Vi svävade på det moln som heter Balkanvår

Igår rådde det en euforisk stämning på många ställen i stan. Försommarvädret låg så perfekt i luften att människor bara föll i glädje. Christine och jag gick till Dolac till den lilla fiskbaren i hörnet vid fiskmarknaden. Kan förresten säga detta ganska bra på kroatiska: Jučer smo bile na Dolcu a jele smo ribu u restoranu na uglu u blizini ribarnice. (Ingår i Lanas kurs på Krivi put. Allt jag vill ingår.) Servitriserna sprang uppsluppet runt borden och upp- och nerför trapporna och småskrattade och skojade med gästerna. Vi åt lignje na žaru (grillad bläckfisk) med blitva. Jag äter alltid det när jag är där för det är bäst, tro mig. Vi åt och drack och pratade och skrattade och svävade på det moln som heter Balkanvår. Vi är så goda vänner! Vår vänskap firar hela tiden nya triumfer! När vi ätit färdigt och skämtat oss ut ur fiskbaren styrde vi våra steg upp mot Opatovina

och där slog vi oss ner under ett Pan-parasoll vid Carpe diem och plockade sedan dagen in på skinnet och drack vitt vin av ett enkelt slag, som verkade bättre i solen bland de leende människorna än det kanske var objektivt sett, fast egentligen kan jag bara skratta åt objektivitet. Och plötsligt var det nästan kväll. Förvånade tittade vi på klockan och så samlade vi ihop oss och rann ner för gatan och så tvärs över Dolac – som just vaskades av efter marknaden – nerför trapporna och fram till Jelačić-torget, där vi hoppade på våra respektive spårvagnar och svisch iväg, jag neråt och Christine uppåt. Život je lijep! La vita è bella!