Allt emellanåt stannar jag mer eller mindre ofrivilligt upp för att något manar mig att ”se över mitt liv” eller att försöka förstå vem jag är eller vart jag är på väg. Det bleka vinterljuset gör att jag ligger ganska lågt med blicken riktad mot detaljer och svagheter. Jag är inte fantasifull. Det som kommer inifrån kommer först utifrån, konstaterar jag lite motvilligt. Jag har inga egna idéer. Mina idéer är kombinationer jag bygger ihop av sådant jag ser, hör och känner. Läsning ingår då i det jag ser. Sedan tycker jag om att tyda tecken. Inte för att tecknen verkligen skulle betyda något, men för att de ger illusioner om mening och sammanhang. Jag ska ge ett exempel på sådant som jag nu har fått för mig att kalla för ”tecken”: Idag talade jag via skype med någon jag känner i Sarajevo. Medan samtalet pågick fick jag ett mail från någon annan jag känner, som föreslog att vi ska ses i Sarajevo i sommar. Jag tänker ofta på Sarajevo. Kommer jag en gång att leva där? Egentligen går det inte att tänka den tanken, för jag kan inte leva där med Londi bland de 10 000 plågade hemlösa hundarna och att tänka på vad jag ska göra efter Londis tid går inte. Det är ett alltför stort svek. Londi blir 15 i början av februari, men på sista tiden har hon egentligen snarare blivit yngre än äldre och det är inte alls säkert att tiden är det vi tror den är. Jag tänker på tiden i romaner, på att man inom litteraturvetenskapen har hittat på termer som ellips, summering, scen och paus för att beskriva förhållandet mellan den berättade tiden och hur berättandet hanterar tiden. Ellipsen innebär ju att allt möjligt händer utan att lämna spår i berättelsen; någon blir till exempel plötsligt vuxen. Summeringen är förstås just vad den säger sig vara och scenen följer så gott den kan ett skeende i dess tänkta takt. Pausen är en plats där berättandet pågår i form av beskrivningar av något stillastående och denna konsumerar ingenting alls av den berättade tiden. Kanske är Londi och jag inne i en sådan här paus. Det pågår ett vidlyftigt berättande på bredden utan att det tar ett enda ögonblick ur våra liv. Kanske innebär detta att det är rummet som tar tidens plats?
Blogg
MojUppsats – texter om flyktingkrisen (1)
Under november och december har jag låtit tre av mina studentgrupper här i Zagreb skriva om flyktingkrisen. Uppgiften såg ut så att de dels skulle beskriva den aktuella situationen med flyktingströmmarna på ett mer allmänt plan och dels att skulle de skriva lite närmare om flyktingläget i Sverige och Kroatien. Slutligen skulle texterna innehålla egna reflektioner. Innan de skrev sina texter följde vi under ett antal veckor nyheterna i flyktingfrågan i skrift på nätet och på svensk och kroatisk tv. Dessutom använde vi ett antal lektioner för samtal kring detta.
De tre grupperna skrev sina texter vid olika tillfällen och det har gjort texternas innehåll relativt olika, eftersom förändringarna gått snabbt. Det som var på ett sätt i slutet av oktober var på ett helt annat sätt i mitten av december.
I den första omgången har jag valt ut sex texter av de studenter som skrev alldeles i början av november och lagt ut dem på bloggen MojUppsats, som säkert en del av er känner till.
Här är länkar till de enskilda texterna:
Den försvunna nationen – bland Makedoniens arumäner (8)
Mot slutet av kapitliet om arumänerna reser Gauß västerut från Bitola till Kazem. Där tar sällskapet av och kommer in på en väg som blir allt brantare. Till slut når de byn Molovište, som ligger ännu högre upp än Nižepole. En gång bodde här 2000 människor, alla arumäner. Under stora delar av året hade byn nästan bara kvinnliga invånare, eftersom männen var ute på långa vandringar som herdar eller karavanvakter. Under storhetstiden kom ett slags extravaganta gårdfarihandlare till byn två gånger i veckan och försåg människorna där med bra mycket mer än de allra nödvändigaste. Enligt vad Gauß fick reda på fanns det tider då Molovište hade allt som kunde räknas som lyx i Wien, Budapest eller Venedig. På grund av det branta landskapet bedrevs här aldrig något jordbruk, men byn betraktades i gamla tider som rik. Och i reseberättelser från den tiden stod att läsa att här levde de vackraste kvinnorna i landet nästan helt utan män.
