Igår kväll när Londi och jag släntrade hemåt längs Hvarska rullade månen upp mellan husen. Den såg ut som om den klättrade och studsade. Nej, den är inte full, sa kalendern, än har den lite tid att fylla sig med och bli rundare. Och jag tänkte på detta att det finns särskilda sagor om just februarimånen, som ju balanserar på ett helt eget sätt i världsrymden.
Ute blåser minsann ingen sommarvind och inte gal någon gök ”i högan lind”. Nej, bistert är det och ny slasksnö ska dänga på. Londi är hemmahund och vilar bland sina kuddar. Vet inte om hon just läst något om det sagolika Roč i Istrien, där hon ju faktiskt har varit, eller någon sida i romanen Der Hals der Giraffe.
Vi väntar på bättre tider, tror jag bestämt.
Solen kommer och går och jag vill att den äntligen ska slå sig ner här igen. Igår när jag var i stan gick jag längs Gajeva bara för solskenets skull. Jag hade inget ärende där, men gatans ena trottoar var täckt med solljus. En solväg löpte ända upp mot Medvednica, såg det ut som, och jag följde den. Och himlen var så blå.
När jag gick förbi armeniska konsulatet for en sydlig fläkt genom mitt sinne. Armenien, Armenien, tänkte jag, dit…
Ibland undrar jag om jag fortfarande är germanist eller om jag kanske helt lagt germanistiken bakom mig. Och tänker jag mig det som en akademisk identitet, så lutar det väl åt detta senare håll, men samtidigt är det klart att den tyskspråkiga litteraturen och djuprotandet i den fortfarande är bland det mest lockande jag kan tänka mig. Ett drömland.
Just nu verkar en ”germanistisk ande” jaga mig och det i ständigt nya gestalter. Några exempel från den senaste tiden: en banattysk poet vill skicka mig sin senaste diktsamling och ”fundera över” en översättning, en nykommen österrikisk kollega vill vrida på ett spännande litterärt ämne tillsammans med mig, en väninna skriver ett större arbete om Buddenbrooks och jag är inbjuden att fundera med henne. Och härom dagen landade Wenn die Wahrnehmung kippt, en analys av Kafkas Die Verwandlung här som en gåva från författaren, Helena Rödholm Siegrist. Baksidestexten börjar så här:
Erscheinen Kippbilder, die sich je nach Sichtweise verändern, als Subtext in Franz Kafkas ”Die Verwandlung” und bringen so die Wahrnehmen des Lesers ins Wanken? Ist der Text nicht selbst ein Kippbild, das Allusionen transformiert und verschiedene Deutungen und Stimmen miteinander in Dialog treten lässt?
Klassiskt exempel på ”Kippbild” (har inget bra svenskt ord):
Och alldeles nyss fick jag ett mail från en ung schweizare som lät mig veta att han kommer att använda den narratologiska modell jag har ställt upp i min avhandling. Han vill låta den bilda utgångspunkt för en analys av en kinesisk roman.
Nej, jag ser inte detta som något tecken eller något magiskt, men kanske som att det inte går att springa ifrån sig själv helt och hållet. Vissa djupare spår blir då och då tydligare på nytt. Eller går det att få in den här idén med ”Kippbild” här också? Det är onekligen ett bra ord, så ”djupkonkret”.
I förrgår tog jag en bild på Londi i solskenet. Efteråt tittade jag på bilden.
Skulle jag beskära den, ta bort en del fult eller ointressant? Bara ha kvar Londi? Nej, tänkte jag till sist, Londi kommer bäst till sin rätt, om hon får ha allt detta andra omkring sig. Hon avtecknar sig som speciell mot omvärlden och den rosa husväggen verkar faktiskt kasta in lite rödton i hennes päls. Och skuggan ligger bra i gräset. Och man anar något om vart hon kan vara på väg.