Blogg

Är ni kvar? Ni får ursäkta, men jag har roligt och släpper inte det här arumänska äventyret ur nävarna än på ett tag. I det sjätte underkapitlet om arumänerna i boken De döende européerna stöter Karl-Markus Gauß på en man som något rubbar hans jämnvikt. Jag tänker på hur cool och balanserad Gauß var eller såg ut, när han var här i Zagreb och pratade på Booksa i september förra året. Ja, hans huvud befinner sig mitt i bilden här nedanför.

Men nu mötte han alltså Naum Karabatak. Namnet ger mig anledning till en liten utvikning. ”Kara” har jag för mig betyder ”svart” på turkiska och det finns många namn på Balkan med det här förledet. Och ”batak” är för mig ett höns- eller kalkonlår – rätta mig om jag har fel! Nå, i början av kapitel sex får Gauß ett litet utbrott:

En människa som i rast följd sade så många kloka saker och babblade så mycket dumheter, som hade så många intagande och frånstötande drag på samma gång som Naum Karabatak hade jag väl sällan träffat på.

Vi får veta att Karabatak en gång arbetat hos en judisk passfotograf i Cincinnati och att detta var ett mycket medvetet val, eftersom enligt Karabatak judar är de enda som när det gäller snabb uppfattningsförmåga kan mäta sig med arumänerna. Karabatak hade bara gått ett fåtal år i skolan men talade enligt egen uppgift åtta språk; fyra av dem får Gauß höra under tiden de umgås.

Karabatak lockar med sig Gauß till sin gamla hemstad Bitola, vid den grekiska gränsen, och de kommer att umgås några dagar. Gauß funderar lite över de många nationaliterna som befolkar Makedonien och han är till en början fascinerad av Karabataks talang för att urskilja vem som hör till vilket folk, men så småningom blir den här leken för mycket för honom:

Min förvåning över hans förmåga att genast avgöra om en flanör var av bulgarisk eller grekisk härkomst förbyttes efter ett par dagar snarare i förfäran. Inte förvånande utan förfärande var denna vana att betrakta människor med avseende på deras etniska härkomst, att värdera dem utifrån omärkliga egenheter i fysionomin som avslöjade att de var albaner, rumäner eller arumäner. Förskräckligt var det också att de allra flesta som utsattes för Karabataks etniska prov helt och fullt accepterade hans lek.

Och Gauß tillägger – märkligt svepande med tanke på att hans störs av Karabataks lek – i sin bok:

Det verkade vara vanligt i Makedonien att människor, när de möttes, inordnade varandra i någon av de många folkgrupperna med hjälp av omärkliga tecken och signaler.

Och så säger Gauß till Karabatak att han tycker att det är något rasistiskt i det här sättet att löpande inordna människor de möter efter folkslag. Karabatak protesterar förstås och menar att han ju faktiskt inte har något emot något av dessa folk. Inte ens mot albanerna, även om de ”gradvis lägger vantarna på restauranger, affärer och basaren i de olika städerna.” Och så fortsatte han med en retorisk fråga om varför albanerna lyckas med detta. Och svaret blev: ”Naturligtvis eftersom de är flitigast!” Och så fortsatte han: ”Och efter oss, arumänerna, och judarna är de duktigast i världen!”

Och så gick Karabatak över till att tala om den arumänska utvandringen till USA och Gauß antecknar vad han har att berätta:

För duktiga människor som arumänerna var Amerika överhuvudtaget ett härligt land. Men i längden kunde man inte stå ut i Amerika, ty detta rika, vackra, fria land hade ett stort problem. Oanständigt nog hade de gjort engelskan till statsspråk. Vilket annat språk skulle USA:s grundare ha valt? Naturligtvis ett indianspråk! Karabatak fnyste föraktfullt åt min långsamma fattningsförmåga. Endast det hade kunnat upphäva den förbannelse som vilar över erövrarna.

Karabatak fortsätter att förklara tillvaron och världen för Gauß dag ut och dag in. En gång ger han sig på att taxera Gauß’ vikt och ja, han prickar naturligtvis in den på kilot.

