Imorse vaknade jag av att regnet trummade mot rutan och när jag steg upp, tassade genom ”tomrummet” och kikade mellan persiennens lameller i balkongrummet såg jag att världen blivit grå. Jag tänkte hastigt, tacksamt på vad bra det var att Londi och jag hade varit hos veterinären för den vårliga vaccineringen dagen innan. Tur! Sedan vreds tanken åt ett annat håll, minnets. Jag såg Sandro och mig gå nerför trapporna på Via de Raimondi 10 med dunkla ansiktsuttryck. Ute regnade det sedan timmar och vi hade just med lustfylld olust lyssnat på Francesco de Gregoris Giorno di pioggia. Ordlöst gick vi med snabba steg bort mot Piazza del Mercato. Lite nerstänkta nådde vi fram till arkaderna – i portici – som ramar in torget. Och där började vi gå runt. Vi hade så där urtråkigt som bara mycket unga människor kan tillåta sig att ha. Om jag ska vara ärligt, så var Sandro bättre på att ha tråkigt än jag, det vill säga han kunde ha tråkigare. Då och då såg vi kort på varandra från sidan och båda hoppades vi att hos den andra finna något som kunde ta oss ur dödläget. Jag minns inte längre hur det slutade, men jag vet att den där dagen sitter hårt inspikad i mitt minne. Ibland räcker det med att jag hör regnet mot rutan för att den korta gråsuddiga filmen ska börja löpa i mitt huvud. Och när filmen är slut tänker jag alltid lite på Sandro, på hur brant hans väg stupade och på hur heroinet till sist tog hans liv. Kanske berodde det på att han kunde få så tråkigt. Och jag tänker på att jag fortfarande har saker kvar att säga honom.