Blogg

Due fronti, una città – storie triestine

Vi gick på den stora utställningen ”Due fronti una città – storie triestine” i Salone degli Incanti (Vecchia Pescheria). Den handlar om Trieste under första världskriget och som sista delen av namnet på utställningen antyder är det inte historien med stort ”h” som står i centrum utan de små individuella historierna (storie).

bild1-45

Vi förs tillbaka till tiden för detta stora ödesdigra krig genom ett myller av röster. Vi ser bilder ur enskilda människors fotoalbum eller bildsamlingar. Bilderna visar unga män långt hemifrån eller i de förstörda hemtrakterna. De kommer väldigt nära oss.

bild2-45

Vi läser brev som uttrycker desperation och resignation. Här några rader ur Marija Košutas brev till maken Just Gruden från den 17 maj 1918 (lite fritt översatta):

Så länge jag lever […] kommer jag aldrig att glömma kriget. Hungern, uppoffringarna, svälten och nöden var outhärdliga. […] Åh, detta meningslösa krig. Vems är felet, så mycket blod har flutit, så stor hunger har härjat, särskilt i Istrien, längs kusten och i Trieste.

bild3-45

Och hur gick det för de tre bröderna Pitlik? Vi ser deras unga ansikten sväva högt uppe nära taket i utställningslokalen.

bild4-45

Och vad står det på alla korten som hänger där uppe? Vem längtar efter vem? Vem har förlorat vem?

bild5-45

Att visa ett paradis

Hur gör man när man vill visa någon sitt paradis? Det gäller att hitta en balans mellan för mycket – risken är ju stor att det blir just för mycket – och för lite (för att man är rädd för att det kan bli för mycket). Hittills hade jag ju alltid rest ensam till Trieste och då förstås bestämt allting själv, gått dit jag ville, hälsat på dem jag ville, ätit och druckit där jag ville… Men den här gången ville jag visa Christine (som också bor i Zagreb) mitt Trieste och hon ville se det.

Vi tog in hos Zoran, som även går under namnet Loukas, vid Piazza Venezia, där jag alltid bor, när jag inte bor i Alessandras lägenhet på Via Testi. Det blev bra också språkligt för vi kunde tala italienska, kroatiska och serbiska hur som helst och Zoran bjöd på prosecco när vi kom – som variation till rakijan. Rummet var bra och efter att vi fått varsin säng och inte en ihop var det perfekt.

Sedan gick vi till havet för det tycker vi båda mycket om och kan sakna i Zagreb och jag sa något om hur jättestort Piazza dell’Unità är, särskilt om man tänker sig hur den fjärde sidan sträcker sig ut över havet hur långt bort som helst. Vi strövade runt i Cavana och tittade in hos Elvio (sjömanskocken från de sju haven, som ni kanske minns) i gränden och drack ett glas vin eller två.

Andra dagen stämde vi möte med Alessandra och hennes dotter Cecilia och åt lunch alldeles vid Canal Grande. Ett glatt återseende för mig och jag fick en känsla av att Christine och lilla Cecilia förstod varandra riktigt väl och att inget med språken störde. Sedan gick vi lite hit och dit men ändå i riktning mot Caffè San Marco, där Claudio Magris brukar sitta, ni vet, och där det händer att jag sitter och läser hans ”Caffè San Marco”. Snart var vi där och Cecilia, elva år, sa att hon tycker om det kaféet ”för att det är så lugnt”. Vi vuxna mös åt denna vuxna kommentar och jag tog en suddig bild innan vi fått något på bordet.

bild1-45

Sedan satt vi där lugna en stund och drack vårt kaffe och tittade på folk: ungdomar som gjorde läxor, damer som såg mycket triestinska ut och som kommenterade dagens händelser, och några lite mer udda varelser som också passade perfekt in i den stora men ändå varmt närvande salongen. ”Varmt närvarande salong” är kanske inte så bra sagt, men jag låter det stå. I min telefon dök min slovenske vän Igor upp. Han var på väg ner från de slovenska bergen – så är det alltid, man kunde göra en helt rund film av det – och vi bestämde Caffè Tommaseo, Triestes äldsta kafé, som träffpunkt.

