Något om min TV, fast kanske mer om mig

Jag tänker ibland på de vardagliga tingens makt att fylla tiden eller tömma den. När jag bodde i Vänersborg – det gjorde jag rätt länge – tittade jag nästan aldrig på TV, men andra i familjen gjorde det. Jag tittade egentligen bara på två saker, tyska nyheter till morgongympan (sju minuter – en idealtid för både nyheter och gympa) och lite tjeckiska nyheter med min dåvarande man. Nej, jag förstod inte mycket men tyckte om språkets ljud, har alltid varit bra på att inte förstå. Här i Zagreb har jag en TV, alltså en möbel som heter TV. Under det första halvåret fungerade den, fast jag tittade nästan aldrig. Sedan byttes det system (nej, inga detaljer!) och den gick inte att få igång mer, fast jag märkte det knappt. Men jag tröttnade på att se möbelns stora blanka ansikte, så jag hängde ett skynke över det, ett skynke med elefanter och små spegelskärvor som jag köpte av en indier på en marknad vid jul 2011 (räknar jag rätt?) på det där torget i Bologna, som jag inte kommer på namnet på nu. Det ligger lite upphöjt, kanske någon vet?

bild-9 kopia

Och så gick tiden och med några längre mellanrum tvättade jag skynket, hängde upp det igen och tittade lite på elefanterna och fingrade lite på speglarna. Men nu har jag sedan en tid en önskan att titta på TV, så jag ”förhandlar” med min hyresvärd, som är både lat och elegant undanglidande. Han vill alltid göra allting ”nästa gång” hellre än just nu. Och jag överraskar mig själv – eller kanske inte? – med att bry mig så lite om vad jag bryr mig om. Jag tänker också ”jaja, nästa gång” lite vagt blandat med något om att det vore bra för min kroatiska, som i dessa dagar håller på att väckas till liv, om jag kunde titta lite på kroatiska nyheter till exempel, gärna samma sak om och om igen, det är ju en väg in. Så jag ”mediterar” över skynket, pratar med Baldo, lyssnar lite tankspritt på hans svävande svar och funderar vagt över hur det kan tänkas bli…

Kommentera