Blogg

Nordiska bilder

Sedan en liten tid är jag tillbaka i den balkanska hettan och utanför fönstret surrar cikadorna igen, men jag har varit långt borta uppe i den höga Nord. Solen sken ibland, rätt ofta kanske till och med, men kallt var det. Jag minns att någon förutspådde en öppen passage för vindar från Ishavet till Sverige denna sommar. Jag lyssnade med skräckblandad fascination till denna spådom och ja, den slog in, i alla fall till stor del. Men visst var det vackert däruppe. Och jag vill visa er något av denna skönhet. Först en bild från en ovanligt varm dag vid Eseredssjön i närheten av Ätran, där jag tillsammans med min syster Nilla bevistade en bluegrassfestival. Ja, hon hörde till sångarna på festivalen. Eferåt simmade vi i sjön nedanför festivalplatsen. Hela sjön är kantad av björkar och i en del av vikarna guppar näckrosor på vattenytan. Här ser ni Nilla mitt i sjön:

bild1-31

Och havet i Varberg besökte jag dagligen, kanska med något undantag, någon ruskdag skrämde väl bort mig. Och badade gjorde jag nästan alltid, i Djupa dräkt, Skarpe nord eller Käringhålan. Här ser ni Djupa dräkt en av de vackraste dagarna. Fast jag var på väg till Skarpe nord och tog bara bilden i förbifarten.

bild2-31

Och så levde jag livet i mina föräldrars hus på Höbacken. Det fanns vackra morgnar, när vi kunde äta frukost i trädgården också denna sommar. Inte så många, men de fanns.

bild3-31

The Moon takes up the wondrous tale…

När det för lite sedan var fullmåne tog jag under en nattlig runda med Londi en bild av månen mellan träden. Jag tittade inte på bilden förrän dagen därpå och då fann jag något märkligt. Mellan mig och månen hade en spegling av jordklotet smugit sig in. Landmassorna skiftade mellan grönt och gult eller ljusbrunt och världshavet, det var blått.

886008_1127319973950190_7452334352931143640_o

Och nu när jag ser på bilden igen tänker jag på några rader ur Joseph Addisons (1672-1719) dikt Hymn:

Soon as the evening shades prevail,

The Moon takes up the wondrous tale;

And nightly to the listening Earth

Repeats the story of her birth:

En särskild dag i Dubranec

För några veckor sedan fick jag en födelsedagsinbjudan från Biba som ville fira sin sjuttiosjunde födelsedag i Dubranec, en by som ligger några mil söder om Zagreb. Jag fick veta att jag måste tacka ja, så det gjorde jag. Festen var dagen därpå och vi packade in oss i Draženkas bil, Alex (Federico hade dagen innan återvänt till Bologna), Londi, Predi, Larisa, jag och så bilens förare. Det var en het dag och vägen blev längre än vi hade trott för på några ställen var vi osäkra på riktningen, allt såg likadant ut: små byar med trähus, fält, kullar…Jag fick veta att Biba för något år sedan köpt ett stycke land i Dubranec, ett knaggligt gult fält i en backe, för att det är bra att ha mark. Där skulle festen vara. Jag funderade på skugga och Londi men höll mig lugn. Efter några mindre felkörningar dök skylten med namnet Dubranec upp och Draženka svängde in och uppför en smal brant väg. Var parkerar man? Här. Upp i gräset under några lönnar, tror jag det var. Bilen tömdes på folk och hund, men när vi började rota ut sakerna ur bagageluckan, såg vi att det ena bakdäcket var nästan platt. Villrådiga såg vi oss om, Draženka svor och Predi vräkte ur sig något olämpligt skämt. Två gubbar kom fram bakom en husknut och tittade lite på däcket. Så stod vi där en stund utan att något hände, jag försökte hålla Londi i skuggan. Till sist bröt vi upp och började gå mot Bibas kulle, som ju är Larisas också, eftersom hon är Bibas dotter. När vi kom fram, så visade det sig att festplatsen flyttats till grannens tomt och hus. Vi fick veta något vagt om att denne bosniske granne en gång för kanske ett år sedan sagt till Biba att om hon behövde husets veranda någon gång, så kunde hon använda den. Och nu var grillen, Bibas minimala dockgrill uppställd där och Ivo, hennes son, grillade köttstycke efter köttstycke på den trånga ytan.

bild1-29

Ivos fru, Marija och sonen Franko var också där och hunden Lu. Ja, och Biba förstås. Just när vi kom hoppade Lu rakt in i en back med såsskålar och glasburkar med jag vet inte vad. Krasch! Ingen blev upprörd, skärvorna sopades ihop och backen ställdes åt sidan.

bild2-29

Vi som var gäster fick inte hjälpa till mer än lite. Biba blandade på en skenbart valhänt sätt till en stor sallad, Larisa skar bröd i massor på ett lustigt och oregelbundet sätt. Ivo grillade. Allt gick mycket långsamt och på något vis verkade allting ovidkommande. Londi letade mat och trängde sig då och då fram till grillen. Lu lekte och hoppade. Vi människor satt, gick, pratade, smakade på olika saker och tiden blev till ett slags tidlöshet. Predi och jag tog bilder och flamsade lite kring det.

