Idag har ”Patriotens hus” från ena hållet något orientaliskt över sig trots all dess ägares superkroatiska och ultraslaviska ambitioner. Och under himlen är det vackert.
Vi går förbi. Nyss har vi på andra sidan gatan hälsat på ”Picasso” – ja, han ser ut lite som Picasso – som stolt avslöjat sin hunds dubbla bakgrund. Strax kommer vi att gå förbi huset där Han bor. Nu för tiden ser jag så sällan Henne slinka in genom grinden där. Vart tog de där eviga söndagarna vägen?
Det är den första november. De stora bananbladen vinkar klargröna inifrån ”Patriotens” trädgård och björklöven börjar – nästan omärkligt – skifta i gult. Tallarna är som alltid sig själva.
Ja, vi går här i solen längs gräskanten, Londi och jag. Tiden verkar vila. Jag tänker lite på Danmark, för jag hörde nyss en sång på danska, en sång av Per Fjord. Lite vagt längtar jag till Danmark. Jag är ju egentligen aldrig i Danmark, men då och då reser jag igenom landet och då brukar jag försjunka i landskapet, denna växling mellan lågt grönt land och vida blåa vatten och jag tänker att det är något oerhört, detta med de många öarna, och att det ibland verkar som om nästan ingen är medveten om detta, inte så som man tänker på de grekiska öarna i alla fall. Varje gång jag reser igenom letar jag fram en liten vit gård med mörkbrunt korsvirke och gröna fält som sluttar ner mot vattnet och jag tänker att där… Det är alltid sommar.
Ja, Londi är lite bättre igen och genast börjar mina drömtankar pröva sina vingar på nytt.
Vi har haft några svåra dagar och nätter igen, Londi och jag, med komplikationer i anslutning till operationen och andra sjukdomar och pinor. På nätterna ligger jag på helspänn i mörkret och lyssnar efter kräkljud och flämtningar och Londi flyttar sig än hit än dit, så det blir blodspår här och där. På dagarna stretar jag iväg till arbetet och river av mina lektioner liksom i flykten, men med dödsföraktande energi. Ibland vakar någon över Londi här hemma medan jag är iväg, ibland inte. Vi går våra små rundor här runt kvarteret och i parken, en kvart då, tjugo minuter då. Londi verkar oftast obekymrad när vi är ute – hon luktar på det ena eller andra och försöker då och då snappa åt sig en brödbit, men då är jag där som en hök. Själv går jag mest i ett slags koma, fast ibland tittar jag ut ur min tunnel och ser något spännande. Härom dagen såg jag några av dessa supersmarta kajor experimentera med valnötsknäckande. De hämtade nötter på marken och flög strax upp på ett tak och sedan snarare kastade än släppte de ner nötterna på trottoaren under sig. Och så pilade de ner och plockade upp nötbitarna under mycket skrik och skrän. En extra akrobatisk kaja knäppte fast fötterna kring en telefontråd och hängde sig upp och ner från tråden med en nöt i näbben. Innan den släppte näbbgreppet gungade den ett tag utmanande hit och dit. Och så: päng, knäck! Elegant singlade mästerkajan efter och nöp åt sig några nötbitar. Det kan inte vara många som får uppleva något sådant, tänkte jag.
På vägen härifrån till Veterinarski fakultet står ett stort plakat som gör reklam för kliniken Nola och dess aktiviteter.
På avstånd såg kroppen första gången helt naken ut för mig och på något vis ”enkel och oskuldsfull”, men på närmare håll upptäckte jag en kläddeltalj, som jag först inte blev klok på. En hudtrosa? Och texten bredvid lyder ”Promijenite stav o kolonoskopiji” och det får jag till ”Ändra syn på koloskopi” på svenska. Jag värjer mig instinktivt emot denna kombination av ”raffinerad” pseudonakenhet och superklinik och sjukdom. Den uttrycker ett hån mot alla sjuka. Vad förväntas att man ska göra när man ser den här skylten? Ändra sin syn på koloskopi? Glädja sig över en bra stjärt? Tänka att detta är en modern Kraka? Men, nej, Kraka var fri. Och aldrig att hon skulle låtit sig inneslutas i ett sådant här strumpbyxfärgat ljus.
Ja, jag glor lite hårt på er idag, ursäkta.
Nej, jag har inget bättre för mig här under pausträdet just nu, men desto mer på andra håll, så detta får vara ett slags (grinig) pausbild.
Buona giornata! Ugodan dan!