Ale, Cecilia, Christine och jag gick nerför Via Cesare Battisti och vidare ner mot Canal Grande och havet och så några kvarter österut till Caffè Tommaseo. Men innan Igor kom dit var mor och dotter tvungna att bryta upp, så vi blev aldrig ”kompletta”. Igor kom och vi pratade om finskans och finnars tidsuppfattning en stund. ”De sitter alltid fast i nuet”, fick jag veta. Tiden gick men vi stannade i nuet och så bröt vi upp och började på ett vagt sätt leta efter ett matställe. Vi svängde in mot Cavana medan det mörknade.

bild2-45

Av en slump hittade vi den lilla kvartersrestaurangen ”Vecia Pescheria” som ligger mittemot utställningslokalen ”Salone degli Incanti/Vecchia Pescheria” (”vecia” är alltså dialekt, om ni har lust att höra om sådant) och där gick vi in och åt musslor och andra havskryp, utom Igor som fastade, fast det gjorde han med måttfull elegans. Han tog till och med en mussla. Sedan for han upp över berget och Christine och jag gick en vända till Elvio, om jag minns rätt.

Piazza Hortis – Trieste

Piazza Hortis ligger mellan Piazza Cavana och Piazza Venezia. Kanske är detta långsmala, parkaktiga torg hjärtat i mitt Trieste eller så är hjärtat lite större och omfattar alla de här tre små torgen och det som är emellan dem och runt dem. Punkten där jag står på bilden har nog samma avstånd till Zorans lilla rumsuthyrning och Elvios ”osmiza”. Och dessa två platser är centrala i mitt triestinska liv, även om jag ibland bor i Alessandras lägenhet uppe på Via Testi. Bredvid mig står Italo Svevo staty, eller det är väl snarare jag som har ställt mig bredvid honom.

bild-45 kopia

Jag känner till tre statyer i den här ”serien”, men jag minns inte skaparens namn. De två andra statyerna föreställer Umberto Saba och James Joyce. Alla tre utgör de element i Triestes speciella ande. De här metallfigurerna är lite mindre än vad vi kallar ”naturlig storlek”, fastän jag inte med någon större säkerhet lyckas visa det med min närvaro där bredvid Svevo. Och ingen av dem står på någon sockel. Man möter dem på gatan bland människorna. Och Joyce går ju för alltid över Ponterosso.

Alldeles intill platsen där Svevo står brukar det om vardagarna finnas en liten marknad med en av ”Italiens” bästa boklådor. Det brukar inte ligga framme säskilt många böcker men nästan alla är av högsta karat: Bassani, Verga, Ginzburg, Moravia, Sciascia, Morante, Magris…Jag räknar nu upp några av författarnamnen jag såg morgonen efter att denna bild togs. Och nästan alla böckerna får du för ett par euro. Jag har varit där flera gånger med min dotter Alexandra (vi har ju Trieste som träffpunkt mellan Zagreb och Bologna) och vi brukar gå fullastade och upprymda därifrån.

På en bakgata strax intill finns det underbart minimala museet för Svevo och Joyce, ett rum för dem var, en värld, en dröm…

Trieste, Trieste

Mitt i kaoset som följde på datorhaveriet lyste ljuset från Trieste ändå blitt och välkomnande. Jag visste att jag skulle dit och jag gav mig friheten att helt bortse från det där eländet under dagarna då jag vistades i staden vid havet. För första gången reste jag dit i sällskap med någon. Vi åkte över det vilda Gorski kotar, där snön yrde och bilarna gång på gång rutschade av spåret. Vår busschaufför såg sorglös ut, fumlade runt med mobilen, hade bara en hand på ratten och körde fortare än de flesta av bilarna. Han litade visst på bussens tyngd eller på Gud. Och snön vräkte ner och och vi mindes att vi inte sett snö sedan början av januari.

bild1-45

När vi kom ner mot Rijeka försvann vintern och vi anade en försiktig vår som svällde något när vi sedan fortsatte och solen tittade fram i Opatija. Så bar det av uppåt igen, men det inre av Istrien visade sig betydligt mindre vintrigt än Gorski kotar och snart anade vi ett nytt hav från höjden. Och så for vi förbi Basovizza/Bazovica som är en slovensk by i Italien. Ja, nästan alla byarna ovanför Trieste talar slovenska. Och så rullade bussen in i de välbekanta kurvorna ner mot staden vid havet: Trieste. Min hemliga hemstad. Nej, kanske inte så hemlig, jag vet, men hem. Och så gick vi från busstationen in mot staden och mötte den på den plats där man ska möta den: Vid havet just där Canal Grande mynnar ut.

bild2-45

Detta med Trieste som hemstad är naturligtvis inte riktat mot Zagreb, det vet flera av er, utan det handlar dels om min insikt om att min kroatiska aldrig kommer att bli riktigt vuxen, dels om att Trieste är porten till Balkan och så nära Zagreb – trots bergen emellan – att jag alltid kommer ha denna stad inom räckhåll. Ja, och så har ju Trieste denna sin speciella magi, sprungen ur havet, en viss råhet och alla poeternas röster som susar i gränderna i Cavana.