Jag hittar ett sätt att tillbringa en eftermiddag på en makedonsk restaurang här i staden för att på så vis närma mig det makedonska och därigenom det arumänska. Vi kommer in i en helt gulröd värld och den makedonska solens gula strålar väller mäktiga över den röda bakgrunden. Och där står Alexander den store och där blinkar den djupa undersköna sjön Ohrid blått och jag får veta att den är en av världens äldsta. Det är inte svårt att tro det. Och där är Moder Tereza och där på skärmen i hörnet ser ni Toše Proeski sjunga (han dör aldrig, trots att han varit död i åtta år). Och tro mig – för detta har jag från en säker källa – båda har de arumänska rötter!

Men nu går jag tillbaka till Gauß igen och jag befinner mig i det fjärde arumänska underkapitlet, där jag bland annat får vara med om att fira den arumänska ”nationaldagen” dem 20 maj i två versioner. Först besöker vi en kulturförening och sedan en annan – två konkurrerande föreningar. Den ena tillställningen avslutas med att en ung man under stort jubel läser upp sin arumänska översättning av en dikt av Baudelaire.

Fortsättningen blir att Gauß och hans sällskap kidnappas och rycks ur den ena kulturföreningens famn av den andra. I stället för att åka till Ohrid och Struga i väster nära Albanien förs de österut till Štip, i närheten av den bulgariska gränsen. Det är Liga a Armânjlor som nu håller i tyglarna. Sällskapet färdas genom ett bördigt landskap och ordföranden för föreningen, Mitko Kostov-Papuli, pekar ut genom fönstret och säger: ”Arumänerna odlar upp allt och sedan drar de vidare.” En stund talas det igen om att det var arumänerna som förde in civilisationen i världen… eller i alla fall till Balkan. Ordföranden fortsätter sedan sitt anförande i det han säger: ”Makedonien är ett bra land men utsatt för fara, hotat av det arroganta Grekland som anser sig ha historisk rätt att göra anspråk på ”Makedonien” som grekiskt ord och grekiskt område; vidare hotas det av den okunniga Europeiska unionen som inte vidtagit några åtgärder för att erkänna Makedonien som ett civiliserat land; men framför allt hotas det av albanerna som alltid utgjort en betydande minoritet i landet, gynnad på bästa vis men evigt missnöjd.” Och så går han över till att prata om hur sniket arumänerna ,remeri, behandlas i Albanien. ”Frihet är bra, men nationell oavhängighet för var och en är barbarisk”, säger Kostov-Papuli och tillägger att i Makedonien har arumänerna i alla fall gradvis fått kulturella rättigheter och de får använda sin arumänska namn igen.

Och så blir det fest och precis som på den första föreningens tillställning sjungs, äts, dricks och dansas det och det hålls högtidliga tal till det arumänska språkets ära, men här liksom där är kunskaperna i arumänska skrala. ”Gång på gång avlade de sin flammande arumänska bekännelse på makedonska”, skriver Gauß.

Det finns många myter om arumänerna och många historier om stora män som ska ha varit arumäner – en hel del förmodligen sanna. Stevo, son till Mitko Guda-Naumovski berättar för Gauß att till exempel Alexander den store var arumän och han tar ur en historisk källa fram ett ”bevis” för sin hypotes:

Alexander satt tillsammans med ett dussintal grekiska generaler när hans mor dök upp och började klandra sin son. Mor och son grälade häftigt, men generalerna förstod inte ett enda ord. På vlket språk kunde grälet ha förts? Slaverna invandrade till Balkan först flera århundraden senare. De hellenska stammarnas dialekter var generalerna bekanta med. Det var arumänska, det äldsta språket i regionen, eller snarare: det äldsta bland dem som senare inte dog ut fullständigt eller uppgick i andra språk.

Ja, något folk härstammade han ju ifrån, så varför inte just detta? Myterna om honom är många, men på något sätt måste det ju ha varit i verkligheten.

Gauß får också höra att arumänskan inte är något dotterspråk till latinet utan att det är latinet som är dotter till arumänskan. Hisnande tankegångar. Jag tappar helt lusten att säga emot och vill bara färdas med denna vilda ström.

