För lite sedan var jag med min vän Toma på en nattlig vandring i Gornji grad. Målet var vägen och vi gick runt bland de innergårdar där uppe som öppnats för evenemanget Dvorišta. Mottot var ”svako ima svoju priču”, ”var och en har sin historia”. Och olika var de, fast ändå lika. På var och en av dem spelade levande musik och alla hade de en provisoriskt inrättad bar där man till exempel kunde få ”gemišt za cenera”, ja, vin med vatten för en tia. Ni som kan tyska ser hur lustigt detta språk tittar fram ur Zagrebmålet.
Den första gården vi kom in på var den innanför eller bakom Meštrović-museet och på det viset fick vi också bese en del av museets samlingar. Vi velade först lite i baren, men så tog Toma en gin&tonic och jag en gemišt och så satte vi oss på en murkant och började inventera våra liv med lite funderingar om gin och genever inflätade där emellan. Det är så samtal lever.
Nästa gård hörde till någon institution, kanske en arkeologisk. Toma pekade på ett slags balkonger som tittade ner på oss från alla sidor av gården. Han kallade dem ”ganjak” och jag tänkte på det tjeckiska ordet ”pavlač” och undrade utan att säga något om det syftade på samma företeelse. Ibland glömmer jag att man kan tala.
Efter ännu ett glas gick vi vidare och kom in på en gård som hörde till ett privathus. Vi identifierade listigt ägaren och drack sedan just varsin ”gemišt za cenera”. Värmen låg tjock över platsen och stunden.
Sedan var vi någonstans som jag inte minns och till sist kom vi till en innergård som enligt Toma varit platsen för en inspelning av en känd film. Han sa säkert mer om det, men minnet sviker mig också i detta.
Och så kom plötsligt regnet och det yrde av vilt vatten över gården – den femte i ordningen – och husväggarna sände som kontrast ut en dallrande värme. Människorna skingrades.