Krasch – ett hjärnäventyr

Fredagen den femte februari kraschade min dator. Den störtade i en blink från allt till inget eller snarare till en stum grå väv. Jag tänker inte komma med några tekniska detaljer och inte heller tänker jag berätta särskilt mycket eller precist om den märkliga och slingrande vägen till reparation med alla dessa möten med hjältar, klåpare och skickliga yrkesmän i verkstäder, på nattliga parkeringsplatser eller hemma hos mig. Nej, jag vill i stället börja med att berätta om min hjärna. I det ögonblick då datorn slocknade, bleknade mitt minne bort. Jag märkte till min skräck att min tanke blivit lat och slapp och ständigt beredd att lägga ifrån sig allt i datorns filer och fack. Så när jag till exempel försökte minnas vad jag gjorde i ögonblicket före kraschen, var det alldeles blankt inne i huvudet på mig. Jag snappade efter luft. I telefonen – denna löjliga minidator – såg jag studenttexterna välla in. Jag kom på räkningar jag borde betala via internet, kursplaner som borde tas fram men som nu kanske just var i färd att lösas upp. Och alla de där halvfärdiga texterna som jag tapetserar datorns skrivbord med dag ut och dag in! Var fanns just den där? Och vad ville jag egentligen säga? Natten kom och med den sömnen och jag kröp längs ändlösa mörka gångar både hitom och bortom. Jag kröp runt i min egen hjärna och försökte hitta tillbaka till mig själv. Samtidigt som jag kände att det hela var löjligt.

Den värsta krisen varade kanske ett par dagar och de nätter som hörde till. Under den tiden förvandlades jag till ett slags signalstation. Jag vände mig åt alla håll, ja alla, och fick hela tiden nya och annorlunda svar. Någon – en stor expert – ansåg att allt var förstört både moderkortet (heter det verkligen så?) och hårddisken och något mer. Någon annan tyckte något annat och en tredje något tredje. Någon erbjöd mig att transportera en ny dator (med svenskt tangentbord) från Sverige till Zagreb via en mellanlandning på vägen till Montenegro. Till slut bar jag ut datorn – som då hade varit inne på diagnos på Mac Store, men sedan plockats ut av mig på inrådan av en hjälte – en sen mörk kväll till parkeringsplatsen framför mitt hus och räckte in den i bilen till en okänd man jag inte kunde se ansiktet på. Två dagar senare kom han tillbaka med den i lagat skick och till en helt rimlig penning, strax innan han själv flög iväg till Quatar. För mig var detta med Quatar lite suggestivt. Det kändes som om datorn flög med dit.

Under tiden då dessa operationer pågick blev min relation till datorn och detta med internet och kommunikation genom rymden allt svalare. Jag tänkte att jag ville lämna denna tidsålder, att jag på nytt ville härbärgera tankarna i mitt eget huvud, så som det varit för några årtionden sedan, fast då kanske jag skrev upp saker på lappar (mer än nu)?. Jag ville leka spännande mnemotekniska lekar, ni vet sådana där med fiktiva skåp med många små lådor. Jag ville bara vara ute och titta på träden eller möjligen sitta i någon bar och höra bruset från människorna, de närvarande, inte sådana som finns på tv eller i mobilen.

Men nu sitter jag här igen, återvänd till min egen idiot, och knackar ner bokstäver som jag tänker skicka ut i rymden, just så där meningslöst på nytt. Har jag då alls inget lärt mig? Jag vet inte, möjligen är jag lite misstänksammare mot mediet, kanske letar jag verkligen efter en väg ut. Funnit den har jag inte, men jag anar att den finns. Och så har jag lärt mig att det är praktiskt att säkerhetskopiera ofta, för nu måste jag ju rekonstruera en del sorglöst bortslarvat. Och det är en trist syssla.