Blogg

Om att förstå eller inte

Jag har alltid älskat språk och då särskilt olikheterna mellan språken och jag har ända från barndomen längtat efter att få lära mig många och genom åren har jag i någon mån lärt mig några i alla fall. Samtidigt har jag hela tiden varit bra på att leva med att inte förstå det ena eller andra språket. Jag har gärna betraktat språk utifrån och lyssnat på deras klanger med glädje också eller kanske särskilt när jag inte förstod betydelserna. Hur många gånger har jag inte varit poesiläsningar på litauiska, ukrainska, rumänska eller på andra för mig främmande språk? Och nu har jag lyckats leva här i Kroatien i mer än fyra och ett halvt år utan att egentligen tränga igenom språkvallen. Varför jag inte nått längre beror på en serie omständigheter: Jag klarar mig bra på andra språk (svenska, italienska, engelska, tyska), jag lär mig långsammare i den här åldern än i tidigare, jag arbetar mycket och har många nöjen och hinner inte ägna mig åt riktigt ordnade studier i kroatiska… Och kanske viktigast: Jag har väldigt lätt för att inte förstå i den betydelsen att jag inte plågas alls av att inte förstå vad människor omkring mig säger, ofta tycker jag om det, ja, ibland kan jag till och med önska att jag inte förstod så mycket som jag ändå gör. Och ibland händer mig detta märkliga att jag faktiskt inte märker att jag inte förstår. Allt flyter på så bra utan att jag förstår.

För det är ju så att vi aldrig kommer att förstå varför vi är här och vad detta liv ska vara, så varför skulle det vara svårt att uthärda att inte förstå vad människorna omkring oss säger – med kanske vackra starka ord som ”okrutan”, ”kamen” eller ”zašto”?

Och, för att riva upp alltsammans igen, måste jag ändå säga något om den oerhörda lyckan i ett tränga in i ett nytt språk, som jag nu plötsligt gör: Ofattbart! Obeskrivligt! Och ju långsammare och trassligare vägen är, desto längre varar denna makalösa lycka!

Något om min TV, fast kanske mer om mig

Jag tänker ibland på de vardagliga tingens makt att fylla tiden eller tömma den. När jag bodde i Vänersborg – det gjorde jag rätt länge – tittade jag nästan aldrig på TV, men andra i familjen gjorde det. Jag tittade egentligen bara på två saker, tyska nyheter till morgongympan (sju minuter – en idealtid för både nyheter och gympa) och lite tjeckiska nyheter med min dåvarande man. Nej, jag förstod inte mycket men tyckte om språkets ljud, har alltid varit bra på att inte förstå. Här i Zagreb har jag en TV, alltså en möbel som heter TV. Under det första halvåret fungerade den, fast jag tittade nästan aldrig. Sedan byttes det system (nej, inga detaljer!) och den gick inte att få igång mer, fast jag märkte det knappt. Men jag tröttnade på att se möbelns stora blanka ansikte, så jag hängde ett skynke över det, ett skynke med elefanter och små spegelskärvor som jag köpte av en indier på en marknad vid jul 2011 (räknar jag rätt?) på det där torget i Bologna, som jag inte kommer på namnet på nu. Det ligger lite upphöjt, kanske någon vet?

bild-9 kopia

Och så gick tiden och med några längre mellanrum tvättade jag skynket, hängde upp det igen och tittade lite på elefanterna och fingrade lite på speglarna. Men nu har jag sedan en tid en önskan att titta på TV, så jag ”förhandlar” med min hyresvärd, som är både lat och elegant undanglidande. Han vill alltid göra allting ”nästa gång” hellre än just nu. Och jag överraskar mig själv – eller kanske inte? – med att bry mig så lite om vad jag bryr mig om. Jag tänker också ”jaja, nästa gång” lite vagt blandat med något om att det vore bra för min kroatiska, som i dessa dagar håller på att väckas till liv, om jag kunde titta lite på kroatiska nyheter till exempel, gärna samma sak om och om igen, det är ju en väg in. Så jag ”mediterar” över skynket, pratar med Baldo, lyssnar lite tankspritt på hans svävande svar och funderar vagt över hur det kan tänkas bli…

