulle alltså en nyöversättning av en version av ”Woyzeck”, som aldrig tidigare översatts till svenska inte ha någon rätt att recenseras av det här inköpsinstrumentet?

Detta får vara nog som bakgrund, andra kanske vill fylla i.

Jag har vid sidan av att göra detta upprop bestämt mig för att vända mig till följande institutioner som jag föreställer mig kan vara intresserade av att arbeta för att de svenska biblioteken ska kunna fortsätta vara bibliotek värda namnet:

Kungliga Biblioteket
Svenska Akademien
Statens kulturråd

Ännu en dag vid korvsjöns strand

Bodil Z

Ja, lite mer av samma. I oktober biter vi oss fast vid korvsjöns strand tillsammans med sensommaren. Och Savas vatten står högt i Jarun, lika högt som i förrgår och igår, och andra dagar – alla dagar efter regnen. Vattnet i den stora armen där roddare och kanotister far fram är så grönt, så grönt, man blir grönögd av att se på det.

Fast Miki blir nog inte grönögd så lätt. När jag för några minuter slumrade till höll han med nötbrun blick vakt, svanvakt.

Plötsligt for jag upp ur en luftig dröm av att Miki gjorde en hård rusning med skarpt skall mot en osannolikt stor svan som vågat sig upp till vår lägerplats. Svanen blåste upp sig men valde sedan att ge sig av. Sedan låg Miki länge på handduken och såg ganska farlig ut. Men jag väntade ändå med min simtur tills svanen var utom synhåll.

Efteråt drack jag varm choklad med vispgrädde i en av barerna på motsatta stranden. Också där höll Miki svanvakt.

Nora Ikstena – jag tänkte att hon kunde få Nobelpriset

Bodil Z 2 kommentarer

Jag blev nyss påmind om att mottagaren av Nobelpriset i litteratur väljs ut imorgon. Jo, jag hade glömt det och kanske bryr jag mig inte så mycket om det, men nu vill jag ändå slå ett slag för min kandidat – om jag denna kväll får tillträde till internet. Nora Ikstena heter hon och jag tänker inte berätta mycket om henne utan bara visa några brottstycken ur recensionerna jag skrivit om de två böcker jag har läst av henne.

Den första boken jag läste av henne var ”Livets fest” och så här tänkte jag efter läsningen:

”’Livets fest’ börjar och slutar – i drömkursiv – med att ’en from kvinna sitter på ett högt berg med ett vitt nystan i famnen’, fast nystanet är inget nystan och inledning och slut rullar vidare till en scen där kvinnan som länge samlat stenar i sitt förkläde till sist kastar iväg alla stenarna igen ’med aldrig skådad styrka’ och utslungar orden:

’Det som är dött må leva, det som lever må dö.’”

Den andra boken av henne jag läste var ”Modersmjölken”. Om den skrev jag så här:

”Det händer numera nästan aldrig att jag läser en nyskriven roman som jag känner mig säker på att den kommer att stå sig genom decennier och kanske århundraden, en roman som jag litar på att den kommer att bli en klassiker, men nu står jag inför en sådan eller ligger bredvid den och läser den för nionde gången i rad. Det är Nora Ikstenas ’Modersmjölken’ jag läser.”

Och sedan detta:

”Om somrarna är det ibland mycket vackert och de badar i floden vars vatten är varmt som mjölk. Men modern drömmer om Mjölkvägen bortom livet, där hon en gång ska vandra fri från falskheten och förtrycket.”

Och detta:

”Det djupaste i den här boken är den här andningen som finns där från början till slut – detta som talar om människolivets så svåra villkor och om hur liten plats dömandet har anledning att ta, inte bara för de olika tunga bördornas skull men också för hur olika de önskningar och drömmar som finns inlagda i oss är. Detta är en bok att bosätta sig i för att lära sig om livet. Jag vet inte alls hur jag ska göra för att sluta vistas i den.”

Jarun i oktober

Bodil Z

Efter de stora regnen har vattnet i Sava stigit påtagligt. Jag har inte själv sett hur det ser ut men jag har hört målande beskrivningar. Min lilla ”privata” Savica på andra sidan gatan här har också vuxit sig sig stor och idag upplevde Miki och jag samma fenomen i Jarun. Alla vatten är ju Sava här.

