Efter de stora regnen har vattnet i Sava stigit påtagligt. Jag har inte själv sett hur det ser ut men jag har hört målande beskrivningar. Min lilla ”privata” Savica på andra sidan gatan här har också vuxit sig sig stor och idag upplevde Miki och jag samma fenomen i Jarun. Alla vatten är ju Sava här.
Internet var hackigt och uselt igen imorse, så jag tänkte att det kunde passa med en badutflykt. Då visste jag ännu inte att spårvagnstrafiken eller snarare femmans trafik skulle likna mitt fåniga internet. Nå, först fick vi vänta alldeles för länge och sedan blev det så trångt att det var svårt att få luft och irritationen började darra i luften, även om några tappra försökte skämta. Miki fick jag tack och lov in under en sits. Och så gungade vi iväg och värmen steg i vagnen. Det var veckor sedan jag svettades så. Tack och lov fick jag en sittplats av en ung man som väl tyckte att jag såg ut att behöva den. Så småningom tunnades trängseln ut och när vi kom till hållplatsen Jarun var allt nästan normalt. Vi klev av och gick ganska sakta framåt mot sjön. Folk satt i baren vid ingången eller så cyklade och promenerade de längs sjöns olika armar. När Miki och jag kom fram till vår plats såg vi att den inte fanns eller den stigit ner under vattnet.
Vår platanpoppeldunge stod upp till knäna i vattnet och jag tänkte något om att Sava är mäktig. Och så valde jag en ny plats åt oss lite högre upp på sluttningen. Miki gick ut i vattnet och drack och spanade efter änderna en bit bort. Några träd hade ett och annat knallgult löv och allt var oktobervackert.
Jag simmade ut min vanliga måttliga sväng, som Vesna och flera med henne inte tycker är någon riktig simning. Nej, vattnet var inte särskilt kallt, bara de allra första simtagen var lite spända. Sedan var det sommar igen i vattnet. Efteråt satt vi en stund tillsammans i solen på min ”filt” och tittade ut över vattnet. Sedan klädde jag om och samlade ihop sakerna medan Miki tassade iväg en bit bort mellan träden vid vattnet. Han hittade en plätt där han ville sitta.
