För några dagar sedan återvände jag från en vecka på ön Rab, en ö i Kvarner zaljev (Kvarnerbukten), som i reselitteraturen är beskriven som särskilt grön och skogrik, vilket inte hindrade att jag eller vi såg mest ”ökensidan” under det här besöket. Vi var tre: en väninna från Zagreb, Londi och jag.
Slumpen och en viss tidsnöd gjorde att vi ”valde” en av de hetaste veckorna, 36-38° om eftermiddagarna och vissa nätter gick det inte under 30° och vårt tvåstjärniga hotell från gammaljugoslavisk tid hade ingen luftkonditionering, inte i rummen i alla fall. Detta gjorde vårt företag farligt, farligt för Londi i alla fall. Hon är fjorton och ett halvt nu och klarar inte så värst mycket värme. Jag hade trott att närheten till havet skulle ge svala nätter, svalare än i Zagreb i alla fall, men just den här veckan stod luften stilla.
Dessa hårda yttre förutsättningar gjorde att jag så långt jag kunde lindade mitt liv runt Londis välbefinnande. Varje morgon ställde jag väckarklockan på fem, så att Londi skulle orka gå ner till havet innan den verkliga hettan slog till. Vi gick först uppför en liten backe och det gick oftast bra. Sedan började en längre slingrande nerförsbacke, först mellan feriehus och sista biten genom en tallskog. Oftast började Londi tveka redan när vi gick utmed husraden. Hon flåsade tungt, ja, det var ofta redan 30°, och försökte vända, men jag lockade henne med brödbitar och tvingade henne framåt steg för steg för jag visste eller trodde att simturen skulle göra henne gott. I tallskogen blev hon för det mesta lite piggare, nosade bland tuvorna och luften från havet gjorde andningen lite lättare. Sista delen gick nerför ett slags vagt utformad trappa av sten och lite betong. Där gällde det att ha en viss fart, så att trappan togs i ett rytmiskt drag. Och sedan var vi nere vid vattnet. Första morgonen letade jag oroligt efter en plats bland klipporna där det var möjligt för Londi att ta sig i – hon är lite stel, tänk er en nittio- eller hundraåring. Jag fann den och de följande morgnarna blev det alltid den. Kanske den enda möjliga platsen. Med hjälp av kopplet fick jag henne till den rätta punkten, där hon någorlunda bekvämt kunde stiga i. Hon tyckte inte om det men följde mig. Sedan lirkade jag i henne med armarna om hennes kropp samtidigt som jag själv gled i. Den första morgonen blev hennes simtur väldigt kort, men dag för dag blev proceduren lättare och hon simmade på riktigt. Labradorer är ju stora simmare, men jag tror att hennes rygg inte tål för mycket simmande längre, men kanske var det här ganska lagom. Efter simningen hjälpte jag henne upp och hon satte sig på en klippa och tittade på med jag tog min simtur.
Vid sextiden gick solen upp över berget på andra sidan viken och vi började vår vandring mot hotellet. Det gick lättare nu när hon var nysimmad och hon var rätt nöjd när hon la sig på handduken i rummet. Jag gick tillsammans med D. ner i matsalen och åt oftast en blandning av stekt eller kokt lök, paprika, tomat och zucchini. Till det drack jag caffellatte och ibland åt jag också yoghurt med honung. Efteråt korsvädrade jag rummet, pysslade om Londi lite och såg till att hon inte var för varm och sedan smet jag ner till klippstranden för några förmiddagstimmar. Med mig hade jag badsaker och min barnbok ”Mali junak i druge priče”. Mellan simturerna läste jag med stor envishet om någon berättelse jag läst tidigare, gång på gång. Solen bankade ner över allt och alla och gång på gång fick jag, trots att jag hade huvudet i skuggan av en sten, ge upp läsningen och kasta mig ut i vattnet. Jag simmade och tänkte underliga saker om jordelivet och människorna och om solens makt. Vid tolvtiden samlade jag ihop mina saker och gick med snabba svettiga steg upp genom tallskogen och tillbaka till Londi. Jag tog henne på en snabbrunda, femton steg upp bland träden och så tillbaka. Sedan mat till