bild3-29

Plötsligt – efter en lång tid – var allt köttet grillat och vi bänkade oss på verandan och åt sedan massor av kött, lite mindre av annat och så drack vi öl, vin och vatten, mycket vatten. Sedan dök diverse kakor och annat sött upp. Vi åt. Till sist var alla ganska trötta. Vi tittade ut över det böljande landskapet och funderade över värdet i att äga jord. Då och då – förvånansvärt ofta för att vara mitt i ingenstans – dök det upp en bil eller traktor, som skumpade utmed det som vi kallade vägen. Varje gång det kom en bil – det hände väl tre gånger – flög alla upp och undrade oroligt om det kanske var husägaren. Men nej.

Så blev det dags för en promenad till dungen ett stycke upp utmed en stekhet väg. Biba med son och sonfamilj stannade och började lite långsamt att plocka ihop. Vi andra steg ut i hettan och knatade uppför en backe. Däruppe var ”skogen” som visade sig vara full med mygg. Jag vet inte hur många myggbett jag fick och så talades det om fästingar också.

bild4-29
Larisa, Alex och Londi i "skogen"

Lite lätt medtagna tog vi oss sedan tillbaka till huset. Ivo med familj måste tillbaka Zagreb, så de plockade lite omständligt ihop sina saker och Bibas grill kom på sin plats. Och så satte sig Ivo, Marija och Franko i bilen, men först hade man glömt det ena, sedan det andra och sedan måste någon säga något till någon. Tiden och alla rörelser drogs ut och blev långa. Men så till sist vred Ivo i alla fall om nyckeln och den lilla bilen startade och backade uppför en liten knölig väg eller stig. Pang! Eller ”bom” kanske, där satt bilen fast. Alla flåsade till både på verandan, på slänten och i bilen, tänker jag mig. Då fällde Larisa de oförglömliga orden: Så går det när man har för bråttom! Alex och jag tittade på varandra och njöt av detta underbara. Jaja, så går det när man har för bråttom. Men efter lite puttande så kom bilen loss och färden till Zagreb kunde börja. Vi vinkade.

Sedan var det dags för den för ett tag helt bortglömda punkteringen. Draženka och Predi gick åstad uppför en backe, ibland såg vi dem, ibland inte. Sedan halvlåg vi andra på terrassen och lät tiden gå. Och den gick. Och så var de tillbaka och hade fått hjälp av en av de två gubbarna, den som någon sagt aldrig skulle hjälpa till. Det var kanske ingen riktig punktering – allt blev lite svävande. Vi skulle nog komma hem. Ja, och det gjorde vi faktiskt.

Ispit – lite om min kroatiska igen

Igår släppte jag tillfälligt arbetet med studenternas olika uppsatser och ägnade mig åt mina egna studier, ja, om man nu kan kalla det studier. I alla fall åkte jag till Bundek (redan en liten oseriös vink?), la mig i en platandunge och bläddrade upp mina papper med kroatisk grammatik. För hundrade gången bankade jag in formvimlet för pronomen och substantiv och försökte allt emellanåt att omsätta dessa i något slags trevande praktik.

bild1-28

Mellan varven tog jag då och då en simtur i sjön och medan jag simmade lät jag ”moj brat – mog brata – mom bratu – mog brata – (vokativ?) – mom bratu – mojim bratom – moja sestra – moje sestre – mojoj sestri – moju sestru – (vokativ?) – mojoj sestri – mojom sestrom” etc gå genom huvudet. Plivam, jag simmar, tänkte jag också pudelklokt. Vi har varma dagar, så det gäller att hålla huvudet i skuggan. Om några dagar ska skuggtemperaturen nå över 36°…

Så kom kvällen och jag satte mig på spårvagn 3 mot Ljubljanica, steg av vid Studentski centar, korsade Savska och efter något kvarter vek jag in under något grönt in till Krivi Put. Jag var lite tidig och spanade efter ett bord i skuggan, men jag fick nöja mig med ett som jag räknade ut skulle få halvskugga någon halvtimme senare. (Nej, jag kan inte räkna ut sådant, men jag hade rätt ändå.) Halvvigt klängde jag upp på en av de höga pallarna på den sidan av bordet, där man tittar mot ”ölstugan” (jag hittar inte det rätta ordet) och strax därefter fick jag syn på Lana, min superlärare, som svängde in mot stugan för att hämta öl.

bild2-28

Och så började provet med en svävande muntlig del, där jag passade på att lära mig ”znojim se” (jag svettas) och ”oznojila sam se” (jag svettades). Lana ledde förhöret med ett mjukt men fast grepp. Efter en stund var det dags för den skriftliga delen. Första uppgiften var grammatisk, men inte på något stelbent sätt. Jag fick en lucktext om vitez Martin (riddare Martin) och vještica Vilma (häxan Vilma). Båda dessa figurer var kända för mig från tidigare, men nu hade Lana diktat upp en kärlekshistoria mellan dem och i denna fick jag pricka in rätt former och rätt kasus. Här ser ni början av den delen av provet:

bild-29

Sedan fortsatte provet med andra delar. Den sista var en fri del: ”Napiši nešto o sebi!” (Skriv något om dig själv!). Vi skrattade lite åt att hon duar mig och jag sa att det är en ”lijepa tradicija” som vi har. Ja. Och vi drack som vanligt det montenegrinska ölet Nikšićko och till sist gav vi varandra lite presenter och jag fick bland annat ett litet häfte med titeln ”Moj ljetni dnevnik”. Ja, min sommardagbok, så jag har en sommarläxa. Och nästa lektion är i slutet av juli…

