Blogg

Om putinanhängare – ett utkast

Jag undersöker vad putinanhängare i Väst säger. Nyss läste jag några rader hos en av dessa (här i min översättning):

”Jag är säker på att en ukrainsk suveränitet bara är möjlig i ett partnerskap med Ryssland. Våra andliga, mänskliga och kulturella band växte fram under århundraden och kommer från samma källor, de har stärkts genom gemensamma prövningar, bedrifter och segrar. Vårt frändskap har förts vidare från generation till generation. Det finns i människornas hjärtan och minnen i Ryssland och Ukraina, i de blodsband som förenar miljoner av våra familjer. Tillsammans har vi alltid varit och kommer alltid att vara många gånger starkare och mer framgångsrika. För vi är ett folk.”

Låt oss läsa noga och jämföra med det som skett i Ukraina under det senaste dryga halvåret. Den första meningen innehåller en självmotsägelse och betyder: ”Ukraina kan bara vara självständigt om det är beroende av Ryssland”. Eller ännu tydligare: ”Ukraina kan inte vara självständigt”. Där har vi grunden för tänkandet. Sedan följer en rad påståenden om släktband mellan ryssar och ukrainare. Om vi tittar på vad som skett i Ukraina det senaste halvåret, där ryssar våldtagit, lemlästat, torterat, mördat ukrainare och gjort allt för att förstöra deras land, blir de här orden om släktskap och broderskap ett motbjudande hån. Hur är det möjligt att påstå något sådant inför det uppenbara. Om ryssar och ukrainare någonsin varit bröder så är de det i alla fall inte längre. Ryssen har mördat sin broder och förverkat alla rättigheter nu och i framtiden att tala om broderskap. Och det ”straffet” står inte alls i proportion till de begångna brotten. Det är ett milt straff men ett obönhörligt sådant. Ryssen har mördat sig bort från all rätt att kalla ukrainaren ”broder”. Och de där sista raderna om ”tillsammans är vi starkare” och ”vi är ett folk” är ren cynism. ”Tillsammans”? ”Ett folk”? Det vänder sig i magen när jag läser dessa ord mot bakgrunden av det pågående ryska folkmordet i Ukraina.

Jag ska läsa lite till hos samma skamlösa skribent; dessa rader följer direkt på det föregående citatet:

”Idag kan dessa ord uppfattas som fientliga av en del människor. De kan tolkas på många olika sätt. Men ändå kommer många att lyssna på mig. Och jag vill säga en sak – Ryssland har aldrig varit och kommer aldrig att bli ’anti-ukrainskt’. Och vad Ukraina kommer att bli – det får dess invånare bestämma.”

Så Ryssland är alltså inte anti-ukrainskt. Men ukrainarna vet vi inte riktigt vad de kommer att vara. Vad är detta för dimridåer? Den som tror på detta vet inte att det pågår krig och massmord i Ukraina. Men vänta lite, nu ser jag vem som står bakom texten. Det är putin! Så det finns alltså människor i Väst – som dessutom påstår sig vilja Ukraina väl – som stöder sig direkt på putins ord! Det finns alltså ingen hejd. Detta enligt principen: Ska man ljuga så ska man blåljuga.

Sedan ser jag att Minsk-avtalet kommer upp igen och att det är EU som brutit det och därmed satt igång kriget. Ja, ni kan läsa om Minsk-avtalet. Jag ska inte gå igenom det här. Och så läser jag att Väst löpande bedriver censur så att man inte kommer åt ”bra ryska källor”…

Vidare läser jag EU är styrt av det krigshetsande USA. Och tydligen blir följden av detta att ryssarna torterar och mördar ukrainarna. Hur kan man föra sådana här dementa eller verklighetsfrånvända resonemang? Men det är väl det där igen: Ljuger man bara tillräckligt hänsynslöst så tror någon att det kanske ”ändå ligger något i det, för hur kan man annars säga så?”.

Ja, och några stoltserar med att kalla sig ”skeptiker” och det ska väl uttydas som ”kloka personer som förstår mer än pöbeln och inte låter sig luras av den västliga propagandan och russofobin”.

Och någon eller några pratar om att den ryska attacken på Ukraina inte var oprovocerad. Ukrainarna anklagas för att han mördat människor i Donbas, civila. Och Euromajdan kallas för kuppmakare, kuppmakare understödda av USA. Den koloniala blicken på Ukraina igen! En nyckeltanke hos dessa putinapologeter är att Ukraina inte är ett självständigt land utan ett land som ägs av Ryssland, ett land som USA vill åt. Ukraina finns inte för dem.

Då och då kommer också språkfrågan upp, som om man fortfarande efter allt fruktansvärt våld kan tro eller tycka att en legitim(!) orsak till alla mord och all förstörelse kan vara att ”de rysktalande fått sina rättigheter beskurna”. Språkfrågan – i ett land där huvudspråket, ukrainskan, länge varit undertryckt ryskan – används av putinister som ett tillhygge, trots att nästan alla som har den minsta lust att informera sig vet att den är en icke-fråga. Ja, ”rysktalande flyr från Kupjansk” heter det. Och vilket språk tror ni att de flesta av de av ryssarna mördade människorna i Mariupol talade?

