Sommaren är tillbaka, ja, den göra sina återbesök, alltid så välkomna. Idag hade jag två mål: att träffa Gabi och att köpa en matta och Miki fick finna sig i att också ha dessa mål och det gjorde han med borstig lätthet. Miki och jag försökte därför ta spårvagnen till Britanac, men vi kom inte längre än till Glavni kolodvor för i centrum och längs Ilica var det ett stort cykellopp, fråga mig inte vilket, så vi gick till fots den ganska långa delen av vägen som var kvar. Gabi kom på cykel från Trešnjevka, smidigt förstås. På Britanski trg gick Miki och jag först till mattparet, ja, det är ett par som säljer lite lätt orientaliska mattor där. De verkar inte veta mycket om sina mattor men det gör ingenting, för jag är rätt mattskolad av mitt liv, så jag reder mig. Jag såg genast min matta, den enda möjliga för mig. Måttbandet hade jag med mig så jag började mäta och höra mig för om priset och känna på ”luggen”. Detta blev så intensivt att jag inte såg Gabi komma och efteråt sa hon att hon gått runt mattståndet tre gånger utan att jag hade sett henne, men hon förstod att jag var i färd med allvarliga mattaffärer. Ja, ibland blir det lite maniskt, men mattan blev min. Efter det satte vi oss på ett kafé mitt för torget eftersom alla torgets kaféer var proppfulla och eftersom solen sken så makalöst just där. Det var kaféet bredvid det där vi satt med Nilla för en vecka sedan. Miki var lika ”territoriale” som sist och bråkade med varje hanhund som gick förbi, men annars var det fridfullt. Och vi satt där länge, länge.
Vi pratade om Gabis nypåkomna släktforskning och om att hon har en kroatisk rot som levde i Burgenland när det var mer ungerskt. Ja, och om Ungern pratade vi, både om allt det svåra som utspelar sig där nu och om det goda, om faderns trakter i östra Ungern och om ungerska ord som Gabi rullade fram för mig så att jag kunde se dem från olika håll. Och så pratade vi om min istriska bok ”Di sole, di vento e di mare” av Nelida Milani och om den istriska frågan. Och om en turkisk författarinna som Gabi just upptäckt: Elif Şafak.
En del av hemvägen gick vi tillsammans eftersom det ändå inte gick några spårvagnar åt mitt håll. Min matta satt på Gabis pakethållare och Miki gjorde sitt bästa för att lägga krokben för både oss och cykeln. Vid Zapadni kolodvor skildes vi åt och Miki och jag hoppade strax efteråt på tvåan för nu var vi utanför cykeltävlingens område. Ja, och hemma provade jag mattan. Den passar till bokhyllorna som Ibrahim byggde så snabbt och rött. En annan röd färg än den jag valde, men perfekt och mattan hade nog bara väntat på att få möta en sådan bokhylla.
