Blogg

Under helgen som gick hade jag besök från Trieste. Alessandra, min bästa väninna därifrån, var här och vi var ansträngningslöst ”överallt” burna av solljuset och milda vindar. Zagreb log sitt vackraste leende och gjorde tveklöst ”bella figura”.

På söndagen tog vi spårvagnen söderut över bron till Hrelić och gick några varv i hettan och vimlet där. Det är alltid hetast just på Hrelić, för det finns nästan ingen skugga. Vi blev svettiga och lite småtrötta och satte oss en stund i en bar. Då kom Ale att tänka på att jag pekat ut moskén – džamija – för henne på ditvägen strax före bron. Den skulle jag vilja se, sa hon, och tillfogade något om sina albanska rötter på fädernet. I Trieste har nästan alla någon sådan här väldigt lång rot. Så vi bröt upp och följde Sava längs nasip fram till bron och korsade floden till fots och stannade då och då och tittade ner i det grönaktiga vattnet. Sedan gick vi ett stycke längs Ulica grada Chicaga och funderade om stämningen kanske var lite amerikansk där. Nej, det var den nog inte. Ganska snart såg vi minareten och sedan hela moskén.

Vi gick fram och kände på de tre portarna till själva gudstjänstlokalen, men de var låsta. Då föreslog jag att vi skulle försöka ta oss in genom de mer profana dörrarna – topp, sa Ale och så gick vi förbi springbrunnen och in genom en vanlig dörr. När vi kom in och tittade åt höger såg vi att det var öppet in till själva moskén, så vi stegade iväg i den riktningen. Men nej, stopp! Några äldre män ropade åt oss att stanna. Vi vände och gick mot dem och när vi kom nära, frågade jag om vi fick titta in. Strängheten vek från ansiktena, särskilt från det ena och detta ansiktes bärare tog ner två slöjor från en hylla och räckte Ale en röd och mig en blå. Vi draperade oss lite fumligt med dem och mannen vinkade till oss att följa honom. Först kom vi till en hylla där han bad oss att ställa våra skor, så vi tog av oss skorna och ställde dem på sina platser. Och så tassade vi in i själva gudstjänstrummet. Vi befann oss enligt vår guide i männens avdelning och jag såg en ung man ligga på knä bakom en pelare. Då och då blixtrade hans mobil till i halvmörkret.

Vår guide sa något om att ta bilder och eftersom jag var mer inställd på förbud än på tillåtelse, så missförstod jag honom först, men se, det var tillåtet att fotografera. Med ett fryntligt leende frågade han efter en stund om vi ville att han skulle ta någon bild på oss. Vi sa ja och så fick vi ställa oss på olika ställen som han föreslog. Vår guide pekade ut kvinnornas läktare för oss, men vi gick inte upp dit, kanske fick han inte och Ale och jag tyckte att vi hade sett nog. När vi sedan kommit ur slöjorna och fått på oss skorna igen skakade vi hand med vår guide och tackade för visningen. Men han hade mer att visa upp. Vill ni inte se biblioteket? Jo, tack. Och så gick vi dit. Vill ni se museet? Ja, gärna.

I det mycket lilla museet fanns detaljer från den gamla moskén som nu är konstmuseum. Först vid moskérestaurangen skildes vi från vår ciceron. Vi gick in i den ljusa luftiga lokalen och slog oss ner någonstans i mitten. Från en högtalare i taket hördes ett svagt mässande, som gång på gång överröstades av sparvarna som satt och kvittrade under taket. Det var öppet åt två håll ut mot trädgården och genom fönstren såg man blommande fruktträd. Jag beställde sarma och Ale tog ćevapi. Vi drack vatten och sedan bosniskt (turkiskt) kaffe. Efterrätterna såg lockande ut, men ingen av oss hade plats för det. Drugi put. tänkte jag. En annan gång.

sarma

Igår under den sommarvarma nästan heta eftermiddagen strök Londi och jag förbi hörnet med mitt favoritkörsbärsträd. Jag vet inte hur många körsbär jag har ätit där genom åren eller snarare genom junimånaderna. Många. Jag tror man kallar dem višnja, de är sura på det där goda sättet. Ibland tänker jag att det är klarbär, men det är kanske fel.

Trädet var skummande vitt och nästan alla blommorna verkade ha slagit ut på en gång. Alla ropade: Nu! Och jag tänkte att ja, nu, för sedan kommer några att saknas. Jag gick fram och tillbaka under trädet och letade efter kameravinklar. Jag ställde mig på knä och vred mig hit och dit i kamp för att återge blomsterhavet. Ett halvt kvarter bort såg jag med getögat att min granne ”som blivit galen under kriget” stod och iakttog mina förehavanden som något eventuellt suspekt. Då kom som en kontrast till detta en av mina ”hundvänner” förbi med ett soligt leende och önskade mig lycka till. Londi och Tara luktade på varandra och hälsade. Och jag tog den här bilden och tänkte något vagt om att ”det är så här det ser ut”.

Lite suddig bild av HNK, Hrvatsko narodno kazalište (Kroatiska nationalteatern), men jag vill inte fixa till eller byta bild, för så här såg det ut på förkvällen från Hemingway, där vi satt, eftersom Kavkaz var stängt för renovering.

Halv två igår eftermiddag ramlade försommaren in och sedan fanns det ingen hejd. Den rullade fram timme efter timme och så satt vi till sist där mot solväggen utanför Hemingway med vitt vin i höga glas och log åt tillvaron, trots de hinder som vi nyss snubblat över, var och en på sitt sätt.

PS Den här helgen blir nog fullproppad, så pausträdet kanske måste vila lite.

Före jul var han Mandarinmannen. Efter jul eller nyår förvandlade han sig till Clementinmannen, men platsen och tiden för försäljningen av de gyllene frukterna var hela tiden desamma: Folnegovićeva och lördagar. Under någon månad gick Londi och jag troget dit varje gång han kom med sin bil från Södern och vi hämtade ett trekilosnät och bar hem det. Ja, Londi var väl inte så intresserad. Citrusfrukter är utanför hennes matområde och det är det faktiskt inte mycket annat som är det. Men hon tyckte om själva mötet, försäljningsögonblicket och hälsandet.

Februari och mars gick utan inköp av det här slaget och jag tänkte att säsongen var över för ett bra tag och gick inte mer den där svängen längs Folnegovićeva. Att köra upp en bil full med frukt en gång varje vecka ända från Makarska eller ännu längre söderifrån är väl inte så lätt under de här regniga och halkiga månaderna, funderade jag vidare. Men igår såg jag honom igen. Fel dag – onsdag, fel plats – Hvarska. Allt var fel utom han, där han stod tunn och svartögd under den tjocka gråa kalufsen. Vi hälsade redan på avstånd och när jag kom fram frågade jag vad han hade i bilen. Naranče, sa han och pekade stolt över ett hav av apelsiner i tunna nät i bagageutrymmet. Tre kilo i varje, som vanligt. Han var på gott humör och öppnade en apelsin och lät mig smaka. Ja, saftig och underbart god. Jag köpte ett nät för 20 kuna. Under tiden hade folk börjat strömma till och Londi hälsade på så många hon kunde och skrämde väl någon. Jag sa doviđenja och vi gick gatan fram de få stegen hem med guldet från Apelsinmannen.

När man öppnar en av dem luktar det apelsin i hela rummet, ja, doften stiger till och med in nästa rum. Nu vet jag att man kan berusa sig med apelsiner.