Innan den här alldeles speciella vårliga ljuvligheten försvinner, fotograferar jag trädens blomsterkronor tusen gånger om. Den ena är vackrare än den andra på just ett sådant sätt att jag på djupet förstår vad det uttrycket vill säga oss. ”Den ena vackrare än den andra…” Och Londi och jag strövar där under kronorna under himlen i gräs, på grus, på asfalt, bland bilar, soptunnor, gråslitna hyreskaserner och tappra småhus.
Jag väljer att visa två av gårdagens bilder, den ena föreställer det jordiska och den andra det himmelska ”Jerusalem”. Det himmelska är vackrast (ja, nu faller hela mitt tidigare resonemang i stycken, men gör det något?), men det är det jordiska – med sin lilla soptunna – som står mig närmast.
Jag går in här gång på gång och tar en liten virtuell promenad under de blommande träden. Så vackert!
Jag tittar faktiskt också på bilderna. Verklighetens blomblad börjar glesna.