Blogg

Här kan ni titta in i vårt gryt, in i den värld som egentligen bara är Londis och min, även om andra kommer och går i den. Då och då.

Dygnen rullar fram medan åtminstone jag försöker skilja dag från natt. Ska det bli bättre med Londi någon gång eller ska vi fortsätta att gå i cirklar från sjukdom till krämpa till sjukdom? Ingen annan vet verkligen vad som händer här inne, detta är en sluten värld, även om vi då och då går ut genom dörren, ibland jag ensam, ibland vi två tillsammans. Jag tänker på att det bara är jag som formulerar den här världen i ord och att detta kan vara lite riskabelt för sanningshalten. Londi litar på mig, men är jag att lita på? Fast hon litar väl också på sig själv och på vägen.

Ett mirakel har skett: När Londi och jag i förrgår var på hemväg genom parken här, fick jag syn på Stanko. Han rörde sig ganska mödosamt och stödde sig tungt på kryckan och jag fick intrycket att man amputerat ännu en bit av det sjuka benet. Men han var ute och gick! Inte sedan förra julen, då han bjöd mig på rakija här i vår bar, har jag sett honom ute på riktigt. Från balkongen har jag några gånger under det här året sett hans bleka ansikte skymta fram mellan blomkrukorna och vi har utbytt lite vaga vinkningar. Och så har jag talat med hans dotter och hälsat till honom någon gång. Hon sa att han var svårt sjuk, lymfom, men att han var vid gott mod. Det där sista visste jag ändå.

Men nu gick han alltså där på stenplattorna utmed tegelväggen. När han fick syn på oss sken han upp och höjde den lediga handen till hälsning. Vi gick fram till varandra och tog i hand, Stanko och jag, och Londi viftade på svansen. Stanko pekade mot bänken och sa ”idemo!”, och så gjorde vi. Det hade regnat lite på natten, så bänken var lite fuktig, men Stanko plockade upp ett reklamblad ur fickan och lät mig riva det i två bitar och så satte vi oss ner på var sin bit. Först sa vi ingenting utan tittade bara på varandra. Jag såg att sjukdomen farit hårt fram med honom, men de bruna ögonen log och glittrade som förr. Han frågade hur det var med Londi och jag berättade lite om våra vedermödor. Sedan sa han att han saknat oss två, den svarta och den blåögda, fast de här ögonen kanske är mer gröna än blåa, fortsatte han. Samtalet gled sedan in på vardagligheter som min kroatiska, som ”zauvijek” (för alltid) – sa jag – är en baby. Han skrattade och tyckte det var bra. Vi tittade på löven som börjat gulna en aning: jesen – höst. Och så sa han och såg på Londi: Vi är vid liv.

Livet fortsätter att vara en kamp, även om jag då och då flyr in i nostalgiska drömmar om min ungdomstid (den som har facebook och också läser här kan häpna över min ”dubbelhet”). Vi var hos veterinären idag igen – kan det vara tjugonde gången sedan början av oktober? – för kontroll av det nya såret. Det var en omöjlig dag (ja, jag talar om den i förfluten tid, även om det mesta av den är kvar), ösregn, ett väntrum fullt av gnällande och ylande hundar, någon hostade, någon kräktes, någon slog gång på gång sitt gipsade ben mot ett stolsben, de flesta av veterinärerna var på möte.

Vi satt i närmare två timmar – båda med ett slags inlärd apati – innan vi nådde fram till fel veterinär. Det är viktigt med rätt, när allt inte står rätt till. Läkningen inte helt bra, ny omgång antibiotika, ny kontroll i övermorgon. Trötta tassade vi till apoteket och sedan hemåt. Utanför regnar det nu.