För några veckor sedan fick jag en födelsedagsinbjudan från Biba som ville fira sin sjuttiosjunde födelsedag i Dubranec, en by som ligger några mil söder om Zagreb. Jag fick veta att jag måste tacka ja, så det gjorde jag. Festen var dagen därpå och vi packade in oss i Draženkas bil, Alex (Federico hade dagen innan återvänt till Bologna), Londi, Predi, Larisa, jag och så bilens förare. Det var en het dag och vägen blev längre än vi hade trott för på några ställen var vi osäkra på riktningen, allt såg likadant ut: små byar med trähus, fält, kullar…Jag fick veta att Biba för något år sedan köpt ett stycke land i Dubranec, ett knaggligt gult fält i en backe, för att det är bra att ha mark. Där skulle festen vara. Jag funderade på skugga och Londi men höll mig lugn. Efter några mindre felkörningar dök skylten med namnet Dubranec upp och Draženka svängde in och uppför en smal brant väg. Var parkerar man? Här. Upp i gräset under några lönnar, tror jag det var. Bilen tömdes på folk och hund, men när vi började rota ut sakerna ur bagageluckan, såg vi att det ena bakdäcket var nästan platt. Villrådiga såg vi oss om, Draženka svor och Predi vräkte ur sig något olämpligt skämt. Två gubbar kom fram bakom en husknut och tittade lite på däcket. Så stod vi där en stund utan att något hände, jag försökte hålla Londi i skuggan. Till sist bröt vi upp och började gå mot Bibas kulle, som ju är Larisas också, eftersom hon är Bibas dotter. När vi kom fram, så visade det sig att festplatsen flyttats till grannens tomt och hus. Vi fick veta något vagt om att denne bosniske granne en gång för kanske ett år sedan sagt till Biba att om hon behövde husets veranda någon gång, så kunde hon använda den. Och nu var grillen, Bibas minimala dockgrill uppställd där och Ivo, hennes son, grillade köttstycke efter köttstycke på den trånga ytan.
Ivos fru, Marija och sonen Franko var också där och hunden Lu. Ja, och Biba förstås. Just när vi kom hoppade Lu rakt in i en back med såsskålar och glasburkar med jag vet inte vad. Krasch! Ingen blev upprörd, skärvorna sopades ihop och backen ställdes åt sidan.
Vi som var gäster fick inte hjälpa till mer än lite. Biba blandade på en skenbart valhänt sätt till en stor sallad, Larisa skar bröd i massor på ett lustigt och oregelbundet sätt. Ivo grillade. Allt gick mycket långsamt och på något vis verkade allting ovidkommande. Londi letade mat och trängde sig då och då fram till grillen. Lu lekte och hoppade. Vi människor satt, gick, pratade, smakade på olika saker och tiden blev till ett slags tidlöshet. Predi och jag tog bilder och flamsade lite kring det.
Plötsligt – efter en lång tid – var allt köttet grillat och vi bänkade oss på verandan och åt sedan massor av kött, lite mindre av annat och så drack vi öl, vin och vatten, mycket vatten. Sedan dök diverse kakor och annat sött upp. Vi åt. Till sist var alla ganska trötta. Vi tittade ut över det böljande landskapet och funderade över värdet i att äga jord. Då och då – förvånansvärt ofta för att vara mitt i ingenstans – dök det upp en bil eller traktor, som skumpade utmed det som vi kallade vägen. Varje gång det kom en bil – det hände väl tre gånger – flög alla upp och undrade oroligt om det kanske var husägaren. Men nej.
Så blev det dags för en promenad till dungen ett stycke upp utmed en stekhet väg. Biba med son och sonfamilj stannade och började lite långsamt att plocka ihop. Vi andra steg ut i hettan och knatade uppför en backe. Däruppe var ”skogen” som visade sig vara full med mygg. Jag vet inte hur många myggbett jag fick och så talades det om fästingar också.
Larisa, Alex och Londi i "skogen"
Lite lätt medtagna tog vi oss sedan tillbaka till huset. Ivo med familj måste tillbaka Zagreb, så de plockade lite omständligt ihop sina saker och Bibas grill kom på sin plats. Och så satte sig Ivo, Marija och Franko i bilen, men först hade man glömt det ena, sedan det andra och sedan måste någon säga något till någon. Tiden och alla rörelser drogs ut och blev långa. Men så till sist vred Ivo i alla fall om nyckeln och den lilla bilen startade och backade uppför en liten knölig väg eller stig. Pang! Eller ”bom” kanske, där satt bilen fast. Alla flåsade till både på verandan, på slänten och i bilen, tänker jag mig. Då fällde Larisa de oförglömliga orden: Så går det när man har för bråttom! Alex och jag tittade på varandra och njöt av detta underbara. Jaja, så går det när man har för bråttom. Men efter lite puttande så kom bilen loss och färden till Zagreb kunde börja. Vi vinkade.
Sedan var det dags för den för ett tag helt bortglömda punkteringen. Draženka och Predi gick åstad uppför en backe, ibland såg vi dem, ibland inte. Sedan halvlåg vi andra på terrassen och lät tiden gå. Och den gick. Och så var de tillbaka och hade fått hjälp av en av de två gubbarna, den som någon sagt aldrig skulle hjälpa till. Det var kanske ingen riktig punktering – allt blev lite svävande. Vi skulle nog komma hem. Ja, och det gjorde vi faktiskt.