Blogg

Djupstädning

Medan stridsflygplanen dundrar över huset – ja, jag har fönstren öppna åt båda håll, det är en varm kväll – funderar jag över den djupstädning jag just lagt bakom mig. Jag är lättad och nöjd för jag har nog aldrig haft det så här perfekt rent under mina fem år här och jag vet på ett fantastiskt sätt var allting är. Men samtidigt är jag lite förvirrad och orolig som om jag just skakat jorden av rötterna. Och genom huvudet löper stråk av minnen från olika tider, för jag hittade ju många glömda ting under städandet: en Quer-durchs-Land-Ticket från sommaren 2012 för två personer, Londi och mig, en inträdesbiljett till Blejski grad (slottet i Bled), kryddburkar från den polska familjen som bodde här före mig, en bild på barnen när de var ett och två år, hårspännen från en annan tid… Och så öppnade jag ett skåp på hög höjd som jag aldrig öppnat förr. Nej, inget spännande där, några glödlampor bara. Och på en hög hylla hittade jag min ”skogskniv” och en ficklampa. Och jag hittade massor med kartor över Trieste och Piran. Och en omgång nycklar till Draženkas lägenhet och Bach-Tropfen som Imelda gav mig under en svår tid när Londi var sjuk. Och texter om det gamla slovenska Kärnten som jag fått av Igor. Och garantisedeln till vattenkokaren som Amra och Mirsad gav mig när de var här för kanske tre somrar sedan.

Egentligen har jag ju två eller ett och ett halvt eller med lite god vilja tre rum, men vid en sådan här radikalstädning har jag fått märka att jag egentligen har sex rum: balkongrummet, tomrummet, sovrummet, köket, hallen och badrummet. I snitt har jag kanske ägnat varje rum fem timmar – inströdda mellan bad i Bundek, vindrickning på Opatovina i rätt sällskap och annat som hör till mina nöjen.

Jag tittar nu ut mot kvällshimlen och försöker att förstå var jag hamnat genom denna stora märkliga städning. Har jag blivit hemlös? Jag har ju kastat så mycket. Ja, detta med att kasta, det gör man på ett särskilt sätt här. Jag sorterade det jag ville göra mig av med efter hur attraktivt det kunde vara för någon annan. En del rätt ok kläder som jag ändå vet att jag inte kommer ta på mig mer, flaskor, glasburkar, ett par skor som jag köpt fel placerade jag på ett gammalt skåp bredvid soptunnorna. Varje gång försvann dessa saker inom en halvtimme. Här finns fattigdom.

Nej, jag bor allt här, men nu när sommaren är så het och staden så tom på vänner, bara militärparader, så är det lätt att åtminstone för ett ögonblick förlora grepp och riktning. ”Här* och ”var?” blandas till en randig smet men jag försöker envist att förstå min rörelse framåt.

Inför den stora militärparaden

Hela vägen från Držićeva till Most mladosti (fyra spårvagnshållplatser) hade jag denna massivt militärgröna utsikt från spårvagnsfönstret: pansarvagnar, lastbilar med soldater och mängder av stora tunga pjäser som jag inte vet namnet på.

bild-31

I luften dånar aggressivt taggiga stridsflygplan fram med det mullrande ljudet långt efter sig. Och över Bundek cirklade nyss militärhelikoptrar på förbluffande låg höjd. En stor del av Vukovarska (från Držićeva till Savska) är avspärrad och överallt hänger flaggor och grupper av poliser står utplacerade i varje hörn. Spårvagnar och bussar följer andra rutter än vanligt, bilar, cyklister och fotgängare dirigeras om av högljudda trafikpoliser. På tv ser man utvalt bildsköna officerare och meniga uttala tunga patriotiska allvarsord. Detta har redan hållit på i flera dagar och allt riktar in sig mot den fjärde augusti då en mastodontisk militärparad ska hållas till minnet av Operacija Oluja (Operation Storm). (Jag undrar om jag lyckas ta mig till stan imorgon.)

Jag har försökt läsa in mig på detta skede i det brutala krig som härjade på Balkan under 1990-talet. Jag har bland annat läst wikipediatexten som jag länkar till på svenska, tyska, italienska och engelska, ja, jag har försöksläst den på kroatiska också. I alla fall inser jag att jag inte kan sammanfatta det som står där, utan jag överlåter åt intresserade att läsa själva här, där och på andra ställen.

Jag känner obehag inför den här väldiga kraftuppvisningen. Vad är målet med den?

Poslije uzaludnog traženja…

Jag lever i den långsamma inlärningens värld och jag tänker – särskilt om någon klagar över mig och detta – vart ska jag? Har jag bråttom? Igår köpte jag mig en barnbok i en boklåda på stationen. ”Mali junak i druge priče”, ”Den lille hjälten och andra berättelser”. Igår kväll läste jag den första, ”Jeka”, ”Ekot”. Ja, det gick, fast helt klart är väl inte allt, men det mesta. Jag iakttog mig själv under läsningen. Ibland var jag överraskande trögtänkt ibland förstod jag inte varför jag förstod. Varför var den här sekvensen så lätt att förstå? ”Poslije uzaludnog traženja…” ”Efter fruktlöst letande…”

11822960_1143715738977280_121081237392635535_o

Bauhausutställning i Zagreb – fria associationer kring socialism, frihet och det judisk-tyska

I lördags var jag tillsammans med några vänner på den stora Bauhausutställningen på Muzej suvremene umjetnosti i Novi Zagreb.

