Jag har alltid älskat språk och då särskilt olikheterna mellan språken och jag har ända från barndomen längtat efter att få lära mig många och genom åren har jag i någon mån lärt mig några i alla fall. Samtidigt har jag hela tiden varit bra på att leva med att inte förstå det ena eller andra språket. Jag har gärna betraktat språk utifrån och lyssnat på deras klanger med glädje också eller kanske särskilt när jag inte förstod betydelserna. Hur många gånger har jag inte varit poesiläsningar på litauiska, ukrainska, rumänska eller på andra för mig främmande språk? Och nu har jag lyckats leva här i Kroatien i mer än fyra och ett halvt år utan att egentligen tränga igenom språkvallen. Varför jag inte nått längre beror på en serie omständigheter: Jag klarar mig bra på andra språk (svenska, italienska, engelska, tyska), jag lär mig långsammare i den här åldern än i tidigare, jag arbetar mycket och har många nöjen och hinner inte ägna mig åt riktigt ordnade studier i kroatiska… Och kanske viktigast: Jag har väldigt lätt för att inte förstå i den betydelsen att jag inte plågas alls av att inte förstå vad människor omkring mig säger, ofta tycker jag om det, ja, ibland kan jag till och med önska att jag inte förstod så mycket som jag ändå gör. Och ibland händer mig detta märkliga att jag faktiskt inte märker att jag inte förstår. Allt flyter på så bra utan att jag förstår.
För det är ju så att vi aldrig kommer att förstå varför vi är här och vad detta liv ska vara, så varför skulle det vara svårt att uthärda att inte förstå vad människorna omkring oss säger – med kanske vackra starka ord som ”okrutan”, ”kamen” eller ”zašto”?
Och, för att riva upp alltsammans igen, måste jag ändå säga något om den oerhörda lyckan i ett tränga in i ett nytt språk, som jag nu plötsligt gör: Ofattbart! Obeskrivligt! Och ju långsammare och trassligare vägen är, desto längre varar denna makalösa lycka!
