Blogg

Dolac

Bodil Z

Jag får ta er till Dolac denna morgon, eftersom jag tog lite bilder där igår, när jag var och köpte ”med od bagrema”, akaciahonung (visserligen i ”fel” stånd) och ”maslinovo ulje”, olivolja, från Primošten (fastän jag letade efter den från Šibenik).

Här är en av trapporna som leder dit upp. Det flödande solljuset ger något försonande åt betongkonstruktionerna, eller hur? Man går uppför trappan och tycker det är bra.

Jag får lust att kalla himlens färg här för kornblå. Det är nog en ellips för kornblumenblau.

På Dolac står parasollerna från Šestine tätt och världen blir röd under dem under solen.

Vi höjer blicken lite och kastar ett fång av den mot katedralens dubbeltorn, det ena naket och det andra klätt. Snart byter de kanske roller. Tornens eviga lek.

Och för att avrunda det här besöket på Dolac på ett riktigt runt sätt, så vill jag att vi också går nerför trappan tillsammans. Under parasollerna här framför oss säljer man blommor och längre fram öppnar sig det stora torget, Trg Bana Josipa Jelačića, där det just idag (och igår) pågår slovenska dagar, med en musikkår som spelar på en dubbeldäckares tak och det finns slovensk mat och dryck i bodar på rad.

Catharina Gripenberg: Irene

Bodil Z 6 kommentarer

På begäran – kan jag säga så? – vill jag idag läsa Catharina Gripenbergs dikt Irene ur mitt häfte från poesifestivalen som gick av stapeln här i Zagreb under helgen som gick.

Irene

Irene,
jag ville bara skriva att jag är på väg.
Bara skriva att nu skulle jag ha kommit.
Bara skriva farväl Irene, för om jag kommit
till dig hade du bestämt allt och jag gjort som du sagt, skjutit grannkon, om du sagt. Jag hade smekt sönder dina katter, skamprånglat ut dina gamla parfymflaskor och spetsar.
Läkarna skulle råda oss att inte inleda ”affärer” med folk. Vilka slags affärer? Skulle inte vi ha kunnat både älska och leva? Om vi inte skulle ha kunnat älska, skulle vi ha kunnat arbeta. Om vi inte skulle ha fått leva, skulle vi i alla fall ha kunnat dö. Skulle vi inte ha fått resa, skulle du ändå ha vetat att det i Brasilien finns fjärilar med silverstoft på vingarna, att södra Ryssland har alléer av vita akacior, och att i Manchuriet gror gräset fett efter den blodiga gödseln.
Eftersom vi skulle ha varit så dåliga på att älska och leva, men bra på att arbeta och dö, skulle vi ha gallrat i skogen, läst tyska pessimister och ätit din mammas torra bröd. Så vi skulle så klart ha blivit sjuka. Och säga: Irene, skriv inte som om du vet allt, ut och röj, vädra ut lungorna och huvudet, i Europa finns sprakande sågverk, vi reser dit.
Irene jag är på väg, jag har noga följt dina instruktioner, skenorna, sprickorna, i huden, huset, stigit av tåget, mutat soldaten att säga var han sett dig, för du går inte att hitta, självklara dimma,
Irene.

I den innersta cirkeln

Bodil Z

Stormarna har lagt sig – fast i Bosnien, Serbien och Slavonien plågas männskorna fortfarande av följderna av de stora översvämningarna – poesifestivalen Brutal är över och sommaren och ett slags stillhet väller in över oss och jag lever på nytt i den innersta cirkeln med Londi:


ja, hon har nytt fästingshalsband

Den här veckan är vi lovade högsommar med upp emot 30 grader. Det blir en omställning från vinter till sommar (för någon vecka sedan slogs den motsatta volten). Stanko säger att han tror att lindarna går i blom nästa vecka. Jag går under träden och letar redan efter lukten, den där allra bästa. Ingenstans luktar de blommande lindarna så gott som här.

Jag lyssnar på Anja Utler

Bodil Z

Anja Utlers läsning igår kväll var precis som den under poesifestivalen Brutals öppningskväll en upplevelse.

Vissa dikter blir mer när de läses – när de läses på rätt sätt. Och jag skulle nog känt mig lite vilsen om jag skulle försökt ta mig in i dessa dikter om Apollons och Marsyas’ kamp på egen hand. Så här lyder titlarna: marsyas, umkreist, beschattet – umklammern, durchtasten – erinnert, säuberlich: scheiden, entwuchert – entströmen, strudelnd – veröden. (I mitt häfte här har jag dem både i kroatisk och engelsk översättning – jag tänker inte översätta något till svenska, inte nu i alla fall.)

Först fick vi en inledning, som jag minns så här: Apollon och Marsyas skulle tävla med varandra med sina instrument och Apollon hade föreslagit/lurat Marsyas att de skulle spela på bakvända instrument. Apollons lyra gick att spela på också som vänd, men Marsyas flöjt? Skulle han dra luften inåt? Apollon vann och hudflängde sedan Marsyas, det var priset – varför vet jag inte. För att människan är grym och därför också låter sina gudar vara det? Detta hör så vitt jag förstått till den grekiska mytologin, jag tänker inte undersöka det. Inte nu.

Vad gör Anja Utler med detta stoff i sin dikt? Det blir väldigt fysiskt och när hon läser gnisslar och väser det och jag får en känsla av att någon borrar sig in i ett träds inre och sliter isär det fiber för fiber och varje fiber har sitt eget smärtsamma ljud.

Jag läser lite ur beschattet – umklammern:

so: tasten, die finger, sie wollen: durchschlingen die Borke sie
knirscht an den nägeln sie: bricht wie zum: licht hin gelockert
– [kch] – rissig, der rinde zu, drunter das blinde – [ssh] –
sprießende holz quillt vertieft noch – im stillen – den dunkelnden kern

Jag ser vita – trots att det står ”dunkelnden” – spröda basttrådar, fibrer och hör om och om deras kvidande, gnisslande bristande. Ljudet självt blir vitt och jag känner det i käkarna och mot tänderna.

Några rader av Catharina Gripenberg

Bodil Z 4 kommentarer

Poesifestivalen Brutal fortsätter här i Zagreb och jag befinner mig i det där läget när platsen för berättande är upptagen av händelser. Så nu sliter jag ”brutalt” ut en bit ur en dikt av den finlandssvenska poeten Catharina Gripenberg. Dikten heter Svågrarna och resan till fyren (jag har svårt att tänka mig en mer finlandssvensk titel, men det kan bero på okunskap). Och så här såg poeten ut i ett av läsögonblicken:

Var gång mina svågrar förälskade sig i min syster
måste de ut och få frisk luft.
”Ta landsvägsbussen till fyren” beordrade mina föräldrar.
Vi gick den sista biten och tänkte på när vi var små
och oförälskade. Hur vi satt i köket med halsdukarna kvar
och med håret som gräset på blåsiga öar.

Jag tycker så mycket om vinden och landskapet i de här raderna. Och den sista raden ”med håret som gräset på blåsiga öar” ska jag lägga undan i minnet.