Lopudska är en liten lantlig gata som korsar Hvarska, vår gata. Den har fått dyka upp här mer än en gång med till exempel vintriga bananplantor, ”den kroatiske patriotens hus” eller färgglada tvättstreck. Nu ska vi gå några steg i det härliga varma solskenet och betrakta asterprakten i en av de små trädgårdarna. Har ni sett vilket överdåd?
Och se här, nu skojar mobilens kamera med oss och syr oss en vajande blommig solgardin.
Hit har jag nog aldrig fört er och det beror på att jag sällan varit här, även om de här husen inte ligger mer än knappt tio minuter från min dörr. Förklaringen är enkel: Första året gick jag hit några gånger med Londi, men vid varje tillfälle blev vi bortjagade av stora vilda hundar, så jag gav upp den promenadriktningen. Sedan hände det saker i området och det leriga fältet framför de här lantliga huslängorna förvandlades till en breddning av en bilväg och till rader av nya parkeringsplatser. Härom dagen när Londi och jag gick förbi området, blev jag lite nyfiken på hur det kunde vara med de här gammaldags byhusen efter vägbygget, så vi svängde in, trots att jag kände en lätt oro för att möta de där vilda hundarna. Vi gick inte alldeles intill husen utan vi höll oss på en trottoarstrimma mellan parkeringsplatserna och den breddade vägen. Det som slog mig först var att det syntes människor överallt och att de var i alla åldrar, gärna tillsammans. Barn lekte, kvinnor hängde tvätt, män sågade ved och luften var fylld av röster. Jag förstod att det måste vara en zigensk bosättning. Hudfärgen, klädseln, åldersblandningen, gemenskapen, de gammaldags sysslorna, det öppna livet ut mot gatan. I ett skjulaktigt hus verkade några män ha ett slags verkstad som också var en bar. Jag kunde inte låta bli att känna en längtan till andra tider, till tider som gått. Det kändes eller känns som om det är det här bylivet som är mitt ursprung.
Jag tog bara väldigt försiktiga bilder, så ni ser bara lite av det jag beskriver i texten.
Igår kväll gick jag ingenstans. Veckan bakom mig låg fullproppad med arbete och ny oro för Londi – fast nu verkar allt bra med henne – och jag hade varken ork eller lust att gå på filmfestivalen eller något annat. Men i stället kom festen till oss. Vi satt vid det öppna fönstret, Londi och jag, och nerifrån baren snett emot hördes ett dragspel och människor som sjöng. Kanske dansade några också. Den ljumma luften, sångerna och dragspelets toner vällde in till oss, timme efter timme. ”Vi lever på Balkan”, tänkte jag, ”vi är lyckligt lottade”.
de sjungande människorna är bakom lyktan i mitten
Bakom diverse sådant som hör till mina läsplikter läser jag en diktantologi av Zbigniew Herbert. Den heter Inskrifter och består av dikter ur en rad av hans diktsamlingar genom åren. Urval och översättning är gjorda av Irena Grönberg, som också har försett boken med ett efterord.
utsnitt från omslaget
Jag väljer att läsa en av prosadikterna ur diktsamlingen Studie av ett föremål från 1961:
Själens hygien
Vi lever i vår kropps smala säng. Det är bara de oerfarna som vrider och vänder sig i den. Man får inte vrida sig kring sin egen axel, för då viras vassa trådar runt hjärtat som på en spole.
Man måste knäppa händerna bakom nacken och med halvslutna ögon simma över den makliga floden, från Hårkällan till Stora Nagelfallet.
Början av dikten får mig att tänka på ett ställe i Tage Aurells novell Vinterdygn:
(Bädden i kökssoffan är smal som en kista. Men hon passar in i den, hon ligger på rygg, med händerna sedligt knäppta över bröstet.
Lika stilla vilar två små grå flätor på huvudkudden.)
Fast när han knäpper händerna bakom nacken i stället för över bröstet och sedan simmar över den makliga floden med halvslutna ögon, blir scenen en helt annan. Jag tänker på breda floder i Indien, reningsbaden där…
Jag har tre berättelser om Sicilien på min repertoar. En av dem handlar om ett möte mellan fyra bilar i en korsning. Det finns inga regler om höger och vänster, den som skickar den hårdaste blicken genom vindrutan, och kombinerar detta med en mordisk körstil, vinner. Sisten är en ynkrygg – eller klokast.
Emma Dante bakom ratten
Igår kväll såg jag en film som fick händelsen i korsningen att framstå som en västanfläkt. (Ja, det är filmfestival här i Zagreb igen.) Regissör tillika innehavare av en av huvudrollerna är Emma Dante. Platsen är en bakgata i Palermo och filmens namn är Via Castellana Bandiera. Det finns egentligen ingen handling eller handlingen utgörs av ett tvärstopp, en komprimering av tillvaron till en tragikomisk eller kanske egentligen rent tragisk tjurskallighet som passerar alla mått och gränser. Två bilar kör efter diverse hektiskt snurrande i omgivningarna in i en smal gränd från varsitt håll. I det ena sitter Rosa, en kvinna i fyrtioårsåldern, som hatar återkomsten till Palermo, där den svåra modern lever, tillsammans med sin betydligt yngre flickvän, som hon lever i ett tidvis problematiskt förhållande med. I den andra sitter Samira, en gammal kvinna, som alldeles nyss legat utsträckt på sin döda dotters gravsten i ett vanmäktigt försök att nå henne – efter att hon matat kyrkogårdens hundar – och tillsammans med Samira i bilen finns svärsonen, barnbarn med många flera. Inne i den trånga gränden med bilarna nos mot nos händer det något i de båda kvinnornas huvuden. Gränden är bara obetydligt bredare än en bil. Den Stora Envisheten stiger in på scenen. Varken Rosa eller Samira har en tanke på att backa. Först tutar de i en plågsam oändlighet och grändens människor väller in över händelsen. De två kvinnorna blänger hårt på varandra genom vindrutorna och tiden tjocknar. Timmarna går, det blir vadslagning, man äter och dricker i gränden och mat bärs ut till de två duellanterna, som föraktfullt kastar tallrikarna över muren. Tiden blir längre, kvinnorna stiger av och kissar rakt ner under kjolarna och man ser två smala floder rinna nerför sluttningen. Det blir natt, det blir morgon, det blir evighet. Livet kokas ihop till en tät gröt. Man vädjar och försöker med kärlek och medkänsla. Envisheten blir blå och stel. Till slut dör – kanske – Samira och Rosa ger upp och backar, fast då rullar Samira och hennes bil och hela byn och hela världen nerför backen, ner i vi vet inte vilken avgrund. Med en viss lätthet. Ett ändlöst antal människor hastar förbi eller rakt in i kameran och jag glömmer för ett ögonblick vad som nyss utspelat sig framför mina ögon. I biosalongen är det alldeles tyst en stund efter slutet, men så börjar någon applådera och andra följer.
Och när vi kommer ut från biografen i Tuškanac är det fortfarande 20° trots att klockan var en bit över nio. Sicilien är här på besök, tänker jag medan jag en stund senare går nedåt utmed Zrinjevac.