Jag har tre berättelser om Sicilien på min repertoar. En av dem handlar om ett möte mellan fyra bilar i en korsning. Det finns inga regler om höger och vänster, den som skickar den hårdaste blicken genom vindrutan, och kombinerar detta med en mordisk körstil, vinner. Sisten är en ynkrygg – eller klokast.
Emma Dante bakom ratten
Igår kväll såg jag en film som fick händelsen i korsningen att framstå som en västanfläkt. (Ja, det är filmfestival här i Zagreb igen.) Regissör tillika innehavare av en av huvudrollerna är Emma Dante. Platsen är en bakgata i Palermo och filmens namn är Via Castellana Bandiera. Det finns egentligen ingen handling eller handlingen utgörs av ett tvärstopp, en komprimering av tillvaron till en tragikomisk eller kanske egentligen rent tragisk tjurskallighet som passerar alla mått och gränser. Två bilar kör efter diverse hektiskt snurrande i omgivningarna in i en smal gränd från varsitt håll. I det ena sitter Rosa, en kvinna i fyrtioårsåldern, som hatar återkomsten till Palermo, där den svåra modern lever, tillsammans med sin betydligt yngre flickvän, som hon lever i ett tidvis problematiskt förhållande med. I den andra sitter Samira, en gammal kvinna, som alldeles nyss legat utsträckt på sin döda dotters gravsten i ett vanmäktigt försök att nå henne – efter att hon matat kyrkogårdens hundar – och tillsammans med Samira i bilen finns svärsonen, barnbarn med många flera. Inne i den trånga gränden med bilarna nos mot nos händer det något i de båda kvinnornas huvuden. Gränden är bara obetydligt bredare än en bil. Den Stora Envisheten stiger in på scenen. Varken Rosa eller Samira har en tanke på att backa. Först tutar de i en plågsam oändlighet och grändens människor väller in över händelsen. De två kvinnorna blänger hårt på varandra genom vindrutorna och tiden tjocknar. Timmarna går, det blir vadslagning, man äter och dricker i gränden och mat bärs ut till de två duellanterna, som föraktfullt kastar tallrikarna över muren. Tiden blir längre, kvinnorna stiger av och kissar rakt ner under kjolarna och man ser två smala floder rinna nerför sluttningen. Det blir natt, det blir morgon, det blir evighet. Livet kokas ihop till en tät gröt. Man vädjar och försöker med kärlek och medkänsla. Envisheten blir blå och stel. Till slut dör – kanske – Samira och Rosa ger upp och backar, fast då rullar Samira och hennes bil och hela byn och hela världen nerför backen, ner i vi vet inte vilken avgrund. Med en viss lätthet. Ett ändlöst antal människor hastar förbi eller rakt in i kameran och jag glömmer för ett ögonblick vad som nyss utspelat sig framför mina ögon. I biosalongen är det alldeles tyst en stund efter slutet, men så börjar någon applådera och andra följer.
Och när vi kommer ut från biografen i Tuškanac är det fortfarande 20° trots att klockan var en bit över nio. Sicilien är här på besök, tänker jag medan jag en stund senare går nedåt utmed Zrinjevac.