Blogg

Brutal – internationell poesifestival

Igår var det bara de djärvaste som vågade sig till öppnadet av den internationella poesifestivalen brutal på Kino Grić (ja, där igen!) här i Zagreb, men bland dessa var Soraia, Nuno, Mario och jag. På Zagrebs gator blåste det med orkanstyrka och regnet for ilsket och iskallt på tvären genom luften. (Det lär ha haglat i Slavonien.)


mesig bild från orkanen

Vi lyssnade på fem poeter: Catharina Gripenberg (Finland). Filipa Leal (Portugal), Anja Utler (Tyskland), Kira Wuck (Nderländerna) och Tomislav Zajec (Kroatien). Lite av ”rotskäl” visar jag nu bilder på poeterna från Finland och Tyskland tillsammans med henne som läste de kroatiska översättningarna (har tyvärr inte hennes namn):


Catharina Gripenberg


Anja Utler

Texter kommer senare, jag ligger i uppförsbacke och hinner inte riktigt med, men festivalen fortsätter.

Inne i detta mörkerflimmer finns vi som lyssnade denna kväll:

Babylon Café

Babylon Café. Det blev ganska babyloniskt där nere i källaren under Kino Grić igår kväll. Vid de olika borden talades det portugisiska, italienska, engelska, ungerska och kroatiska och kanske lite kinesiska. Ryskan och och svenskan låg lågt och jag hade med avsikt ingen svensk flagga med mig för jag hoppades få prata lite kroatiska under den fantastiska Majas ledning. Det fick jag också, men det rann ut i sanden ganska fort för vid bordet med den slovakiska flaggan satt efter en stund en japanska (Hazuki), en slovak (Peter, det är han som tog bilden innan alla satte sig), en engelsk globetrotter, en kroatiska (Maja) och jag och då blev det till sist mest engelska. Flera av oss drack ett gott montenegrinskt öl och vi pratade om snus och rökförbud (röken tätnade efter ett tag), om det albanska språket och klimatets inverkan på oss människor. Och annat förstås – jag kan ju inte berätta allt.

Nästa gång ska jag ha svensk flagga på bordet, lovar. Och jag ska säga till i förväg. I alla fall blir det om ungefär en månad.

Villa

På mina promenader är nog, näst Londi, de vanligaste följeslagarna inbillningen och synvillan, två ganska oberäkneliga systrar.

Inte sällan segar Londi och jag oss fram längs den långa enformiga Heinzelova upp mot Pet Centar för att köpa olika typer av dietfoder åt Londi eller fästingshalsband eller vad det nu är som behövs. Det finns inte mycket att se utmed gatan så ibland glor jag sinnesfrånvarande på reklamskyltarna. De byts förresten inte ut alls lika ofta som jag tror de gör i Sverige. Så jag tittar på samma kropp eller landskap eller bil i månader. Under en obestämd tid har jag tittat på något som jag trodde var ett stort köttstycke med en kryddbård upptill – eller möjligen en vackert skiktad paté – på en gnistrande blå duk.

I förrgår läste jag första gången texten på den här skylten. Sanjate o savršenom odmoru? står det. Drömmer ni om en perfekt semester? Vad? Jag fick inte ihop detta med köttstycket, som jag egentligen alltid hade tyckt såg gott ut, om än något extravagant och kanske överdrivet stort. Ibland hade jag till och med blivit lite hungrig, när jag tittade på det och jag hade funderat lite över hur det kunde smaka. Men nu ”tvingades” jag plötsligt att titta på ett sätt som kunde passa till texten och vips var duken havet och den ljusgråa lilla obegripligheten en sandstrand och köttstycket med kryddbården en hög kust med lite skog överst.

Fast jag undrar ändå fortfarande lite över hur det där köttet kan ha smakat. Intressant konsistens, verkade det som…

Det nakna ögat – några citat

Jag läser Yoko Tawada igen, den här gången i svensk översättning, så Das nackte Auge heter Det nakna ögat. Boken både liknar och inte liknar hennes tidigare böcker. Utifrånblicken finns där och Asien i Europa, den ensamma eller kanske snarare enskilda kvinnan, men nu är hon från Vietnam och inte från Japan och på något vis ser vi också henne utifrån. Fast jag har inte kommit så långt att jag egentligen kan säga något riktigt om helheten. Språket talar vackert och glasklart också om obegripligheter. Kanske är blicken också en röntgenblick ibland – man åker liksom igenom företeelsernas ytor även om nästan allt förblir mycket konkret.

Jag vill bjuda på några citat som jag valt ut med viss noggrannhet:

Kanske håller vi alla på att förvandla oss till möbler för att göra allt mer uthärdligt.

°v°

När man städar ser man vad de flesta människor konsumerar och slänger. På så sätt får man en överblick över nationalekonomin. Man borde alltid börja sin karriär som städerska.

°v°

Efter ceremonin kommer hon inte längre vara forskare, utan vampyr. Tycker hon karriärbytet är svårt?

°v°

Om en naturvetare en dag skulle bli labbråtta skulle hon genast begå självmord. Jag skulle fortsätta leva som råtta tills människorna dödade mig.

°v°

Flickans ansikte har redan något värdigt över sig, trots att hon är så ung att man förmodligen ännu kan se spår av blöjknutar på hennes hud.

°v°

Översättningen är gjord av Sofia Stenström och förlaget är Sadura.

Javor – om lönnen och annat

Det var kväll och vinden ryckte i de kvarlämnade parasollerna vid baren utanför Tvornica Kulture (tvornica=fabrik). Vi satt där med varsin öl i plastmugg, Draženka, Predi och jag och väntade på Rachid Taha och hans band. Det var varmt och luften var elektriskt laddad. Plötsligt blåste det upp och de stora lönnarna runt oss började bete sig märkligt. ”Javor” heter lönnen här. Javor öppnade sina lönngömmor och ruskade hårt på sina grenar och vi fick lönngrus i ögonen och strax började vi prata om att vi var rödögda, fastän det var alldeles för mörkt för att se det. Någon minut senare fick vi hostattack på hostattack och började säga saker om en allergi som ingen av oss tidigare vetat om. Och så var vi alla tre allergiska mot lönnarnas underliga insmygande partiklar. Vi hade dem inte bara i ögonen utan i näsan, i halsen, i håret, innanför kläderna. Jag fick in lite grus i hjärnan också, tror jag, och jag började svindla iväg efter alla de olika namnen som lönnen har på europeiska språk (och nu menar jag indoeuropeiska språk för att det heter något annat på till exempel ungerska är inget att berätta). Man har visst inte alls kunnat enas om lönnen, trots dess tydliga löv och mäktiga gestalt. Varje språk ville säga något annat för det här trädet. Titta här: Ahorn (tyska), javor (kroatiska), acero (italienska), klon (polska), maple (engelska), érable (franska), esdoorn (nederländska) och lönn (svenska). ”Javor” klär nog trädet bäst, nästan lika bra som löven. Men nu tittar vi ut ur vårt europeiska lönnträd och skrapar kornen från javor ur öronen. Lyssna:

Rachid Taha

När jag några timmar senare kom hem efter att jag tagit mig igenom störtskurarna lite med sista spårvagnen, lite med ett trasigt paraply fladdrande över huvudet, slog jag upp ”lönn” hos Hellqvist. Jag fastnade för den här raden: ”Ett annat urgammalt namn på lönnen företrädes av lat. acer, grek. akastos, ty. ahorn.” Mitt i alltsammans stack ordet ”träd” på ett utmanande sätt ut som en gren ur ”företrädes”. Och ”urgammalt” tycker jag alltid om.