Och som förra gången för kanske sju år sedan – sju är magiskt nog för att vara trovärdigare än sex eller åtta – när jag skrev om arumänerna, börjar röster dyka upp omkring mig, röster som har något att säga om arumänerna. Så här berättar den mest suggestiva:

Jag hade tidigare träffat arumäner i Bukarest och hade några goda vänner bland dem. De levde i klaner och hade relativt stora problem med myndigheterna just för att de var organiserade i klaner (tror jag) vilket uppfattades som ett hot mot den kommunistiska ordningen. De som jag kände var raffinerade och sofistikerade människor, kulturutövare, filosofer, teologer, guld- och silversmeder, elitidrottare och även köpmän (!!), något som ingen annan samhällsgrupp har lyckats med under kommunistregimen. Arumänerna hade (har) en enastående förmåga att korrumpera makten och skaffa sig förmåner trots att de stod på regimens svarta lista. Det fanns klaner som styrde delar av nattklubbslivet i Bukarest och turistområdena vid Svarta havet, delar av den mycket lukrativa dollarbutikbranschen och en större del av den ”svarta börsen”, framförallt handeln med persiska mattor, konst, utländsk valuta, men även kött, kaffe och västerländska modekläder. Dessa erfarenheter lade efter kommunismens fall grunden till några av Östeuropas mest välorganiserade maffiaorganisationer, med förgreningar i både rumänska och EU-parlamenten.   

De arumäner som jag mötte 1978 i Dobrogea (stråken Constanta, Babadag, Tulcea) var helt annorlunda än de i Bukarest. Nästan alla jobbade som fårfarmare och talade arumänska till vardags. Den delen av Dobrogea hade inget större ekonomiskt värde för den kommunistiska regimen och var mycket glesbefolkat. De enda stora statliga institutionerna var de ökända arbetslägren (rumänska gulag), i övrigt var det vildmark, delta och oändliga betesmarker. För de driftiga arumänerna var detta en perfekt miljö att gömma sig från planekonomin och kommunistförföljelserna. De hade mutat sig till arrendeavtal med de lokala myndigheterna och bedrev en mycket lukrativ handel med fårkött, ost, astrakanpäls, etc.

Traditionerna liknar mer de grekiska och armeniska än de rumänska men språket är förvånansvärt likt rumänskan.

Ja, nu har vi fjärmat oss lite från Makedonien, men det tycker jag att vi för de här berättelsernas skull, kan tillåta oss att göra. Imorgon lovar jag att göra fast den här arumänska väven i de makedonska bergen igen. Eller – jag ska i alla fall försöka.

(Lånad bild)

Jag går vidare utmed Gauß’ väg bland de makedonska arumänerna och till en början följer jag Mitko Guda-Naumovski hack i häl. Han berättar om språket. Arumänskan är ett romanskt språk, närmast besläktat med rumänskan. Det finns många namn på folkgruppen och ”arumäner” är alltså bara ett i mängden. Den egna beteckningen är ”armâni” – eller det är i alla fall en av dem. Andra namn är ”remeri”, ”vlacher”, ”vlassi”, ”çobanë”, ”macedoneni”, ”kutzovlacher”, ”zinzarer” och ”aromuner”. De lokala dialekterna skiljer sig mycket från varandra och arumänskan saknar ett normerande skriftspråk.

Jag stannar lite inför beteckningen ”armâni” och sänder en tanke till Giorgio Armani. Härstammar han från någon arumänsk rot? Och namnet ”vlach” får mig att tänka på en ung kvinna jag träffade för några år sedan här i Zagreb. Hon heter Vlaho i efternamn och hon berättade om en sifferlek som man lekte eller spelade i hennes hemstad Mostar, när hon var liten, en lek som liknar det sardiska ”murra” eller andra blixtsnabba talspel som finns eller funnits runt Medelhavet. Det märkliga var att talen hon rabblade upp lät ungefär som de persiska: jek, do, se, tjahar, pandj, sjisj. Nå, i alla fall frågade jag henne om hon kanske var vlach. Hon visste inte, men tyckte att det nog kunde vara möjligt.

Det är omöjligt att inte gång på gång ramla ut i sidospår, när man funderar över arumänerna. Genom dem för vägarna hit och dit och ofta långt.