henne och en tomat till mig och lite salt och vatten och citron. Nu började den svåra delen av dagen, eftermiddagen som sträckte sig från ett till åtta och som det gällde att parera. Jag duschade Londi, placerade henne på en handduk, öppnade dörren mot korridoren på vid gavel, spände fast den vid en klädkrok med hjälp av hundkopplet, ställde två stolar i dörröppningen så att Londi skulle hålla sig inom rummet, drog för en jalusidörr mot balkongen, så att det skulle vara öppet för luft men inte för direkt solstrålning. Utan mer än någon obetydlig tråd på kroppen la jag mig sedan på sängen och slog upp ”Mali junak” och mitt kroatisk-tyska lexikon och pressade mig med svetten lackande både här och där igenom en helt ny berättelse. Mitt i ansträngningen dök då och då en euforisk känsla av att jag just lärt mig läsa upp. ”Jag förstår ju vad jag läser!” tänkte jag gång på gång. Det var nästan som när jag lärde mig läsa på riktigt för första gången eller när Rudolf lärde sig läsa så där plötsligt i ”Hodjas flygande matta”! Men under tiden steg värmen i rummet – trots min sinnrika vädringsteknik – och Londi började flåsa allt högre. Ögonblicket för en ny dusch var nått, så jag tog in henne i badrummet och duschade henne länge och noggrant, speciellt undersidan. Sedan ut på handduken igen och nu var jag tvungen att kallduscha mig själv också. Efter det stöp jag på sängen och sov ihop nattens missade timmar, i alla fall en eller två. Sedan väcktes jag av Londis flämtande och av att jag badade i svett. Jag justerade vädringen lite, fick Londi att lägga sig lite luftigare och så läste jag lite i min andra bok, Arvid Fredborgs ”Serber och kroater i historien”.
Framemot sex på kvällen bestämde jag mig för att temperaturen började sjunka, fastän detta mycket sällan var sant. Oftast låg temperaturen på ett otäckt sätt fastklistrad vid 37-38° ända till efter sju. Nå, det fick vara hur det ville med den saken, Londi och jag gick ut en sväng, kort förstås men ändå. Efteråt satt vi lite i receptionshallen, jugoslaviskt jättelik och ganska luftig och repade mod. Vi satt i någon sådan där stelt representativ soffgrupp, som fick mig att tänka på min tid i DDR. Ja,ja, i alla fall blev vi lite svalare, lite. Uppe i rummet igen gav jag Londi mat och drog samtidigt tillbaka jalusierna från balkongen igen, eftersom skuggan nått dit. Nej, tänk er ingen svalka, men något slags uthärdlighet, 33° kanske och lite svag kvällsvind. Vid halv nio gick jag ner till matsalen med D. och vi åt av diverse rätter, ganska stort urval – jag åt mycket grönsaker och fisk och jag drack alltid vitt vin och vatten. Sedan upp till Londi igen och ut igen för en ny kort svettig runda. Men visst höll temperaturen på att sjunka något. Vid halv tio satt Londi och jag på terrassen och lite senare kom D. ner. Vi tillbringade kvällen där med samtal, vin och öl och det kom in lite luft ifrån havet. Allra sist, vid midnatt kanske, gick Londi och jag en runda under tallar och lagrar och vissa kvällar kändes luften fri från hettans grymhet. Sedan upp till rummet och dörren fästes vid klädkroken igen, så att luften kunde strömma igenom rummet under natten. Nästan ingen i vår korridor stängde dörren för natten. Jag såg skor, sandaler, kuddar och stolar som höll dörrarna öppna för det tunna och svaga luftflödet. Och vi sov våra fyra timmar innan nästa morgon drev oss ner till havet och den kanske inte helt sanna svalkan.
Under denna vecka av hetta och skräck för att Londi skulle skadas av den gick jag in i ett meditativt cirkulärt tillstånd, som jag har försökt att beskriva en av ringarna i här. Vi klarade oss, men just innan vi skulle lämna Rab i förmiddagshettan hade jag ett ögonblick av inre panik. Solen stekte över backen ner mot färjeläget och bilarna rörde sig med myrsteg. Skulle Londi komma levande från denna ökenö?
Hon gjorde det och jag är gränslöst tacksam.