I denna by, som idag nästan helt består av ruiner, står en mäktig basilika, som dessutom är nyrenoverad. En av byns söner, Nikola Paligora, hade genom bankaffärer i Wien och Skopje, blivit omåttligt rik och 1996 sände han stora summor pengar till hembyn för att basilikan Sankt Petka skulle få en komplett restaurering. Så kyrkan står där nu som en uppenbarelse från en annan värld mitt i det omgivande förfallet.
Av de en gång över åttahundra praktfulla husen i byn är nu högst ett trettiotal fortfarande bebodda och Gauß beskriver på ett ställe byn som en av de sorgligaste platserna i världen, där de människor som bor kvar, lever bland ruinhögar omgivna av endast vaga spår av gator, torg och broar.
Men medan Gauß beskriver detta sorgligt söndervittrande och övergivna, så skiftar platsens ande steg för steg gestalt inför våra häpna ögon. Vi får veta att byn tillhör djuren lika mycket som människorna. Jättestora vallhundar strosar fridfullt omkring i gränderna och på något som en gång varit ett torg passeras besökarna av en häst, som är på väg någonstans helt och hållet för egen räkning. Och så här beskriver Gauß människorna:
I Moloviste träffade jag bara på vänliga människor. Förstörelsens ort beboddes av lyckliga människor. De som stannat kvar hade hängivit sig åt en munter filosofi. De gick omkring bland ruinerna och skötte om sina blomsterbänkar. När de besökte varandra måste de gå förbi ruiner och grushögar men i deras trädgårdar blommade rosorna.
Jag avslutar min serie om arumänerna med att än en gång visa Kurt Kaindls bild från Molovište. Denna gång nästan helt obeskuren.
PS I den här serien har jag främst baserat mig på Karl-Markus Gauß’ Die sterbenden Europäer i Per Nilsons översättning De döende européerna, utgiven av förlaget Perenn. I övrigt har jag flikat in ett och annat som jag hört, läst eller tänkt om arumänerna eller sådant som mer eller mindre tydligt kunde hänga ihop med dem.
Den försvunna nationen – bland Makedoniens arumäner (7)
Innan vi lämnar byn Nižepole, som ju är ”hela världen”, vill jag låta er träffa ”en gammal, spänstig kvinna med fint skurna ansiktsdrag”, som bjuder in vårt resesällskap till sig. Hon bjuder på kaffe, jordnötter, fårost och saltade gurkor. Gauß tittar på fotografierna på väggarna och kvinnan berättar att det är hennes barn och hennes tolv barnbarn man ser på dem och att de alla bor i Australien. Och hon tillägger att under 1960-talet utvandrade 250 familjer från Nižepole till Australien. På lite omvägar får jag, nästan samtidigt som jag läser just detta, veta att min australiensiske bror, som just är på besök i Europa, sagt att han ibland arbetat tillsammans med arumäner på byggen i trakten av Canberra och att de alltid visat sig vara snabbtänktare och kvickare i vändningarna än alla andra. Så det så.
Men nu reser vi vidare till det vackra Kruševo och här får vi veta något om det märkliga ”Kruševomanifestet” från 1903, som innebar eller hade till följd att man utropade en republik för alla de folkgrupper som levde i Makedonien. Denna republik störtades efter tolv dagar och befolkningen utsattes för en massaker. Så här skriver Gauß:
Till skillnad från i Frankrike eller Tyskland, där de medborgerliga målen skulle förverkligas i en nationalstat, kämpade revolutionärerna i Kruševo för en republik av likaberättigade nationaliteter. Därför bestod inte bara upprorsmännens här utan också den första och enda revolutionsregeringen av en brokig samling nationaliteter.
Och lite längre ner på sidan fortsätter Gauß:
”Kruševomanifestet” visar prov på storsinthet och realistisk insikt i de realiteter som råder på Balkan. Insikten att den västerländska idén om nationalstaten är katastrofalt olämplig för Balkan och bara kommer att leda till krig, fördrivning och etnisk rensning har regionen sedan dess återigen blundat för.
Utan att ha något större vetande om saken, men stödjande mig på ett och annat jag hört och läst om Makedonien (inte bara i Gauß’ bok), kan jag inte låta bli att formulera tanken att dagens Makedonien nog är den stat på Balkan som idémässigt står närmast innehållet i ”Kruševomanifestet”…
Men nu är vi i Kruševo och Gauß besöker ett museum som är tillägnat den arumänske målaren Nikola Martin. I stället för att tala om målningarna väljer Gauß att följa konstnärens namn genom några decennier: 1913 blev han den serbiske målaren Martinović, 1916 den bulgariske målaren Martinov och efter 1945 blev han den makedonske målaren Martinovski.