Jag tänker inte beskriva utställningen eller hålla något föredrag om Bauhaus (finns länk ovanför för den som vill) utan jag vill tala om något jag tänkte medan jag gick omkring i salarna där, fast först ett citat av Walter Gropius ur Bauhaus-Manifest:

Das Endziel aller bildnerischen Tätigkeit ist der Bau! […] Architekten, Bildhauer, Maler, wir alle müssen zum Handwerk zurück! […] Der Künstler ist eine Steigerung des Handwerkers.

Och så visar jag den bästa bilden jag lyckades ta under fotoförbudet. Bäst på mitt sätt.

bild1-31

Någon i min närhet tyckte att det socialistiska draget hos Bauhaus inte kom fram tillräckligt tydligt i utställningen. Jag funderade över detta. Inom utställningen såg jag en film som tog avstamp i bostadsbrist, trångboddhet och allmänt elände i husen vid de mörka smutsiga bakgårdarna i Berlin och andra städer i området. Barn lekte i smutsen bland råttor och ohyra, kvinnor slet från morgon till kväll i trånga slitna svårskötta kök och rum och män kom utmattade hem från fabrikerna, en del tog till flaskan. Sedan kom Bauhaus och bostäderna blev i ett slag både ljusare och rymligare. Och vackrare. De mörka gårdshusen revs. En ny tid strömmade in. Ljuset i filmen visade det. Min tanke rutschade iväg till Strindbergs dikt Esplanadsystemet och raden ”Här rivs för att få luft och ljus”, men jag fångade in den igen och ställde den på spåren, här byggdes ju i första hand. Jag funderade över det här med det socialistiska draget och tyckte att det visst kom fram i filmen, men att Bauhaus inte får klämmas in under rubriken socialism, det frihetliga konstnärliga lekfulla måste ges sin rymd och – luft.

Jag tittade på konstnärernas och arkitekternas namn och tänkte på hur många av dem som lät judiska. 1920-talet var en den tysk-judiska tankens och skaparkraftens guldålder. Och jag tänkte på detta att Europa förlorade sin själ när denna syntes bröts sönder i miljonmorden på kontinentens judar. Och jag tänkte på att mitt Europa egentligen har sin kärna i den tysk-judiska eller judisk-tyska enheten. Ni ska förresten få en bild till, annars kanske ni inte förstår vad jag menar (fast varför skulle den här bilden hjälpa?):

bild2-31

Im himmlischen Jerusalem står det under den märkliga guldfågeln och jag tänker på Else Lasker-Schüler, även om det nog inte är hon som skrivit just den raden. Och jag tänker att detta var den fantastiska värld som sedan för alltid krossades. Och jag sörjer den och vet att det land i Europa som står mig närmast är ett judiskt-tyskt som inte finns. Men det höll på att födas en gång.

Natt i Gornji grad

För lite sedan var jag med min vän Toma på en nattlig vandring i Gornji grad. Målet var vägen och vi gick runt bland de innergårdar där uppe som öppnats för evenemanget Dvorišta. Mottot var ”svako ima svoju priču”, ”var och en har sin historia”. Och olika var de, fast ändå lika. På var och en av dem spelade levande musik och alla hade de en provisoriskt inrättad bar där man till exempel kunde få ”gemišt za cenera”, ja, vin med vatten för en tia. Ni som kan tyska ser hur lustigt detta språk tittar fram ur Zagrebmålet.

Den första gården vi kom in på var den innanför eller bakom Meštrović-museet och på det viset fick vi också bese en del av museets samlingar. Vi velade först lite i baren, men så tog Toma en gin&tonic och jag en gemišt och så satte vi oss på en murkant och började inventera våra liv med lite funderingar om gin och genever inflätade där emellan. Det är så samtal lever.

1

Nästa gård hörde till någon institution, kanske en arkeologisk. Toma pekade på ett slags balkonger som tittade ner på oss från alla sidor av gården. Han kallade dem ”ganjak” och jag tänkte på det tjeckiska ordet ”pavlač” och undrade utan att säga något om det syftade på samma företeelse. Ibland glömmer jag att man kan tala.

bild2-31

Efter ännu ett glas gick vi vidare och kom in på en gård som hörde till ett privathus. Vi identifierade listigt ägaren och drack sedan just varsin ”gemišt za cenera”. Värmen låg tjock över platsen och stunden.

3

Sedan var vi någonstans som jag inte minns och till sist kom vi till en innergård som enligt Toma varit platsen för en inspelning av en känd film. Han sa säkert mer om det, men minnet sviker mig också i detta.

bild4-31

Och så kom plötsligt regnet och det yrde av vilt vatten över gården – den femte i ordningen – och husväggarna sände som kontrast ut en dallrande värme. Människorna skingrades.