Någonstans beskärmar sig någon över att ”det ukrainska ledarskapet samarbetar med Rysslands fiender”. Vad? Skulle ukrainarna samarbeta med ryssarna i slakten av sig själva? Än en gång – går man tillräckligt långt in i lögnens rike så tror en och annan kanske att ”det väl ändå måste ligga något i detta, om man kan gå så långt i sina ord..”

°°

Som rubriken säger är detta ett utkast. Kanske skriver jag en mer komplett text om detta längre fram.

°°

Jag sammanfattar putinanhängarnas argument och metoder i ett par punkter:

Man stöder sig direkt på putins ord. ”Slaviska bröder” etc

Man talar om förföljelse av ryskspråkiga i ett land där nästan alla i någon mån talar ryska, ett land där huvudspråket ukrainska länge fått stryka på foten. (Ett land där ryssarna mördar främst ryskspråkiga ukrainare.)

Man talar om västeuropeisk propaganda och censur.

Man talar – fortfarande – om ”russofobi”.

Man pekar ut USA, Nato och EU som skyldiga till de ryska massakrerna.

Man ondgör sig över att den ukrainska ledningen samarbetar med Rysslands fiender.

Man talar om Ukraina som en rysk koloni.

Babylons återfödelse

Och så blev det dags att spinna vidare på Babylon-tråden. Minst två och ett halvt år sedan sist. För er som inte vet vad Babylon är så kan jag berätta att det är ett språkkafé som en gång innehöll många språk: ungerska, kinesiska, portugisiska, ryska, slovakiska, svenska och säkert några till. Sedan föll det babyloniska huset sönder undan för undan men den svenska delen fortsatte envist genom åren, först på Kino Grič tills det stängdes och sedan på Caffe bar Vespa där vi var senast vintern 2019-20. Och nu igen. Alla som egentligen hade velat komma kunde tyvärr inte eftersom trafiken gick trögt genom staden på grund av Erdoğans besök här.

Miki och jag gick till fots genom Zrinjevac, dock inte av tvång utan för att det är skönt att gå i parker om kvällen.

I porten till passagen som leder upp mot Vespa träffade vi Irma och en stund senare dök Pavle upp och så gick vi de sista stegen mot vårt tillhåll.

Så småningom var vi samlade, ja, de som inte fastnat i någon trafikstockning, och så kunde vi sitta där vid det vanliga bordet på de omöjliga bänkarna och stolarna. Och så pratade vi om allt det där som hänt eller som kanske kommer… Och Miki spanade efter katter i mörkret.

#

Äsch, putin

Inte helt sällan stöter jag fortfarande på någon som säger: ”Jag stöder Ukraina, men…”Jag säger då: ”Så du står liksom mittemellan putin och Ukraina?” eller ”Det passar ryssarna perfekt.” eller ”Det passar putin perfekt.” Min samtalspartner svarar då och slår kanske svepande ut med armen: ”Äsch, putin… det handlar ju inte alls om putin.” Jag svarar då: ”Så putin inget med kriget i Ukraina, med angreppet på Ukraina att göra?” Nu minns jag inte fortsättningen, fast jag skulle kanske kunna gissa, men jag låter bli. Det är för lätt.

Är detta något nytt att de här halvanhängarna (kryptosvikarna) av den ukrainska saken, gärna med ukrainska flaggor klistrade lite här och där, låter putin bli till något ovidkommande? Vad är det då som är vidkommande? Ja, ni gissar rätt: Nato, USA, kanske EU… Ukraina angreps för ett halvår sedan och plågas sedan ett drygt halvår av Ryssland för att… Nato…USA…EU… Ryssarna marscherade in i Ukraina och började bomba städerna och människorna i dem… för att Nato…

Ryssarna våldtar ukrainska kvinnor, mördar och lemlästar barn, torterar krigsfångar, bränner skördar, jämnar städer med marken… för att Nato… för att USA…

Varför är det möjligt att komma med sådana påståenden? Och varför kan man mitt i mördandet och den utstuderade grymheten rycka på axlarna och säga ”äsch, putin”? Och sedan promenera ut med en ukrainsk flagga på portföljen eller profilbilden. ”Stackars Ukraina”, säger några, ”det är Nato som lurar ukrainarna att slåss mot sina bröder, tänk om det kunde bli fred.”

Jag ska bara…

Egentligen hade jag tänkt bespara er fler badturer till Jarun, jag lovar, men så blev det så annorlunda att jag tyckte att detta nog ändå hör till det jag vill berätta.

Så, visst, vi tog femma till Jarun, Miki och jag, och varmt var det, så varmt att jag tyckte att jag behövde en glass och en bänksittning på vägen från hållplatsen till sjön. När vi sedan var nästan framme vid vår privata plats vek Miki hastigt in benen för att vila. Och så en gång till likadant. Ja, varmt. Jag släppte kopplet strax innan vi nådde vattnet och Miki klev i, ja, han doppade sig nästan som en liten båt, hälften under och hälften över vattenytan och så han drack massor.

