Djupstädning

Medan stridsflygplanen dundrar över huset – ja, jag har fönstren öppna åt båda håll, det är en varm kväll – funderar jag över den djupstädning jag just lagt bakom mig. Jag är lättad och nöjd för jag har nog aldrig haft det så här perfekt rent under mina fem år här och jag vet på ett fantastiskt sätt var allting är. Men samtidigt är jag lite förvirrad och orolig som om jag just skakat jorden av rötterna. Och genom huvudet löper stråk av minnen från olika tider, för jag hittade ju många glömda ting under städandet: en Quer-durchs-Land-Ticket från sommaren 2012 för två personer, Londi och mig, en inträdesbiljett till Blejski grad (slottet i Bled), kryddburkar från den polska familjen som bodde här före mig, en bild på barnen när de var ett och två år, hårspännen från en annan tid… Och så öppnade jag ett skåp på hög höjd som jag aldrig öppnat förr. Nej, inget spännande där, några glödlampor bara. Och på en hög hylla hittade jag min ”skogskniv” och en ficklampa. Och jag hittade massor med kartor över Trieste och Piran. Och en omgång nycklar till Draženkas lägenhet och Bach-Tropfen som Imelda gav mig under en svår tid när Londi var sjuk. Och texter om det gamla slovenska Kärnten som jag fått av Igor. Och garantisedeln till vattenkokaren som Amra och Mirsad gav mig när de var här för kanske tre somrar sedan.

Egentligen har jag ju två eller ett och ett halvt eller med lite god vilja tre rum, men vid en sådan här radikalstädning har jag fått märka att jag egentligen har sex rum: balkongrummet, tomrummet, sovrummet, köket, hallen och badrummet. I snitt har jag kanske ägnat varje rum fem timmar – inströdda mellan bad i Bundek, vindrickning på Opatovina i rätt sällskap och annat som hör till mina nöjen.

Jag tittar nu ut mot kvällshimlen och försöker att förstå var jag hamnat genom denna stora märkliga städning. Har jag blivit hemlös? Jag har ju kastat så mycket. Ja, detta med att kasta, det gör man på ett särskilt sätt här. Jag sorterade det jag ville göra mig av med efter hur attraktivt det kunde vara för någon annan. En del rätt ok kläder som jag ändå vet att jag inte kommer ta på mig mer, flaskor, glasburkar, ett par skor som jag köpt fel placerade jag på ett gammalt skåp bredvid soptunnorna. Varje gång försvann dessa saker inom en halvtimme. Här finns fattigdom.

Nej, jag bor allt här, men nu när sommaren är så het och staden så tom på vänner, bara militärparader, så är det lätt att åtminstone för ett ögonblick förlora grepp och riktning. ”Här* och ”var?” blandas till en randig smet men jag försöker envist att förstå min rörelse framåt.

3 tankar om “Djupstädning

  1. Djupstädning, vilket bra uttryck!
    Får jag annektera det, så att säga? (Konstig mening, jag vet. Men låter den vara kvar eftersom vi känner varandra.)
    Jag håller på med något liknande, nämligen, fast på ett mer abstrakt plan. Svårare att veta hur man ska avyttra sånt som behöver avyttras… och jag fick en idé när jag läste den här meningen:

    Jag sorterade det jag ville göra mig av med efter hur attraktivt det kunde vara för någon annan.

    Så tack! (På det som vi kan kalla aniaratiden hade det kanske blivit ett blogginlägg om det, nu får det bli så här istället. Mellanting mellan blogg och mail. Hm. Funderar på saker som avstånd, respons, kommunikationskanaler.)

    Annars hälsar Lovis, det har varit en temperaturmässigt perfekt dag för mig (apropå det vi talade om på lunchen när vi sågs senast) — allt väl i G. alltså, hoppas detsamma i Z.

  2. Quise på spanska uttalas qui c’est på franska. Vet inte men har tänkt på det flera gånger de senaste dagarna.

  3. Hej L. – Londi och jag har varit bortresta med en väninna. Vi var på ön Rab och jag hade väl hoppats att havsbrisen skulle göra hettan mer uthärdlig för Londi, men nej, vi hade knappast någon bris och det var 38° på eftermiddagen och vissa nätter blev det inte svalare än 30° och vi hade ingen luftkonditionering. Bad klockan fem på morgonen och sedan dusch på hotellrummet för Londi. Ja, ja men vi klarade det och nu är vi hemma i Zg och här här vi luftkonditionering.

    Aniaratiden känns avlägsen – en fin tid, vi måste hålla kvar minnet av den.

Kommentera