Men tillbaka till min ciceron: Under den tid då arumänerna hörde till den osmanska maktsfären kunde de, inom de ramar som sultanen givit, leva ett relativt autonomt liv med egna lagar. Nationalstaten blev början till slutet för dem, men trots förtryck och förföljelse har de aldrig själva strävat efter att grunda en egen stat. Nationalstaten är/var helt enkelt för trång för det rörliga arumänska livsmönstret med vittfarande köpmän och nomadiserade herdar som grundlinje. Det som arumänerna som folk förväntar sig av dagens Europa är anspråkslöst:

Vad de i dag kräver av de europeiska institutionerna är ingenting annat än det som det osmanska riket inte förvägrade dem: ett erkännande att de finns, ett medgivande att det är bra att de finns och ett löfte att man kommer att understödja dem i deras strävan att även fortsättningsvis finnas till.

Bilden här är ett utsnitt från bokens framsida. På den ser vi en krök av Donau med Rumänien på ena sidan och en obetydlig flik av Serbien på den andra.

Jag vill göra en omläsning av ytterligare ett kapitel i Karl-Markus Gauß’ De döende européerna (översättning Per Nilson, förlag Perenn). För någon månad sedan läste jag ju om kapitlet om sefarderna i Sarajevo och det berodde väl på att jag just för första gången satt min fot i Sarajevo och att jag med vidöppna ögon rest med tåg genom det bosniska landet. Det blev en rad texter av den omläsningen.

Märkligt nog finns så många som tre av de fem europeiska folk som Gauß beskriver i sin bok här på Balkan och det fjärde kommer dessutom härifrån. Och nu lever jag här sedan år och har på det viset flyttats närmare innehållen i Gauß’ texter. I dagarna vill jag läsa om kapitlet ”Den försvunna nationen – bland Makedoniens arumäner”. Nej, jag har inte varit i Makedonien – eller jo, men det var när landet var en del av Jugoslavien och min läsning nu har inget med den resan att göra. Jag vill läsa om arumänerna igen för att jag vill komma närmare Balkan på ett nytt sätt. Och kanske kan jag någon gång resa i det spår som kapitlet lägger ut. Även om jag vet att det är mycket långt till Makedonien…

Arumänerna finns i Makedonien, Grekland, Albanien, Rumänien, Serbien och Bulgarien, men enligt Gauß är Makedonien det land där de behandlas bäst, även om det inte alltid betyder att de behandlas eller behandlats väl. Gauß möts på flygplatsen i Skopje en man som heter Mitko Guda på arumänska, men Mitko Naumovski på makedonska och till helt nyligen var det förbjudet att använda det arumänska namnet i officiella sammanhang.

Jag går in i det andra underkapitlet och läser på nytt de suggestiva raderna i dess inledning:

Arumänerna hade jag träffat på i gamla böcker som berättade om ett folk av fåraherdar, köpmän och stråtrövare, ett folk som förr följde karavanerna från Bysans till Venedig och avkrävde sin tribut för varje säck peppar som öppnades i Wien.

Det står att arumänerna räknas som ett av Europas äldsta folk och att man antar att de idag kan vara ungefär en halv miljon tillsammans, fast enligt Gauß är de sannolikt fler. Under lång tid, bland annat under medeltiden, var de mycket betydelsefulla för den europeiska handeln. Och här får ni läsa raderna om den makedonska statens sätt att förhålla sig till dem:

Endast Makedonien, en ung stat som inte direkt åtnjuter internationellt anseende, har hittills varit berett att tillerkänna dem status som folkgrupp.

Och texten fortsätter:

Och ändå fanns det grekiska ministrar, serbiska akademiledamöter, mottagare av det bulgariska statspriset, albanska folkhjältar, rumänska fotbollsstjärnor och bankdirektörer i Wien som var arumäner.

Och lite längre ner på samma sida läser jag:

I Moschopolis, ett av deras centra vars rester nu står och förfaller i Albanien, träffades affärsmän och resande från Serbien, Grekland, Ungern, Syrien, Venedig och Levanten, de brittiska öarna och Frankrike, och de bidrog till att göra staden med sitt tryckeri och grandiosa bibliotek berömd vida omkring.

Det är något häpnadsväckande, ja, heroiskt med denna text, som berättar om ett nu skingrat och nästan bortglömt folk som en gång, för egentligen inte alls så länge sedan, var bland de kanske inflytelserikaste i Europa. Jag grips av ett stilla rus. Jag måste till platserna, där arumänerna ännu lever.

Jag avslutar dagens text – det blir alltså fler om arumänerna – med en bild från byn Molovište, bokens mest suggestiva bild. (foto Kurt Kaindl, bilden beskuren)