Blogg

Igår var det söndag, en sann solens dag. Jag har två sätt att högtidlighålla mina söndagar, det ena är med ett besök på Hrelić, det andra är att dricka kaffe med Stanko i baren i bottenvåningen här. Någon gång går det att göra både och, fast det är egentligen för mycket.

bänken utan Stanko

När jag tittade ut tidigt igår förmiddags fick jag syn på Stanko på bänken i ”parken” här nedanför. Jag öppnade fönstret, han vinkade och jag gjorde en handrörelse som betydde ”Londi och jag kommer strax ned och gör dig sällskap” (på svenska kan man ju bara dua). Och vi tog hissen ner, Londi och jag, och så var vi hos Stanko. Han berättade att hans dotterdotter Karla just blivit tvåa i en stor musikalisk tävling i Montenegro. Det ville han fira, så vi styrde stegen mot baren. Solen lyste in från den öppna sidan och vi fick ut vårt kaffe. Stanko sa att Karla ska söka in på musikakademin i Graz eller Beč (Wien), när hon gått ut gymnasiet. Vi skålade i vatten för denna fantastiska flicka. Jag sa något med fel betoning och Stanko rättade mig, men vänligt förstås. Här i Zagreb gör alla det här felet. Što je, tu je. (Det är som det är, inget att göra åt.) I Hercegovina däremot och förresten också i Montenegro, som ju inte alls är Kroatien, betonar alla rätt. Jag sa att jag kanske borde flytta till Hercegovina, fast väl betoning är mitt minsta problem, men ”nažalost nemam posao u Hercegovini”. Stanko blev inte förvånad över upplysningen om att jag inte har något arbete i Hercegovina.

Jag hade min riječnik med mig, så jag kunde slå upp allt jag fastnade i och dessutom hade jag penna och en papperslapp. Stanko skrattade och slog ut med handen, men jag svarade lite viktigt ”ako ne pišem, ne mogu zapamtiti” – om jag inte skriver kommer jag inte ihåg. Och så slog jag övermodigt en volt: ”ako ne pišem, sve zaboravim” och fick beröm för det. En stund rotade vi lite i min kroatiska och vi konstruerade en liten ”modell” för den. Så här: ”Sve što kažem je krivo. Moj susjed kaže da to nije istina.” (Allt jag säger är fel. Min granne säger att det inte är sant.) Men efter ett tag släppte vi metaplanet och Stanko började berätta. Nu handlade det om den tiden när han var soldat i Priština i mitten av 1960-talet. Han sa – för han kan inte låta bli att göra sådana randanmärkningar – att Priština är ett illyriskt ord som betyder något med ”vild”. Han höjde en imaginär kroksabel och skar vasst genom luften med den några gånger. Sedan tätnade berättelsen, tempot höjdes och plötsligt var min tyska livlina försvunnen. Jag såg att någon skakade galler, Stanko antagligen, men jag förstod inte varför, kanske något han hade sagt. Han fick lite mat inräckt mellan spjälorna och tuggade snabbt i sig den. Ordet ”opasnost” (fara), dök upp och sedan tappade jag tråden helt, men jag avbröt honom inte utan lyssnade noga också på det jag inte förstod. Han talar ju väldigt vackert och betonar allting rätt och jag måste inte förstå allt, men jag kan formulera den högtflygande frasen: ”Nadam se da ću jednog dana sve razumjeti.”

Värmen stiger, så nu letar vi oss över till skuggsidan redan under morgonrundan, annars blir Londi för flåsig. Snart ramlar vi in i travanj, gräsets månad. Vårgrönskan gör allting vackert, till och med den trista ogräsremsan mellan de parkerade bilarna och det flagnande gulmålade järnstaketet vid Kornatska ser härlig ut:

Jag tänker på att detta är fjärde våren här och att det är här jag har min verkligaste verklighet. Nej, jag vill inte säga att jag känner Zagreb utan och innan, men mitt eller vårt hörn av Sigečica det vet jag mycket om. Jag vet att stubben här i hörnet av "parken" varit en lind. Jag vet vilka det är som har soptunnorna som sin viktigaste försörjning eller i alla fall som viktig biinkomst. Nu vill man sanera detta och mana till sopsortering. Jag undrar hur det kommer att gå för kvinnan med hunden och den tjugoåriga dottern eller för pensionärerna som med de torftigaste medel klär sig så propert de kan, innan de går ut ”jakt”, eller det unga zigenska paret. Och jag vet vem Lucija sörjer, varför hennes annars så strålande ansikte inte är det i dessa dagar. Och Stanko och jag känner varandra nu så väl att ingen av oss tycker det är något konstigt att han visar sin nya benprotes och med ett leende knackar på den och säger att balansen har blivit bättre. Till och med de ”vilda” katterna i kvarteret vet jag mycket om och ser skillnad på dem, även om nästan alla är svarta. En av dem är nu dräktig och ser ut som en liten svart boll. Någon säger att alla borde kastreras eller steriliseras. Jag vet att jag också borde tycka det, för nya ungar gör livet ännu svårare för dem (fastän de har sina ”gudmödrar”). En del av mig tycker detta med stor uppriktighet, men den andra delen lyssnar inte på sådan klokhet. Inte så här i vårsolen, när travanj snart träder in.