Internet var hackigt och uselt igen imorse, så jag tänkte att det kunde passa med en badutflykt. Då visste jag ännu inte att spårvagnstrafiken eller snarare femmans trafik skulle likna mitt fåniga internet. Nå, först fick vi vänta alldeles för länge och sedan blev det så trångt att det var svårt att få luft och irritationen började darra i luften, även om några tappra försökte skämta. Miki fick jag tack och lov in under en sits. Och så gungade vi iväg och värmen steg i vagnen. Det var veckor sedan jag svettades så. Tack och lov fick jag en sittplats av en ung man som väl tyckte att jag såg ut att behöva den. Så småningom tunnades trängseln ut och när vi kom till hållplatsen Jarun var allt nästan normalt. Vi klev av och gick ganska sakta framåt mot sjön. Folk satt i baren vid ingången eller så cyklade och promenerade de längs sjöns olika armar. När Miki och jag kom fram till vår plats såg vi att den inte fanns eller den stigit ner under vattnet.

Vår platanpoppeldunge stod upp till knäna i vattnet och jag tänkte något om att Sava är mäktig. Och så valde jag en ny plats åt oss lite högre upp på sluttningen. Miki gick ut i vattnet och drack och spanade efter änderna en bit bort. Några träd hade ett och annat knallgult löv och allt var oktobervackert.

Jag simmade ut min vanliga måttliga sväng, som Vesna och flera med henne inte tycker är någon riktig simning. Nej, vattnet var inte särskilt kallt, bara de allra första simtagen var lite spända. Sedan var det sommar igen i vattnet. Efteråt satt vi en stund tillsammans i solen på min ”filt” och tittade ut över vattnet. Sedan klädde jag om och samlade ihop sakerna medan Miki tassade iväg en bit bort mellan träden vid vattnet. Han hittade en plätt där han ville sitta.

För de svenska biblioteken – ett rop på hjälp

Bodil Z 4 kommentarer

Än en gång ser jag Bibliotekstjänst missbruka sin roll som vägledande för de svenska bibliotekens inköp:

Angående nyöversättningen av Georg Büchners ”Woyzeck”, som för övrigt aldrig översatts till svenska i just denna version skriver marknadschefen på Bibliotekstjänst Annika Ahlgren så här:

BTJ recenserar inte verk som inte passar in i utbudet för Sveriges bibliotek, klassiker som redan är kända, eller titlar som inte håller tillräckligt hög kvalitet.

Betyder detta att eftersom ”Woyzeck” hör till ”klassiker som redan är kända”, så ska verket inte finnas på svenska bibliotek? Och hur vågar en tjänsteman från en serviceinrättning för bibliotekens inköp uttala sig så här om vad som ”passar i utbudet för Sveriges bibliotek”? Vad är detta för en trångsynt förmätenhet?

I stället för en recension har man fällt in redaktionsnotis i Btj-häftet. Förutom att ange några formella fakta om boken skriver man så här i denna:

Woyzeck av Georg Büchner (1813–37) är en av de oftast framförda och mest inflytelserika pjäserna i den tyskspråkiga teaterrepertoarens historia. Berättelsen om den ensamme soldaten Franz Woyzeck som i ett anfall av svartsjuka mördar sin älskade Marie, är ännu i våra dagar i hög grad levande – bl.a. lät Steve Sem-Sandberg 2019 historien om Woyzeck växa ut till romanen W. – Red

Denna notis talar så vitt jag kan se emot det Ahlgren påstår. För inte kan någon väl mena att ”en av de oftast framförda och mest inflytelserika pjäserna i den tyskspråkiga teaterrepertoarens historia” inte passar i svensk nyöversättning på svenska bibliotek?

°°

Det är sannolikt meningslöst att vända sig till Bibliotekstjänst om detta, så nu undrar jag vad det kan finnas för institutioner i Sverige som skyddar biblioteken. Jag börjar med att läsa upp ett ställe i bibliotekslagen:

Sveriges nuvarande bibliotekslag (2013:801) trädde i kraft 1 januari 2014, och sätter ramarna för verksamheten vid landets offentligt finansierade bibliotek.


I lagen står att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Lagen knyter på så sätt an till hur bibliotekens grundläggande uppdrag uttrycks i internationella sammanhang, till exempel i IFLA:s och Unesco:s olika biblioteksmanifest.

Jag tycker mig se att i det ovannämnda fallet handlar om en avvikelse från att ha som mål ”att bidra till kunskapsförmedling”. Detta kan vara värt att fundera på.

Men vart kan man vända sig för stävja denna förflackning och uttunning av de svenska bibliotekens utbud? Kungliga Biblioteket? Svenska Akademien? Statens kulturråd?