Giorno di pioggia

Imorse vaknade jag av att regnet trummade mot rutan och när jag steg upp, tassade genom ”tomrummet” och kikade mellan persiennens lameller i balkongrummet såg jag att världen blivit grå. Jag tänkte hastigt, tacksamt på vad bra det var att Londi och jag hade varit hos veterinären för den vårliga vaccineringen dagen innan. Tur! Sedan vreds tanken åt ett annat håll, minnets. Jag såg Sandro och mig gå nerför trapporna på Via de Raimondi 10 med dunkla ansiktsuttryck. Ute regnade det sedan timmar och vi hade just med lustfylld olust lyssnat på Francesco de Gregoris Giorno di pioggia. Ordlöst gick vi med snabba steg bort mot Piazza del Mercato. Lite nerstänkta nådde vi fram till arkaderna – i portici – som ramar in torget. Och där började vi gå runt. Vi hade så där urtråkigt som bara mycket unga människor kan tillåta sig att ha. Om jag ska vara ärligt, så var Sandro bättre på att ha tråkigt än jag, det vill säga han kunde ha tråkigare. Då och då såg vi kort på varandra från sidan och båda hoppades vi att hos den andra finna något som kunde ta oss ur dödläget. Jag minns inte längre hur det slutade, men jag vet att den där dagen sitter hårt inspikad i mitt minne. Ibland räcker det med att jag hör regnet mot rutan för att den korta gråsuddiga filmen ska börja löpa i mitt huvud. Och när filmen är slut tänker jag alltid lite på Sandro, på hur brant hans väg stupade och på hur heroinet till sist tog hans liv. Kanske berodde det på att han kunde få så tråkigt. Och jag tänker på att jag fortfarande har saker kvar att säga honom.

Om ärekränkning

Nu är vi framme vid landskapslagarna i översiktskursen i svensk litteratur här igen och även om jag läst avsnittet Om ärekränkning många gånger, så hajade jag till när jag igår läste stycket på nytt.

Om ärekränkning

Ger man okvädningsord åt man: ”Du är ej mans make och ej man i bröstet.” ”Jag är man som du.” De skola mötas vid tre vägars möte. Kommer den, som ord har gett, och den kommer ej, som ord har fått, då må han vara, som han blivit kallad. Han är ej edberättigad och ej vittnesgill, varken för man eller kvinna. Kommer den, som ord har fått, men icke den, som ord har givit, då ropar han niding tre gånger och gör märke på marken. Då vare denne så mycket sämre, som han sade det, som han icke tordes stå för. Nu mötas de båda med fulla vapen. Faller den, som ord har fått, för honom bötes halv mansbot. Faller den som ord har givit; ordförbrytelse är värst, tungan är huvudbane; han ligge ogill.

(ur Äldre Västgötalagen)

Förr – för ska vi säga trettio-fyrtio år sedan – tedde sig nog tänkesättet här avlägset och bortlagt, men nu verkar det från år till år krypa allt närmare inpå oss igen. Att lägga stor vikt vid att inte bli kränkt får allt större spridning. Och ”heder” och ”ära” brer ut sig som något som har relevans på den samtida spelplatsen där människor möts. Å andra sidan komplicerar väl själva förolämpningen här saken något. Det är helt klart att den i sig intimt hör ihop med det uråldriga i ”kränkning” och ”ära”, men att formulera en förolämning med orden ”Du är ej mans make och ej man i bröstet” går väl inte i dagens Sverige? – för jag försöker alltså tala om Sverige här. Lasset stjälper eller tiderna krockar.

”Tungan är huvudbane” är naturligtvis ett tänkvärt uttryck. Låt oss meditera över det en stund. (Tystnad.)

Sedan måste jag erkänna att både platsen ”vid tre vägars möte” och den här sekvensen: ” då ropar han niding tre gånger och gör märke på marken” har en inte obetydligt dragningskraft på mig. Ett magiskt moment som ropar in reptilhjärnan på scenen. Eller ser embryot till konsten och poesin ut så här?

Vi svävade på det moln som heter Balkanvår

Igår rådde det en euforisk stämning på många ställen i stan. Försommarvädret låg så perfekt i luften att människor bara föll i glädje. Christine och jag gick till Dolac till den lilla fiskbaren i hörnet vid fiskmarknaden. Kan förresten säga detta ganska bra på kroatiska: Jučer smo bile na Dolcu a jele smo ribu u restoranu na uglu u blizini ribarnice. (Ingår i Lanas kurs på Krivi put. Allt jag vill ingår.) Servitriserna sprang uppsluppet runt borden och upp- och nerför trapporna och småskrattade och skojade med gästerna. Vi åt lignje na žaru (grillad bläckfisk) med blitva. Jag äter alltid det när jag är där för det är bäst, tro mig. Vi åt och drack och pratade och skrattade och svävade på det moln som heter Balkanvår. Vi är så goda vänner! Vår vänskap firar hela tiden nya triumfer! När vi ätit färdigt och skämtat oss ut ur fiskbaren styrde vi våra steg upp mot Opatovina

bild-9

och där slog vi oss ner under ett Pan-parasoll vid Carpe diem och plockade sedan dagen in på skinnet och drack vitt vin av ett enkelt slag, som verkade bättre i solen bland de leende människorna än det kanske var objektivt sett, fast egentligen kan jag bara skratta åt objektivitet. Och plötsligt var det nästan kväll. Förvånade tittade vi på klockan och så samlade vi ihop oss och rann ner för gatan och så tvärs över Dolac – som just vaskades av efter marknaden – nerför trapporna och fram till Jelačić-torget, där vi hoppade på våra respektive spårvagnar och svisch iväg, jag neråt och Christine uppåt. Život je lijep! La vita è bella!