Och så skildes vi åt och jag gick mot spårvagnen och när jag sedan skramlade hem i kvällningen lät jag tankarna fara runt lite som de ville i min bikupa till huvud:

Från att under en längre tid ha kunnat avbildas som ett fönster som öppnas och stängs med oregelbundna och oförutsebara mellanrum har mitt förhållande eller tillträde till kroatiskan fått en annan inre bild. Jag ser mig stå invid en hög dörr som är något på glänt. Från rummet där innanför kommer till mig ett gyllene ljus och böljande former. Jag märker att jag med min vilja kan hålla dörren öppen, men dörren är mycket tung och springan är mycket smal. Ett framsteg ja, men ett något tvivelaktigt. Znojim se.

Animafest – Why never?

Årets Animafest här i Zagreb är över sedan länge och den text om detta som jag har ruvat på sedan festivalen blir inte till förrän nu. Under tiden har glömskan hunnit sudda till bilden en hel del, men det ger ju en viss extra frihet, eller hur? Det enda jag såg i år var en kortfilmstävling med sju deltagare. Jag tyckte bäst om det holländska bidraget för dess stora suggestiva svep bakåt genom vår planets historia och det iranska för de underbart vackra bilderna.

bild1-23

Animafest är en internationell festival för tecknad film och jag har genom åren sett många spännande filmer under den här festivalen. Men årets stora händelse för mig blev märkligt nog något annat än själva filmerna. Efter att tävlingsbidragen hade visats fick filmskaparna sätta sig på en rad på scenen för en intervju. Ja.

bild2-23

Jag undrar fortfarande vem mannen som gjorde intervjun eller intervjuerna är. Jag skulle vilja intervjua honom om hans roll och intervjuteknik. I alla fall satt han lätt bakåtlutad och såg gränslöst avslappnad och stöddig ut medan han lät ett flöde av frågor rinna över sina läppar på en hemgjord coolish engelska. Intervjuoffren såg mer och mer spända eller förvirrade eller motsträviga ut. Som till ett lustmord kastade sig ”reportern” (eller vad jag ska kalla honom) över två unga kvinnliga belgiska filmskapare, spände ögonen i den ena av dem sa viktigt: ”Should you really be in this competition?” ”Isn’t it a music video?” De försvarade sig med diverse mer eller mindre tunga argument, men han log bara drygt och fortsatte fartfyllt och belåtet: ”Young people often have animals in their first movies – maybe a cat and bird. But you have many animals!” Den ena tjejen svarade något om ”nocturnal animals”, men ”reportern” lyssnade inte och fortsatte: ”You have a typical style!” Den andra tjejen tittade trotsigt på honom och sa: ”What style?” Han körde vidare: ”Like tattoos…” och så stirrade han på tjejens tatuerade armar.

bild3-23
but you have many animals

Iranskan fick han inget riktigt grepp om, eftersom hon talade genom tolk. Men så kom han loss med holländaren. ”Reportern” hade förstått filmens vandring genom jordens historia på ett alldeles eget sätt och kastade obesvärat ur sig frågan: ”Why Lucy? Why not Otzi – we all know Otzi – but who is Lucy? A housewife?” Holländaren skruvade på sig och man kunde se att han hade svårt att tro sina öron. Han mumlade något och lät blicken glida än hit än dit. ”Reportern” bytte snabbt offer och slängde ut en fråga till japanen: ”You make movies in Tokyo? You have a special style there?” Japanen svarade något artigt undflyende.

bild4-23
tror det är från ”special style from Tokyo”, men är inte säker

Och så var det dags för Meštrović (tyvärr den enda jag minns namnet på nu) och den dialogen såg ut så här ungefär:

R(med ett listigt leende): Is there a connection to when Croatia joined the EU and there were fishing restrictions?

M(med mörk uppsyn): No.

R:….?

M: No.

R:….?

M: No.

Men ”reportern” lät sig naturligtvis inte stukas till av denna lilla motgång utan körde sin ”grand final” med några svepande frågor och påståenden: ”Does the audience have any questions? No? WHY NEVER? Why never an audience of animated films has questions?” Efter en kort konstpaus efter denna magnifika utdömning av publiken tog han ny fart och riktade med ett jovialiskt leende blicken mot holländaren (som genomgick en svår kväll) och sa på ett som han nog tänkte sig amerikanskt sätt: ”Cars! Cars!! In your futuristic movie you have many cars. Now, let’s say in 100, 150 years, will there be cars???” Holländaren log plågat och därmed var intervjun avslutad.

(Tack, Alex, för dina superanteckningar!)