Blogg

Medan stridsflygplanen dundrar över huset – ja, jag har fönstren öppna åt båda håll, det är en varm kväll – funderar jag över den djupstädning jag just lagt bakom mig. Jag är lättad och nöjd för jag har nog aldrig haft det så här perfekt rent under mina fem år här och jag vet på ett fantastiskt sätt var allting är. Men samtidigt är jag lite förvirrad och orolig som om jag just skakat jorden av rötterna. Och genom huvudet löper stråk av minnen från olika tider, för jag hittade ju många glömda ting under städandet: en Quer-durchs-Land-Ticket från sommaren 2012 för två personer, Londi och mig, en inträdesbiljett till Blejski grad (slottet i Bled), kryddburkar från den polska familjen som bodde här före mig, en bild på barnen när de var ett och två år, hårspännen från en annan tid… Och så öppnade jag ett skåp på hög höjd som jag aldrig öppnat förr. Nej, inget spännande där, några glödlampor bara. Och på en hög hylla hittade jag min ”skogskniv” och en ficklampa. Och jag hittade massor med kartor över Trieste och Piran. Och en omgång nycklar till Draženkas lägenhet och Bach-Tropfen som Imelda gav mig under en svår tid när Londi var sjuk. Och texter om det gamla slovenska Kärnten som jag fått av Igor. Och garantisedeln till vattenkokaren som Amra och Mirsad gav mig när de var här för kanske tre somrar sedan.

Egentligen har jag ju två eller ett och ett halvt eller med lite god vilja tre rum, men vid en sådan här radikalstädning har jag fått märka att jag egentligen har sex rum: balkongrummet, tomrummet, sovrummet, köket, hallen och badrummet. I snitt har jag kanske ägnat varje rum fem timmar – inströdda mellan bad i Bundek, vindrickning på Opatovina i rätt sällskap och annat som hör till mina nöjen.

Jag tittar nu ut mot kvällshimlen och försöker att förstå var jag hamnat genom denna stora märkliga städning. Har jag blivit hemlös? Jag har ju kastat så mycket. Ja, detta med att kasta, det gör man på ett särskilt sätt här. Jag sorterade det jag ville göra mig av med efter hur attraktivt det kunde vara för någon annan. En del rätt ok kläder som jag ändå vet att jag inte kommer ta på mig mer, flaskor, glasburkar, ett par skor som jag köpt fel placerade jag på ett gammalt skåp bredvid soptunnorna. Varje gång försvann dessa saker inom en halvtimme. Här finns fattigdom.

Nej, jag bor allt här, men nu när sommaren är så het och staden så tom på vänner, bara militärparader, så är det lätt att åtminstone för ett ögonblick förlora grepp och riktning. ”Här* och ”var?” blandas till en randig smet men jag försöker envist att förstå min rörelse framåt.

För lite sedan var jag med min vän Toma på en nattlig vandring i Gornji grad. Målet var vägen och vi gick runt bland de innergårdar där uppe som öppnats för evenemanget Dvorišta. Mottot var ”svako ima svoju priču”, ”var och en har sin historia”. Och olika var de, fast ändå lika. På var och en av dem spelade levande musik och alla hade de en provisoriskt inrättad bar där man till exempel kunde få ”gemišt za cenera”, ja, vin med vatten för en tia. Ni som kan tyska ser hur lustigt detta språk tittar fram ur Zagrebmålet.

Den första gården vi kom in på var den innanför eller bakom Meštrović-museet och på det viset fick vi också bese en del av museets samlingar. Vi velade först lite i baren, men så tog Toma en gin&tonic och jag en gemišt och så satte vi oss på en murkant och började inventera våra liv med lite funderingar om gin och genever inflätade där emellan. Det är så samtal lever.

Nästa gård hörde till någon institution, kanske en arkeologisk. Toma pekade på ett slags balkonger som tittade ner på oss från alla sidor av gården. Han kallade dem ”ganjak” och jag tänkte på det tjeckiska ordet ”pavlač” och undrade utan att säga något om det syftade på samma företeelse. Ibland glömmer jag att man kan tala.

Efter ännu ett glas gick vi vidare och kom in på en gård som hörde till ett privathus. Vi identifierade listigt ägaren och drack sedan just varsin ”gemišt za cenera”. Värmen låg tjock över platsen och stunden.

Sedan var vi någonstans som jag inte minns och till sist kom vi till en innergård som enligt Toma varit platsen för en inspelning av en känd film. Han sa säkert mer om det, men minnet sviker mig också i detta.

Och så kom plötsligt regnet och det yrde av vilt vatten över gården – den femte i ordningen – och husväggarna sände som kontrast ut en dallrande värme. Människorna skingrades.