I Grekland, där de flesta av arumänerna genom tiderna bott, har de enligt Gauß alltid behandlats sämst. Inte förrän i dessa dagar har man där börjat tillerkänna dem rättigheter att bevara sitt språk och odla sin kultur. Trots detta ser många arumäner Grekland som sitt mytiska urhem och staden Metsovo, på arumänska Aminciu, i Pindosbergen är ett slags arumänernas Jerusalem, dit arumäner i hela världen hoppas få återvända.
Jag avslutar dagens text med ett citat ur det som Karabatak yttrade till Gauß under deras gemensamma dagar i Kruševo. Och jag utelämnar avsiktligt Gauß’ lite ironiska kommentar till Karabataks ord:
Det är med oss som med judarna, överallt är vi lojala och gör vårt bästa för staterna vi lever i och trots det låter de oss inte vara i fred. Vi är som judarna, det är bara det att ingen vet om den orätt som vi utsätts för.
Den försvunna nationen – bland Makedoniens rumäner (6)
Som om inget annat funnes reser jag vidare längs arumänernas vägar genom Makedonien. (Fast jag har inte missat att det har blivit ett nytt år.) Vi befinner oss – som i föregående text – i Bitola, nära den grekiska gränsen och Gauß skriver att Bitola, det historiska Monastir, är en vacker stad ”som överrraskar den okunnige besökaren från väst”. Vi besöker Gauß’ originelle vägvisare Naum Karabataks grav på Cimitir Armânescu. Karabatak berättar att han ofta går dit för att gråta över sig själv, eftersom han ju inte kommer att kunna göra det efteråt.
På kvällen tar de sig en promenad längs korson och Gauß förvånas över folklivet där:
Vid en tidpunkt när centraleuropeiska storstäder om söndagarna ligger döda av leda strömmade här människor samman, omöjligt att säga varifrån, och inom några minuter var tusentals människor i rörelse, de strosade uppför promenaden, nedför promenaden, restaurangerna i sidogatorna fylldes, zigenarkapellen spelade upp i restaurangträdgårdarna och de vildaste pojkarna susade fram på sina mopeder genom fotgängarzonen.
Jag tänker att det här känner jag igen, men från någon annanstans. Jag känner igen det från den omöjliga lilla staden Lesina invid sumptrakterna på den italienska sporren, där stadspromenaden förde från den stinkande havsviken till den torrlagda fontänen:
På kvällen går vi ut och snart är vi på stadens promenadstråk. Det sträcker sig från Piazza Fontana till havet. Hela Lesina verkar vara där, man hälsar på varandra, man stannar och pratar i små grupper. Över Piazza Fontana bildar sorlet en tät tät väv av röster. R. är lite missnöjd och tycker att jag lurat honom till ännu en "sådan där hopplös plats". Vi flanerar lite bland folket och plötsligt är det något som klappar R. på axeln: ”Ciao, Salvatore!” Jag skrattar och den unge mannen ursäktar sig: ”Jag tyckte att du såg precis ut som Salvatore.”
Men nu har jag visst ramlat in i mitt ”passato remoto” – tillbaka till Gauß och Karabatak. Vi kommer till den flyttade arumänska kyrkan, som hamnat bland bostadshusen i en förort. I sakristian träffar Gauß, Karabatak och deras följeslagare ”fyra mycket gamla herrar, med byxorna uppdragna ända till bröstet och iförda slipsar med stora söndagsknutar”. Besökarna visas runt i kyrkan och efter rundvisningen vill de gamla herrarna bjuda på någonting, men de har ingenting att bjuda på. Till sist kommer en av gamlingarna ändå på att han kan bjuda på en cigarett och han plockar ur sin kavajficka fram det som behövs för att skapa en sådan:
Det dröjde en stund innan han fått den färdig – under vänlig tystnad följde alla honom med blicken – en mycket oansenlig, ojämnt stoppad sak. Högtidligt överräckte han cigaretten till mig, de gamla herrarna nickade häftigt och synade mig för att se om också jag tyckte om gåvan, och så började jag röka min första cigarett på sexton år i den innerliga förhoppningen att jag här i Bitola, under denna arumänska resa genom Makedonien, inte skulle bli rökare på nytt.
Dagen därpå för Karabatak sällskapet med bil upp genom ett vilt bergslandskap till byn Nižepole, som ligger tusen meter över havet. De flesta husen är ruiner, men det bor ännu kvar människor däruppe och Karabatak, som känner de flesta i byn, förklarade för sina gäster att Nižepole är hela världen. Här bor turkar, makedonier, greker, albaner och arumäner och det är arumänskan som är ortens lingua franca.