Sedan var allt som det brukar: Jag hann både simna och somna och vi åt vindruvor och bröd och så satt vi och tittade. Jag läste lite, Miki grävde svalgropar bland flodstenarna och så med ens ropade mannen som brukar ligga och sola på bänken vid den lilla vägen ovanför vår plats: Det blir åskvädet! Vi måste skynda oss härifrån! Jag tittade på de gråa molnen som rullade in, men så tyckte jag inte det såg så farligt ut, så jag sa bara något i stil med: Jag ska bara… För jag skulle bara läsa färdigt den där texten av Anne Applebaum i min mobil. Och texten ”The Belarusian Fighters” är som ni kan se mycket lång. Medan jag läste hann landskapet omkring oss byta skepnad och till slut ryckte vinden så hårt i oss att jag måste ge mig. Fort, fort medan regnet började piska klädde jag om, plockade ihop sakerna och så rusade vi i väg, men snart märkte vi att vi inte själva kunde bestämma riktningen. Det regnade från sidan och åskan slog hål på ljudvärlden. En stund stod vi trycka mot en stor poppel. Vi stod i en kruttorr smal halvcirkel och jag höll mig i barkens grova fåror, Miki innanför. Jag såg en kvinna inhöljd i ett stort tygstycke dra en cykel åt ständigt växlande håll. Till slut hittade hon också ett träd att ankra vid. Mellan vindstötarna försökte jag se vad som hände. Sjön var grön med en hård skummande yta som ständigt bytte mönster och löven stänkte genom luften.

Bara några tiotal meter ifrån oss finns resterna av en sedan många år övergiven dansrestaurang eller sjöbar. Dit skulle vi för den har ännu tak. Vi gjorde ett par anlopp men blåste åt sidan eller nästan omkull, så vi fick ta oss fram träd för träd medan vi blev allt blötare. Men så blåste vinden plötsligt fram oss mot huset och vi rutschade in genom en av ingångarna. Där inne var det ganska mycket folk, ja, kanske tio-tolv människor och två hundar. Den första vi mötte var mannen från bänken. Han log vänligt, inte stöddigt, och frågade om han skulle hålla Miki medan jag torkade av mig. Jag tackade ja och såg att han faktiskt var helt torr. Ja, lite smartare. Bredvid oss satt en liten tik på bardisken och såg tålmodig ut.

Jag pratade lite med mannen om, ja, gissa: vädret, för vädret var verkligen väldigt påtagligt och påträngande. Det knakade i träväggarna och vinden for ut och in genom de trasiga fönstren. Ute dånade det och sjön vispades upp till allt hårdare skum.

Trots vädrets vildsinthet rådde det ett stort lugn bland människorna inne i den märkliga lokalen. Alla bara väntade. Någon gång slutar det, tyckte man. Och ja, så blev det ju: så småningom tystnade makterna och regnet avtog och mannen som hållet Miki pekade ut en väg jag kunde ta för att komma ut på andra sidan och slippa lite av regnet. Själv hade han sin cykel.

När vi kom ut var luften fräsch och liksom nytvättad, fortfarande lite droppig, och vi rörde oss framåt med ganska lätta om än lite blöta steg. Medan vi gick började värmen stiga igen och när vi så småningom nådde hållplatsen var det hett. Och på spårvagnen satt damerna omkring oss och viftade frenetiskt med solfjädrarna och Miki flåsade och jag svettades under ryggsäcken.

Ännu en dag i Arkadien

Ja, mitt Arkadien. Är det här kanske det andra livet, det som kom helt oförtjänt efter det första ”vanliga”? Jag börjar med en morgonblick genom köksfönstret. Ser ni den svarta katten med de gula ögonen som sitter på taket till trädgårdsdörren under fikonträdet? Det gör ni. Och trasan, det är den jag torkar badrumsgolvet med efter att tvättmaskinen hoppat runt.

Det är stor sommar idag också så vi tog spårvagnen till Jarun igen. Jag tänker ofta på att allting är Sava här, alla vattendrag är delar av Sava eller förbundna med Sava. Vi lever i en flodvärld.

Nästan inga människor, kanske utan orsak, kanske av någon orsak som jag inte ids gissa mig till. Det går ju bra att inte veta. Jag tror man ser två svanar i strandkanten på ”andra sidan”, men kanske kom de först senare.

Miki och jag intog vår speciella plats med den där rätta blandningen mellan sol och skugga, näckrosblad och träd. Jag läste lite i ”Di sole, di vento e di mare” och tänkte lite fladdrigt på Pola/Pula och historien. Miki läste ändernas vägar i vattnet. En trygghet för mig att se hans rara profil.

Vi åt och vi drack och jag tog mina simturer, lite halvrituellt och vattnet var slätt och mjukt att färdas i. Den här gången lät jag bli att bära ut Miki i vattnet, men det gjorde ingenting för han grävde själv fram svalbäddar bland de runda stenarna och de svartrandiga flodsnäckorna. Och långa stunder bara vi låg och jag tittade upp i den blågröna världen av himmel och poppelplatan. Och Miki såg ut över vattnet.