Igår under den sommarvarma nästan heta eftermiddagen strök Londi och jag förbi hörnet med mitt favoritkörsbärsträd. Jag vet inte hur många körsbär jag har ätit där genom åren eller snarare genom junimånaderna. Många. Jag tror man kallar dem višnja, de är sura på det där goda sättet. Ibland tänker jag att det är klarbär, men det är kanske fel.
Trädet var skummande vitt och nästan alla blommorna verkade ha slagit ut på en gång. Alla ropade: Nu! Och jag tänkte att ja, nu, för sedan kommer några att saknas. Jag gick fram och tillbaka under trädet och letade efter kameravinklar. Jag ställde mig på knä och vred mig hit och dit i kamp för att återge blomsterhavet. Ett halvt kvarter bort såg jag med getögat att min granne ”som blivit galen under kriget” stod och iakttog mina förehavanden som något eventuellt suspekt. Då kom som en kontrast till detta en av mina ”hundvänner” förbi med ett soligt leende och önskade mig lycka till. Londi och Tara luktade på varandra och hälsade. Och jag tog den här bilden och tänkte något vagt om att ”det är så här det ser ut”.